■Prins Gustaf Adolf vid Svir
Under fortsättningskriget får den unga lottan MarieLouise Molander en specialkommendering: hon ska följa den svenska prinsen Gustaf Adolf på hans överraskande besök till den karelska fronten. Resan med prinsen blir ett minne för livet för Molander. Bara några år senare är prinsen död.
Marie-Louise Molander, 17-årig frivillig i försvarsrörelsen Lotta Svärd, fick sitt uppdrag med kort varsel i september 1941. Detaljerna om den förestående resan skulle hon hålla hemliga.
Hemma på Skatudden berättade hon ändå för sin far vem hon skulle möta och följa till fronten i Fjärrkarelen: Sveriges arvprins Gustaf Adolf.
Under natten packade Molander ihop sina saker och hann inte få en blund i ögonen. Utvakad men i spänning infann hon sig på utsatt tid på järnvägsstationen. Där träffade hon de andra som ingick i den finländska välkomstkommittén: flera militärer och chefslottan Göta Helenius, som Molander skulle bilda arbetspar med.
Det specialchartrade tåget med restaurang, sovvagnar och salong tuffade i väg mot Åbo, där man samma kväll skulle möta den svenska prinsen och hans entourage. Prins Gustaf Adolf, 35 år, son till Sveriges blivande kung Gustaf VI Adolf, hade under vinterkriget velat ansluta sig till de svenska frivilliga som gjorde Finlands sak till sin. Men då hade hans farfar, kung Gustaf V sagt stopp.
Nu kom prinsen över Bottniska viken ändå, men inte för att slåss, utan på ett slags solidaritetsbesök för att inspektera de finländska ställningarna i Karelen. Prinsen hade uttryckt sitt stöd för Finland under fortsättningskrigets framryckningsskede. Han hade i egenskap av officer också ett personligt intresse i att besöka den finländska fronten.
Elddop
Lottorna Marie-Louise Molanders och Göta Helenius uppdrag under den ungefär två veckor långa tågresan österut var att servera prinsen och hans sällskap under måltiderna på tåget. I sin detaljerade dagbok, Resan med prinsen, beskriver Molander de starka intryck resan gav.
Om det första mötet med prinsen i Åbo skriver Molander:
”Jag fann honom underbar genast.
Han tittade på oss och hälsade på avstånd, ty major von Stedingk (svensk militärattaché i Helsingfors) hade nämnt våra namn redan på flygfältet. Det var enklast och trevligast så, då behövde vi ej känna oss knäsvaga inför en eventuell hovnigning.”
Inför serveringen på det skumpande tåget som samma kväll färdades österut mot arméns högkvarter i S:t Michel hade Molander fjärilar i magen.
”Klockan 19 stundade vårt elddop, dvs. supén skulle serveras. [...] Allt som allt var det fem olika glas på bordet och vi fingo många gånger försöka vårt bästa med de smala vinglasen. Men så gott som alla förstodo oss, de lyfte sitt glas och gungade i takt med tåget, på så vis gick det utmärkt.”
I sin dagbok återkommer Molander ofta till måltiderna på tåget, som under resans gång blev många – och blöta. Den första kvällen pågick festligheterna långt in på vargtimmarna.
”Prinsen älskade punsch men var för övrigt mycket måttlig vad alkohol beträffar.”
Efter kaffe, punsch och konjak i rökkupén fick lottorna servera de svenska och finska militärerna en ny omgång öl och smörgåsar vid tretiden på natten.
”Nog kunde de alltid hälla i sig. [...] Klockan 4 voro alla ännu pigga, sutto vid sitt whiskyglas och skrattade. [...] Greve Sparre var nog en aning dålig när han äntligen vandrade i väg. [...] Så var den första dagen slut till vår stora glädje.”
Träff med Mannerheim
På morgonen den 24 september anländer sällskapet till S:t Michel. Där träffar prinsen marskalk Gustaf Mannerheim och äter lunch i hans sällskap. För Molander hör dagen till resans höjdpunkter. Hon får tillfälle att fotografera prinsen och får dessutom hans namnteckning i sina lottastadgar.
