Stjärnorna som ingen rår på
Sedan OS i Sotji 2014 har ryskorna tagit hem rubb och stubb i VM, EM och OS i konståkning. I VM i Stockholm i slutet av mars segrade Anna Sjtjerbakova. Men utanför isen pågår en strid på liv och död mellan världens bästa tränare, Eteri Tutberidze och världens bästa konståkare Jevgenij Pljusjtjenko. Den förra stjärnans filosofi bryter starkt mot Tutberidzes.
Hon är världens bästa tränare. Han är världens bästa konståkare. I världens största konståkningsnation, Ryssland, är de konkurrenter på liv och död. Kriget mellan Eteri Tutberidze och Jevgenij Pljusjtjenko kan förändra världens vackraste sport. Det är i varje fall vad Pljusjtjenko hoppas. Han säger att konståkning kan vara vacker utan att vara grym. Nu måste han också bevisa det.
Sofia Titova är tolv år, 134 centimeter lång och väger 28 kilo. Hennes hopp är över en halv meter höga. Morfar har mätt.
När hon var åtta år började hon hos världens bästa tränare. Det fanns bara en i Ryssland om man ville bli bäst: Eteri Tutberidze. Men Sofia passade inte in där. – Sofia vågar öppna munnen. Hon säger till om det gör ont eller något skaver, hon tiger inte, säger hennes mamma, Lidija Toropova. Hon konstaterar lugnt: – De förstod sig inte på henne. Men det fanns någon som gjorde det.
Konståkningscentret ligger i Molodenovo, tjugo kilometer väster om Moskva. Taxin kör fel två gånger innan vi är framme. Vägen till träningscentret är full med vattenfyllda hål. Chauffören får köra i snigelfart.
Här har den tvåfaldiga OS-mästaren Jevgenij Pljusjtjenko förverkligat sin dröm och byggt upp ett eget träningscentrum, ”Angels of Plushenko”. När vi anländer står Pljusjtjenko vid sargen och instruerar den sextonåriga världsrekordhållaren och storstjärnan Alexandra Trusova.
På isen åker en svartklädd liten flicka med håret i knut. Det är kraft i hennes åkning, höjd i hennes hopp.
Sofia Titova är en av Rysslands bästa i sin åldersklass. Det betyder i praktiken att hon tillhör världstoppen – Rysslands kvinnliga konståkare är bäst i världen, de har en bredd som saknar motstycke.
Och de allra flesta är barn.
Inga vuxna bland medaljörerna
Ryssland är världens största konståkarnation, framför allt på damsidan. För några år sedan var Internationella konståkarförbundet tvunget att ändra på reglerna för korta programmet och minska antalet tillåtna hopp. Annars hade resten av världen inte haft en chans mot de ryska tonårsflickorna, som hade börjat göra kvadruplar (hopp där man snurrar fyra varv) på löpande band.
Fram till dess hade det ansetts att kvinnor inte klarar kvadruplar. Det visade sig inte stämma. Inte alls.
Sedan OS i Sotji 2014 har ryskorna tagit hem rubb och stubb i VM, EM och OS. Julia Lipnitskaja, Jevgenija Medvedeva, Alina Zagitova, Jelizaveta Tuktamysjeva, Aljona Kostornaja, Sofia Samodurova. Och nu senast Anna Sjtjerbakova i Stockholms-VM där ryskorna tog hem rubb och stubb – Sjtjerbakova vann guld, Tuktamysjeva silver och Alexandra Trusova brons.
Nästan ingen av guldmedaljörerna har varit över sjutton år.
Alla utom två har haft samma tränare: Eteri Tutberidze i Moskva. Undantagen är Tuktamysjeva och Samodurova. De tränar för Aleksej Misjin i S:t Petersburg.
