Romska kvinnor diskrimineras ofta flerfalt
Då Maria Cãldãrar och Juliana Baldovin först kom till Finland tjänade de sitt uppehälle med att tigga på gatorna. Att förbipasserande kunde svära, spotta eller sparka på dem var bara en fortsättning på den diskriminering som startat redan i barndomen då de började skolan i Rumänien. I en färsk rapport kartläggs nu deras och sextio andra romska kvinnors erfarenheter av diskriminering.
Då Juliana Baldovin började skolan placerades hon och de andra romska barnen längst bak i klassen, eftersom ingen annan ville sitta bredvid dem. Och då de andra eleverna pluggade var det ingen lärare som riktigt brydde sig om ifall de romska barnen lekte eller verkligen lärde sig något. Ungefär där kanske Baldovins väg till tiggare på Helsingfors gator började, men diskrimineringen av romer har längre och djupare anor än så.
Att Juliana Baldovin och Maria Cãldãrar hamnade på gatorna i Helsingfors med en tiggarmugg i handen är bara ett led i en lång räcka omständigheter, som på många sätt genomsyras av diskriminering, fattigdom och en del slump. För mer lyckligt lottade EU-medborgare blev deras och andra romers belägenhet synlig då också de östeuropeiska romerna kom att omfattas av den fria rörligheten.
Över tio år senare har Diakonissanstalten nu tillsammans med partnerorganisationer i Rumänien och Italien dokumenterat de här kvinnornas erfarenheter av diskriminering och identitet, och resultatet är en rapport som bygger på intervjuer med 62 romska kvinnor i de tre länderna.
Två av dem är Juliana Baldovin och Maria Cãldãrar från Rumänien, som först kom till Finland år 2009 respektive 2014.
– Man vill ha ett bättre liv för sig själv och sin familj, förklarar Cãldãrar valet att ta sig till Finland och osäkra utsikter.
Det innebar till en början att tigga på gatorna, precis som för Baldovin. För några år sedan fanns ännu ingen nödinkvartering för de europeiska romerna, och de sov där de kunde – i tält, kojor och övergivna byggnader. Att folk svor, spottade och sparkade på dem var ingenting ovanligt.
– Då man tigger på gatan är det som om man inte har några rättigheter, man är ingenting, helt skyddslös, säger Cãldãrar.
Blir någon aggressiv eller våldsam är det inte något man rapporterar till polisen.
– Men ibland hände det att någon finländare kallade på polis, eller gav pengar av medkänsla när någon hade attackerat oss, säger Baldovin.
Alltid utanför
Det är just den vardagliga, triviala diskrimineringen, som skrapar på självkänslan och gör det dagliga livet lite svårare att hantera, som är mest närvarande, visar rapporten.
– I Finland möter de romska kvinnorna från östra Europa, som står utanför den sociala välfärden, fientlighet och diskriminering på allmänna platser. De kan till exempel hindras från att gå in i butiker, bli utkörda ur shoppingcenter eller bortkörda av vakter från allmänna platser, säger Maria Dorofte, koordinator vid Diakonissanstalten och involverad i den finländska delen av studien.
Men diskrimineringen har i de flesta fall börjat långt tidigare.
– Att kvinnorna måste tjäna pengar på att sälja Iso numero eller tigga beror på att de har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Det i sin tur har att göra med strukturell diskriminering som går tillbaka till barndomen. För de flesta av de kvinnor som intervjuas i studien var skolan den första platsen där de möttes av fientlighet och diskriminering, vilket för många bidragit till att utbildningsstigen blivit kort, säger Dorofte.
En av kvinnorna i studien berättar om födelsedagsgodis som delades ut åt alla andra barn i klassen, en annan berättar att hon var bra på fysik och kemi men ändå kände sig värdelös då läraren konstaterade att romen, "the gypsy", fick högsta betyg.
Juliana Baldovin och Maria Cãldãrar nickar bekräftande. Skolan var ingen välkomnande plats.
– Jag fick inte vara med de andra barnen och blev alltid lämnad utanför. Småningom uppstår liksom en mur mellan en själv – romerna – och de andra, och man lär sig olika överlevnadsstrategier för att hantera situationen. Till exempel att inte höra och försöka att inte bry sig om någonting, säger Cãldãrar.
– Jag började skämmas i skolan då jag märkte den negativa attityden hos de andra, som ofta säkert kom från föräldrarna. Jag var ju inte ledsen över att vara rom, tvärtom var jag stolt, men samtidigt ledsen över hur jag blev bemött. En gång bjöd jag mina klasskamrater på kakor på ett kafé för att jag så gärna ville att de skulle gilla mig. Det var mycket tröttsamt att hela tiden försöka bevisa att man är en bra människa, säger Baldovin.