Efter lunchen återvänder prinsen i sällskap med Mannerheim. Där presenteras tågets personal, inklusive lottorna, för Mannerheim och hans officerare.
I den här stunden övergår tonen i Molanders dagbok i total beundran.
”O, jag tror såklart jag gifter mig med en militär, nog äro dom stiliga i alla fall. Jag beundrade fältmarskalken oerhört, tänk om jag kunde få tala med honom! Att sitta bredvid honom vore såklart liksom att sitta i sjunde himlen.”
Dagen därpå inleds den verkliga frontresan. Tåget kommer till Pitkäranta vid Ladoga i Karelen, där prinsen och hans följe träffar general Erik Heinrichs. Heinrichs förde befäl över Karelska armén under offensiven i Ladogakarelen, då finska trupper avancerade långt bortom 1939 års gräns.
Svir
De följande dagarna beskriver Molander hur kriget farit fram i Karelen. Prinsen inspekterar förstörda sovjetiska befästningar, ihopsamlade byster av Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sordavala, Mannerheimlinjens bunkrar och läger med sovjetiska fångar.
Marie-Louise Molander konfronteras nu med förödelsen på den karelska fronten.
”Vi stannade i Jänisjoki, där en bro blivit sprängd totalt. Vid vägen lågo en hel del ryska massgravar omgivna av ett rött staket. [...] Åter och åter bränd skog. Efter frågade jag mig: var ha våra gossar varit?”
I närheten av Salmis stöter sällskapet på ett tyskt regemente och ett läger för omkring 2 500 ryska fångar.
”Där funnos även kvinnliga fångar. [...] Underligt, men jag kunde ej känna något hat emot dessa fångar, bara ett djupt medlidande. 17-åriga gossar, de äro ju bara barn.”
Den 28 september besöker prinsen några av de mest framskjutna finska linjerna vid Svir som rinner mellan Ladoga och Onega. Här hade
❞ Hällde sås över prinsen och mig själv. Så jag skämdes.
❞ Åter och åter bränd skog. Efter frågade jag mig: var ha våra gossar varit?
fronten stabiliserats tidigare samma månad.
Molander nämner i sin dagbok att sällskapet träffar majoren Alpo Marttinen, som följande år blev chef för det finlandssvenska regementet IR 61. Molander beskriver färden ut till Svirfronten i dystra ordalag.
”Vilken beklämmande åsyn det var, då vi här och där längs vägen sågo våra gossar, ibland 8 man, ibland mer eller mindre. Allena i denna ändlösa skog. [...] Bilen för oss genom orter som vi ej mera komma ihåg, ty alla se ut som genuint karelska byar, gråa usla hus med lagård och svinstia i samma hus som bostad för människorna.”
”Fyllefasoner”
Efter exkursionerna serverar Molander och Helenius supé för sällskapet varje kväll. Molander trivs i rollen, men i sin dagbok uttrycker hon också en leda vid avigsidorna av den utbredda alkoholkonsumtionen.
”Förargad på det eviga supandet om kvällarna. [...] Så fingo vi servera skilt för herrar Talasmaa, Tulio och en typ Vainio, vilka samtliga söpo sig fulla. Usch, de där äkta fyllefasonerna.”
Den 2 oktober besöker sällskapet Petroskoj (eller Äänislinna, en översättning av det gamla svenska namnet Onegaborg), som bara dagen innan fallit i finska händer.
”Staden är sympatisk, annat kan man ej säga. Salolainen och Tulio flirtade med lottorna. Det retade oss, i all synnerhet som vi ej kunde uppskatta gubbarna i fråga”, skriver Molander.
Kriget är hela tiden närvarande och prinsens resa förlöper inte utan missöden.
”Vid tvåtiden blevo vi väckta av en öronbedövande skräll. Loket hade kört på ett militärtåg, fem soldater sårades lindrigt. Värre var det dock med vårt porslin och vårt alkoholförråd. [...]Prinsen lär ha fallit ut ur sin säng och alla hans saker ramlade huller om buller. Vilket elände!”, skriver Molander natten till den 3 oktober.
Trots tillbudet kan tåget fortsätta sin färd söderut mot den sista karelska anhalten, Viborg, som återerövrats av finska trupper i slutet av augusti 1941, men som skulle falla i sovjetiska händer under Röda arméns storanfall 1944.