Alla andra är Tutberidzes adepter. Hennes förmåga att ta fram nya stjärnor verkar närmast idiotsäker. Men hennes hårda metoder, och framför allt åldern på hennes adepter, väcker kritik. Inte minst därför att hennes åkare tenderar att blända i högst några år. Därefter försvinner de från tävlingsbanorna.
År 2019 konstaterade den ryska konståkningstränaren Aleksandr Volkov att Tutberidze inte har en enda vuxen kvinna bland sina adepter.
– Tutberidze kramar ut allt hon kan ur 13-14-15-åringar. Så fort de blir äldre lämnar de henne. Hon tränar inte en enda vuxen idrottare. Hon utsätter sina småflickor för fruktansvärd press, hon gör vad hon vill med dem, och de gör som hon säger. Om hon säger till dem att snurra fem varv så gör de det. De faller och slår sig, men de gör som hon säger. Så fort de har blivit vuxna får de nog och lämnar henne, sade Volkov i en intervju med den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti.
Faktum är att ständiga skandaler uppstår kring Tutberidzes åkare. Lipnitskaja slutade efter OS-guldet på grund av anorexi. Medvedeva lämnade Ryssland och tränade två år i Kanada. Kostornaja bytte tränare, misslyckades och tvingades offentligt be Tutberidze om ursäkt
för att få återvända. (Nu har hon två månader på sig att återfå sin trippelaxel, annars får hon lämna truppen för gott.) EM-, VM- och OS-mästaren Zagitova har tagit en paus eftersom hon saknar motivation.
Samtidigt är det ett faktum att Tutberidzes åkare nästan alltid vinner, både i Ryssland och internationellt. De ryska juniormästerskapen håller ofta högre nivå än seniora världsmästerskap, där åldersgränsen är femton år.
Nu kräver norska skridskoförbundet att den ska höjas till sjutton. På detta svarade den ryska konståkningens grand old lady Tatiana Tarasova:
– Har någon sett en norsk konståkare? Det finns ingen som kan åka skridskor där.
Att Tutberidze lyckas lära tolvtrettonåringar att göra kvadruplar har tagit sporten till en ny nivå. Om en tränare får fram bättre åkare än alla andra – är problemet själva tränaren, eller att det saknas konkurrens, alternativa metoder?
För några år sedan steg en utmanare till Tutberidze plötsligt in på scenen. I motsats till henne har han åkt skridskor på världsnivå själv.
Jevgenij Pljusjtjenko. En av världens genom tiderna främsta konståkare. Han har förtrollat publiken, vunnit OS, VM och EM, blivit en ikon och en legend. Han har ingenting att bevisa när det gäller själva åkandet.
Men han hade aldrig tränat andra.
I fjol kom första tecknet på att han kanske kan rubba Tutberidzes monopol. Storstjärnan Alexandra Trusova, den första kvinnan i världen som klarade en kvadrupel lutz på tävling, meddelade att hon lämnar Eteri. Hennes nya tränare är Jevgenij Pljusjtjenko.
Sofia fick plötsligt träna med en världsstjärna.
Tidig träning
– Sofia var ett år och åtta månader när jag första gången ställde henne på ett par skridskor. Det var på Röda torget. Hon vägrade lämna isen, skrek av ilska när jag sade att vår biljett hade löpt ut. Vi var tvungna att köpa tre seanser efter varandra, säger Sofias mamma Lidija Toropova.
Den lilla flickan vill ingenting annat än att åka skridskor. När hon var fyra år började hon träna för den anrika Moskvaklubben CSKA. Samma år presenterade Eteri Tutberidze sin första stora stjärna: det femtonåriga underbarnet Lipnitskaja som tog hem lagguldet åt Ryssland i Sotji-OS.
Det är inte ovanligt att stora idrottsstjärnor kommer från idrottande familjer. Sofia är inget undantag.