– Och så är det konstant, man måste alltid bevisa för majoriteten att man är okej, säger Cãldãrar.
Det är en känsla som följt med i vuxen ålder.
– Av någon anledning förväntas det att det som romer gör och säger är fel. Jag vet inte hur det blivit så. Men om man länge behandlas med misstro bygger man strategier för att hantera den situationen, säger Baldovin.
Diskriminering anmäls inte
I Finland är det arbetsmarknaden som är romernas största bekymmer, medan sådant som hälsovård och andra myndighetstjänster får tack för gott bemötande. I till exempel Rumänien sitter diskrimineringen djupare. Men att få in en fot på arbetsmarknaden i Finland är snudd på omöjligt.
– Varenda romsk kvinna skulle vilja ha ett jobb, men arbetsmarknaden här förväntar sig att de ska tala finska, svenska eller engelska och ha kvalifikationer. Eftersom de romska kvinnorna från östra Europa inte har tillgång till utbildning eller social välfärd, så att de till exempel kunde gå en språkkurs eller annan utbildning, är det svårt att komma över det här hindret, säger Dorofte.
Många av kvinnorna upplever dessutom diskriminering på flera olika grunder, visar studien, där kön och etnicitet är de vanligaste och kvinnorna kan vara underordnade också i den egna gruppen.
– När det gäller just romerna och deras samfund är det viktigt att förstå att det finns en lång historia av förtryck och marginalisering, vilket för sin del påverkar de former av diskriminering som förekommer i dag, säger Dorofte.
Livet i marginalen har lärt många att inte förvänta sig annat än diskri
minering, att inte bli trodda eller rättvist behandlade. Därför är det många som inte alls anmäler den diskriminering eller de aggressioner de utsätts för, visar rapporten.
– Det finns många lager som gör det svårare för de romska kvinnorna att skapa sig ett bättre liv. Att de är från östra Europa, att de är romer, att de inte är fast bosatta... Vi måste också få syn på vilka som är de mest sårbara i den här gruppen, säger Anca Enache, utvecklingschef vid Diakonissanstalten.
Också det nordiska välfärdssystemet kan vara uteslutande för den som är på utsidan, menar hon, men betonar att situationen för de romska kvinnorna åtminstone i Finland förbättrats lite under de senaste åren.
– För tio år sedan sov romerna i skogen i Helsingfors, nu finns nödinkvartering och tillgång till mödrarådgivning och hälsovård. Det här gäller ändå inte nationellt utan är bara något som Helsingfors beslutat om. Det är förstås viktigt att se till basbehoven, men ännu viktigare skulle det vara med sådana beslut och sådan service som skulle ge också den här gruppen sociala, ekonomiska och andra rättigheter, säger Enache..
Anställning gav självkänsla
För några år sedan ledde en räcka lyckligare omständigheter till en bättre situation också för Baldovin och Cãldãrar. De fick in en fot på arbetsmarknaden, och i dag har de uppehållstillstånd och sina hem i Finland.
Samtidigt hände någonting annat. Då Baldovin under en kaffepaus i sitt första jobb som städare stod och pratade med några vänner blev de i vanlig ordning utfösta ur Järnvägsstationen i Helsingfors av några väktare. Då rann sinnet på Baldovin, som fick hjälp med att kontakta såväl Diskrimineringsombudsmannen som väktarfirman – och kammade hem åtminstone en ursäkt.
Med anställningen hade en ny självkänsla infunnit sig.
– Också språkkunskaper, eller att vara i sällskap av en språkkunnig, stärker egenmakten och ger mer mod och förståelse visar studien, säger Dorofte.
I dag jobbar Baldovin på ett bageri, medan Cãldãrar jobbar som städare.
– Jag har ledsamt efter min familj i Rumänien, men eftersom mina barn inte har arbete är jag familjernas huvudsakliga försörjare. Jag måste vara här och tjäna pengar, säger Cãldãrar.
Hon hoppas att åtminstone barnbarnen ska få det lättare.
– Jag skulle önska att arbetsmarknaden i hemlandet var tillgänglig för alla på jämlika grunder, så att man inte behövde lämna sitt hemland. Det är jätteviktigt med jämlika möjligheter och att alla har tillgång till utbildning, språkkunskaper och ett yrke. På det viset ökar också jämlikheten, säger Cãldãrar.
Rasismen är ett annat problem som Baldovin och Cãldãrar ofta återkommer till.
– Vi måste prata mer med varandra, människa till människa, och inte stämpla. Det är viktigt att alla har en möjlighet att göra sin röst hörd, säger Baldovin.
I dag, den 8 april, firas den internationella romadagen, till minne av den första internationella romska kongressen i London 1971. Dagen firades första gången år 1990.