Sås på prinsen
Tåget vänder därefter västerut och åker tillbaka via S:t Michel. Efter en övernattning i Helsingfors och en tidig start mot Åbo närmar sig prinsens resa sitt slut. På tåget ska Molander, som fyllt 18 år dagen innan, servera prinsen och de svenska officerarna för sista gången.
”Förstås skulle jag göra något galet. Hällde sås över prinsen och mig själv. Så jag skämdes. Det förstår nog ingen.”
På vägen mot Åbo stannar sällskapet i Karis för att åka till fronten i Hangö, där den svenska frivilligkåren var stationerad.
”Besöket vid Svenska frivilligkåren glömmer jag aldrig, nej aldrig. Jag ville bara gråta och ändå kunde jag det ej”, skriver Molander.
Avskedets stund senare samma dag i Åbo, när prinsen avreser mot Sverige, sätter också känslorna i svallning.
”General (Folke) Högberg höll för oss ett underbart tal. [...] Och så kom prinsen till oss. Ich vergesse diese Stunde niemals!”
I hamnen vinkar Molander och Göta Helenius av prinsen. De är vemodiga, men också lättade över att resan är över.
”Då vi gått nedför landgången och kommit bort ur deras åsyn tjöto vi med armarna om varandras hals. [...] Resan knöt Göta och mig till evig vänskap.”
Senare får Molander ett personligt brev där prinsen genom militärattachén von Stedingk uttrycker ”sin synnerliga tacksamhet för den stora möda som fröken Molander gjort sig för att besöket skulle bliva så angenämt som det blivit”.
Efter kriget gifte sig Marie-Louise Molander med statsvetaren och författaren Göran von Bonsdorff. Paret skilde sig emellertid kort därpå. Molander jobbade hela sitt arbetsliv som vd för familjeföretaget Dayton Våg Ab och bodde i släktens hus Villa Tallbo i Kilo fram till sin död 2012.
Blev aldrig kung
Prins Gustaf Adolf av ätten Bernadotte är i dag en relativt okänd svensk kunglighet. Det beror på att han aldrig hann bestiga tronen.
Gustaf Adolf var född på Stockholms slott 1906, äldsta son till den blivande kungen Gustaf VI Adolf och den brittiska prinsessan Margaret, drottning Victorias barnbarn. Som många i hans släkt led han av ordblindhet, men gjorde i stället karriär som idrottsman och officer. Han var svensk mästare i fäktning och en framstående tävlingsryttare.
På grund av sin brittiska släktkoppling vistades prinsen mycket i Storbritannien, där han på ett bröllop 1931 träffade sin blivande hustru, den tyska prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha. Prinsessans far Karl Edvard, också han barnbarn till drottning Victoria, var en högt uppsatt medlem av det tyska nationalsocialistiska partiet. Efter kriget dömdes han som medbrottsling för brott mot mänskligheten.
Svärfaderns roll i Hitlertyskland
har ibland kastat en skugga över Gustaf Adolf. Bland annat historikern Herman Lindqvist påpekar ändå att prinsen aldrig själv var medlem i någon nazistisk organisation utan snarare var probrittisk.
Tillsammans med sin hustru Sibylla fick Gustaf Adolf fem barn. Det yngsta barnet föddes 1946 och fick namnet Carl Gustaf.
Året därpå var katastrofen framme då Gustaf Adolf skulle flyga hem från Stockholm efter en vildsvinsjakt i Nederländerna. KLM-planet prinsen färdades i störtade kort efter en mellanlandning på Kastrup utanför Köpenhamn. Alla 22 personer ombord omkom.
Sveriges kung Carl XVI Gustaf har inga minnen av sin far. När flygolyckan inträffade var han åtta månader gammal.
HBL fick tillgång till Marie-Louise Molanders handskrivna dagbok från hösten 1941 genom hennes brorson Jerker Molander, som hittade den på vinden på Villa Tallbo i Esbo som tillhör släkten. Övriga källor: riksarkivet.se, Biografiskt lexikon för Finland, Uppslagsverket Finland, Aftonbladet, historiska-personer.nu.