Hennes mamma har tränat konståkning och studerat idrottsvetenskap för ”Professorn”, som han kallas i Ryssland: Aleksej Misjin, en av världens mest meriterade konståkningstränare som är baserad i S:t Petersburg. Han tränade en gång i tiden Jevgenij Pljusjtjenko. Just nu är hans största stjärna Jelizaveta Tuktamysejva, årets silvermedaljör i VM och den enda ryska konståkaren i
Trippelaxeln klarade jag första gången i år. Tre och ett halvt varv. Klart jag tänker göra fyravarvare också.
Sofia Titova
världstoppen som är en vuxen kvinna (24 år).
Bland ryska föräldrar är det högstatus att ha ett barn som tränar konståkning. Ishallarna är ständigt fulla. De flesta barn som tränar konståkning gör det före och efter skolan, vilket betyder att de ofta har träning klockan sex på morgonen.
I fyra år lärde sig Sofia konståkningens grunder på CSKA. Den lilla flickan tränade flera timmar om dagen, fem gånger i veckan.
– Sex på morgonen bar jag det sovande barnet till bilen, nio på kvällen körde jag henne hem. Föräldrarna såg ingenting annat än ett barn som sov, säger Gennadij Toropov.
Han är Sofias morfar. Det var han som skjutsade henne till träningen, därifrån till hobbyerna, därifrån tillbaka till ishallen. Dag ut och dag in.
När Sofia var åtta år gammal meddelade tränaren på CSKA att det var dags för henne att söka sig vidare. Flickans begåvning var extraordinär, men på grund av den stora mängden barn som deltog i träningarna gick det inte att öva de svårare hoppen. Sofia ville gå på uttagning hos Tutberidze. Familjen stödde henne.
– Tutberidze tittade på hur Sofia åkte i några minuter och sade sedan: Låt oss försöka. Ni kan gå och registrera er i klubben, säger Lidija Toropova.
I Tutberidzes klubb, Sambo 70, är man inte intresserad av någonting annat än att producera världsmästare. Barnen ska så tidigt som möjligt lära sig svåra hopp.
Både Medvedeva och Kostornaja, som lämnade Tutberidze 2018 och 2020, har sedermera återvänt till henne. Exakt varför talar de inte om. Men en sak är uppenbar, nämligen att den som vill nå toppen inom rysk konståkning på damsidan automatiskt har en uppförsbacke framför sig om de inte tränar för Tutberidze. Hennes dominans är stark. Konkurrenterna påstår att det påverkar domarna.
Det här innebär också att konkurrensen inom Tutberidzes team är stenhård. Alla som vill träna för henne måste snabbt bli bättre. Annars blir man utspelad. Tutberidze är känd för att få sina stjärnor att tävla mot varandra: Lipnitskaja fick konkurrera med Medvedeva, Medvedeva med Zagitova, Zagitova med Trusova, Trusova med Sjtjerbakova.
Ställdes inför ultimatum
Barn som inte håller takten har hon varken tid eller intresse för. Sofia tränade ett år hos Tutberidze, därefter ställdes familjen inför ett ultimatum: Antingen lär hon sig klara trippelhoppen eller också är det ingen idé att hon fortsätter.
– De hade väntat i ett år på att hon skulle börja klara de svårare hoppen. Men Sofia passade inte in i deras system. Hon måste få göra allt i sin egen takt och på sitt eget sätt. Och hon är inte rädd för att säga ifrån, hon har sitt huvud för sig. Lyder inte tränaren blint. Tutberidze sade till mig: Flickan är skapt för konståkning, men jag vet inte hur man tränar ett sådant barn, säger Lidija Toropova.
I några månader tränade Sofia på egen hand, med hjälp av sin mamma som vet hur man tränar hopp. Morfar är utbildad gymnastiklärare och skötte muskel- och konditionsövningarna.
– Sedan höll vi familjeråd och beslöt att söka oss till Pljusjtjenko. Vi åkte i väg till hans träningscentrum, jag var nervös. När vi kom fram blev vi tillsagda att vi inte fick försena oss en enda minut. Sofia snörde snabbt på sig skridskorna och åkte ut på isen, Pljusjtjenko frågade häpet: Vem är du? Och hon svarade: Jag är Sofia Titova och jag vill träna för er.
Pljusjtjenko tittade i några minuter på Sofias åkning. Sedan meddelade han:
– Den här flickan vill jag jobba med.
Ny tränare, nya hopp
Några månader senare klarade Sofia fyra trippelhopp: Salchow, flip, Lutz, toeloop. Hon satte alla hopp på en och samma träning, precis innan hon skulle fylla tio. Kort därefter klarade hon tre varv i en Rittberger.
– Fram till dess hade hon inte klarat ett enda. Sedan hoppade hon alla på en gång. Sofia är sådan, hon måste få göra allt i egen takt. Det är som om hon själv visste när det är dags, säger Lidija Toropova.
I år blev hon tvåa i ryska mästerskapen i sin åldersklass. Året innan vann hon. Bara några säsonger innan blev hon 23:e.
– Under två säsonger med Pljusjtjenko förlorade hon inte en enda tävling. I år var hon inställd på att vinna ryska mästerskapen, men förlorade mot en flicka som hon tidigare alltid hade besegrat. Hon var djupt besviken. Jag sade till henne att det är det här idrott handlar om: Att övervinna sig själv. Nästa gång visar du dem, säger Lidija.
En vanlig dag på Pljusjtjenkos ishall tränar Sofia sex till sju timmar. En timme uppvärmning, en och en halv timme på isen, en timme koreografi, lunchpaus, en timme uppvärmning, en och en halv timme på isen, en timme dans eller koreografi.
Jag träffar henne under lunchpausen. Sofia sitter i kaféet och slevar i sig kokt ris och kött ur en medhavd lunchlåda. Det finns en bild av konståkare att de lever på luft, men Sofias aptit är det inget fel på.
Däremot är det förbjudet för konståkare att äta sötsaker. Varje extra gram påverkar hoppen.
– Men ibland äter vi sötsaker i alla fall. På veckosluten kan hon få glass. De överflödiga grammen avlägsnar vi sedan snabbt på löpmatta, säger morfar Gennadij Toropov.
Det går inte att träffa en tolvåring som tränar lika hårt som Sofia Titova utan att tänka: Är det här normalt? Vill barnet verkligen detta?
Jag frågar Sofia hur hon orkar träna så mycket. Hon svarar artigt, men det syns på hennes min att hon betraktar frågan som högst ovidkommande. – Klart jag gör, säger hon. Att hon får träna tillsammans med världsstjärnan Alexandra Trusova har stor betydelse för motivationen.
– Jag tittar på vad Sasja gör och tänker att jag vill klara samma saker. Och sedan arbetar jag ännu hårdare.
Det är enligt Sofia nödvändigt att träna på isen två gånger per dag.
– Den första träningen är egentligen bara uppvärmning. Man går igenom sina hopp och piruetter, men man kan inte arbeta igenom dem på bara en timme. På förmiddagen går man igenom allt. På eftermiddagen finslipar man.
Hon klarar redan en trippelaxel. Den ansågs vara det svåraste hoppet på den tiden kvadruplar betraktades som ouppnåeliga för kvinnor.
– Trippelaxeln klarade jag första gången i år. Tre och ett halvt varv. Klart jag tänker göra fyravarvare också, säger Sofia.
På ryska kallas kvadruplar fyravarvare, tjetvernye.
– För att hoppa bra gäller det att få in en ordentlig skruv. Man måste kunna snurra ordentligt, det kräver starka muskler, säger Sofia.
Hon har plockat undan lunchlådan och tagit fram sina geografiböcker. Det är dags för skolgång på distans innan hon ska värma upp för nästa isträning.
I skolan har Sofia högsta betyg i alla ämnen. Hennes mamma är övertygad om att det är tack vare konståkningen.
– Hon pluggar hemma och under pauserna, och avlägger prov en gång i månaden. Det finns en bild att idrottare är korkade, men det är precis tvärtom. Konståkning är en snabb sport, och Sofia är otroligt snabb när det gäller att uppfatta och minnas saker, säger Lidija.
Frågan är hur länge Sofia Titova kommer att fortsätta träna och tävla. Dagens ryska kvinnliga stjärnor imponerar på en hel värld, men deras karriärer är nästan alltid påfallande korta.
– Jag anser att de ska åka så länge som möjligt, säger Pljusjtjenko.
Ingenting blir bättre av att man tycker synd om åkaren. Det blir bara sämre. Eteri Tutberidze Konståkning är artisteri, teater, balett. Hur kan man visa artisteri på isen om man hela tiden är rädd? Jevgenij Pljusjtjenko
Älskad – och hatad
Han är klar med förmiddagens träningar och har bjudit oss till sitt kabinett, prytt med priser, pokaler och bilder av honom själv ur skvallerpressen.
I den ryska skvallerpressen är Pljusjtjenko älskad och hatad, precis som han var som konståkare. Jag har förberett mig på att han kommer att bete sig som en diva, i all synnerhet med tanke på att han på grund av ett missförstånd inte ens hade vetat om att vi skulle komma.
I stället gör Pljusjtjenko det han kan bäst: vrider på sin karisma och charm, lika stark och oemotståndlig som den var på isen medan han tävlade.
– Jag har själv varit med i fyra OS. Mellan mitt tredje och fjärde OS tävlade jag inte på tre år. Jag vet hur man gör comeback, och jag säger he
la tiden till Sasja Trusova, Veronika Zjilina och Sofia Titova: Träna så att ni kommer att kunna vara med om flera OS. Det är bara så man blir historisk. Att blända under en kort tid är inte intressant. Det är fantastiskt att vinna OS, men det finns något som är ännu häftigare: att därefter nå ytterligare en nivå. Att fortsätta åka.
Veronika Zjilina, som Pljusjtjenko nämnde, är tolv år och liksom Sofia Titova en stor förmåga. Hon började träna för Jevgenij Plusjtjenko i fjol. Dittills hade hon tränat för – Eteri Tutberidze.
Pljusjtjenko talar entusiastiskt om sin första tränare som han älskade – ”hon var som min mor, hon bar mig i sin famn”. Hans huvudtränare, Aleksej Misjin, varken höjde rösten eller tvingade.
– Jag forcerar aldrig ett barn. Många tränare vill att barnet så snabbt som möjligt ska göra kvadrupler. Själv har jag blivit opererad sjutton gånger därför att jag på så kort tid ville lära mig många hopp. Jag kunde göra så många som sjuttio hopp under en och samma träning. Nu har jag insett att det var onödigt och bara leder till skador. Mina elever ska ha så få skador som möjligt.
Pljusjtjenkos filosofi bryter starkt mot Eteri Tutberidzes. I en intervju med den kända ryska journalisten Vladimir Pozner 2019 säger Tutberidze att det är mycket enklare att träna asiatiska barn än ryska, eftersom ryska barn ifrågasätter för mycket. Hon anser också att en bra tränare inte får tycka synd om barnet. Inte heller föräldrarna bör göra det, enligt Tutberidze. Det leder bara till att barnet inte försöker tillräckligt.
– Våra ryska barn ställer frågor varför de ska göra vissa övningar. Det stör arbetet. Som tränare är man tvungen att diskutera med föräldrarna, motivera uppgifterna för barnen. I stället för att de bara gör som man säger, klagar hon, och tillägger:
– Ingenting blir bättre av att man tycker synd om åkaren. Det blir bara sämre.
Enligt Pljusjtjenko är hårda metoder mot barn helt förkastliga.
– Jag tvingar ingen. Jag blev själv aldrig tvingad av Aleksej Misjin. Han sade att om du vill jobba så vill jag jobba. Men de här sovjetmetoderna att skrika åt barn och slå dem förekommer fortfarande. Jag ser det på många barn som kommer till mig, hur rädda och kuvade de är. Konståkning är artisteri, teater, balett.
Hur kan man visa artisteri på isen om man hela tiden är rädd?
Kräver total underkastelse
Problemen med hot och tvång inom konståkningen är inte ett specifikt ryskt problem. I Sverige har en tränare i Solna fällts för psykisk misshandel och vikthets mot sin adept. I Finland blev en tränare avstängd efter att ha uppmanat en åkare att ta livet av sig.
Är Pljusjtjenkos metoder verkligen mer humana än Tutberidzes? Sofias mamma Lidija Toropova vill inte kritisera Tutberidze specifikt.
– Jag kan inte annat än respektera Eteri. Alla hennes adepter är otroligt skickliga. Men i hennes stall är det satt i system att åkarna ska konkurrera sinsemellan. Man kräver total underkastelse. Så är det inte hos Pljusjtjenko. Han är konståkare själv och har lättare att klara av sådana som Sofia, barn som har stark integritet och inte alltid gör som tränaren vill. Han ger dem utrymme, får dem att vilja övervinna sig själva.
Lidija Toropova hoppas att Sofia ska fortsätta åka skridskor långt efter att hon fyllt tjugo. Annars är det en vanlig uppfattning i konståkningsvärlden att kvinnor inte längre klarar kvadruplar efter att de har kommit i puberteten och deras kroppar förändrats.
I intervjun med Vladimir Pozner skämtar Eteri Tutberidze om att hon gärna skulle ge sina elever ett piller som bromsar deras utveckling mot vuxna kvinnor.
– När vi släpper i väg eleverna på sommarlov vet vi aldrig hur de ser ut när de återvänder. Det är svårare att jobba med dem när de börjar växa. Jag skulle inte försöka lära en åkare över tjugo nya hopp, säger Tutberidze i intervjun.
Samtidigt bevisar 24-åriga Jelizaveta Tuktamysjeva att vuxna kvinnor kan göra kvadruplar.
– Jelizaveta Tuktamysjeva lärde sig fyravarvare vid 23 års ålder. Sasja Trusova har blivit flera centimeter längre i år – och hoppen blir bara bättre! Allt handlar om att lära sig förstå och behärska tekniken, säger Lidija Toropova.
Enligt Lidija Toropova blir konståkare i själva verket bättre ju äldre de blir, därför att ”huvudet också växer”.
– Det viktiga när det gäller hopp är inte åldern, utan tekniken. När man gör alla detaljer rätt blir hoppen bättre.
Tron att vuxna kvinnor inte klarar fyra varv verkar vara släkt med den tidigare uppfattningen att det kvinnliga könet inte klarar kvadruplar över huvud taget. Denna uppfattning kom på skam tack vare Alexandra Trusova, Sofias träningskompis.
– Sasja sade: Om männen kan, kan jag. Och så gjorde hon det bara. Inom några år kommer alla kvinnor att göra det, anser Lidija Toropova.
Det var Tutberidze som satte det hela i system: att kvinnor klarar fyra varv. Framför allt lätta små tonårsflickor.
Nu vill Pljusjtjenko bevisa att vuxna kvinnor klarar kvadruplarna lika bra. Än är han bara i början av sin tränarkarriär.
Men att Trusova tog brons i VM var en milstolpe, Pljusjtjenkos första medalj som tränare i ett stort seniormästerskap.
Också Sofia Titova vill bli historisk. Lidija ser inga hinder för det.
– Sofias dröm är att blir den första kvinnan som gör två kvadruplar efter varandra. Det är klart att jag stöder henne. Hela familjen gör det. Det viktigaste i vår sport är att tro på under.