Utan dragningskraftigt centrum kan Grankulla sluta kalla sig stad

”Berätta gärna för barn och barnbarn om just den här måndagen. Gör det genast – ingen demokrati går i dag säker inför horder av dess lömska dödgrävare.”

STADSPLANERING Det är glädjande att diskussionen om stadsplanering och stadsbyggande tagit fart i vårt land. I Grankulla väckte stadsdirektör Christoffer Masar den slumrande debatten (HBL 30.3). I reportaget anser Masar att det är ett misslyckande att detaljplanen för stadshuskvarteret inte godkänts under pågående fullmäktigeperiod. Han uppger att han hellre bygger skolor än renoverar stadshuset och samtycker med sin kollega i Helsingfors att en stad inte får bli ett friluftsmuseum.

Risken att Grankulla blir ett museum finns inte. De flesta villatomter har delats eller delas fortfarande, och för tredje gången i stadens historia byggs ett nytt centrum. Den största faran med förslaget till detaljplan för stadshuskvarteret är att Grankulla centrum förvandlas till ett bostadskvarter och staden blir en förort bland andra.

En stad behöver ett centrum som fångar något specifikt av stadens kultur. Till och med funktionalisterna insåg att det inte räcker med områden för bostäder, arbetsplatser och fritid i en stad, utan det behövs ett stadshjärta för att invånarna ska må bra. Ett centrum behöver byggnader som är öppna för alla med möjlighet för både individuella och kollektiva aktiviteter.

Coronapandemin har försnabbat förändringen av arbetslivet, och distansarbete i någon form har troligen kommit för att stanna. Men även om vår värld till stora delar är digital i dag är fysisk närhet fortfarande viktig för sociala möten. Detta innebär att betydelsen av närmiljön och lokalsamhället ökar. Samtidigt lever vi i ett mångkulturellt samhälle med olika individuella önskemål och värderingar. En stads uppgift är att forma arkitektoniska ramar för centrumverksamheter med målet att varje individ kan känna sig som en del av helheten.

Grankulla stad insåg i ett tidigt skede av planeringen att dess behov av utrymme för administration kommer att minska. I detaljplanen för stadshustomten föreslås att förvaltningsfunktionerna införlivas i norra delen av det så kallade Ormhuset, som främst är reserverat för bostäder. Byggnaden skulle i ”stadshusdelen” ha åtta våningar. Det nuvarande stadshuset, som byggdes på 1970-talet efter att Grankulla blivit stad, ska enligt detaljplanen rivas. Med stadshuset försvinner ett tidsdjup och ännu viktigare en symbol för vår fungerande demokrati. Ett höghus kan aldrig bli en symbol i samma mening, högst ett riktmärke i stadsbilden.

För att skapa ett levande centrum för alla Grankullabor krävs det mera än ett bibliotek. Innehållet räcker inte till, utan lockelsen att ta tåget till Helsingfors blir stor, och då man ändå är där är det lätt att samtidigt sköta ärenden och avsluta besöket med ett restaurangbesök. Detta utarmar Grankulla centrum. Enligt min mening behöver staden en mångfunktionell byggnad, ett Grankullahus som sjuder av liv. Det kunde innehålla stadens högsta förvaltning, ett utrymme för utställningar om stadens historia, nutid och framtid samt rum för olika verksamheter.

För ett levande centrum krävs aktiviteter från morgon till kväll. I ett centrum bör det finnas möjligheter att tillbringa en längre tid. Dessutom måste invånarna känna att det är till för alla, inte endast för dem som bor i området. Det behövs ett dragningskraftigt centrum, annars kan Grankulla lika bra sluta kalla sig en stad.

Grankulla har fortfarande en stark identitet som villastad. Det är en historisk resurs som inte får försittas. Staden har ett kulturellt arv den kan bygga vidare på och som ytterligare kan skilja den från bostadsområdena vid järnvägen. Även infarten vid järnvägen bör avspegla stadens karaktär. Om viljan finns är det garanterat möjligt att med arkitektoniska medel fånga det specifika i stadens kultur och samtidigt främja en utveckling baserad på nuvarande målsättningar. Stadsplaneringshistorien har visat att målsättningarna ofta justerats och till och med förändrats helt och hållet. Ingen vet vad framtiden har med sig, men det måste lämnas möjligheter för framtida behov utan att ge avkall på småstadsidentiteten.

Forskarna i urban sociologi Antonietta Mazzette och Sara Spanu (2017) anser att stadens centrum är en spegel av samhället, dess intressen, konflikter och kulturella värderingar. Identiteten och tillhörigheten konkretiseras i ett centrum med symboler och gemensam historia som individen och kollektivet kan referera till. Grankullas själ, genius loci, får inte gå förlorad. Ett centrum som möjliggör ett gott urbant liv för alla invånare är livsviktigt för en välmående stad. Centrumbilden och Grankullas öde hänger ihop.

Den 6 april har visat sig vara ett dramatiskt datum i finländsk politik. I tisdags för fyrtio år sedan – den 6 april 1981 – flämtade nationen till efter en oväntad smash av (volleyboll)spelaren Mauno Koivisto.

Inte ens de tevetittare som såg och hörde Koivisto ta spjärn mot president Urho Kekkonen insåg kanske i realtid hur välriktat det Koivistoska motståndet var.

Men i ett efterperspektiv skälvde marken när smashen tog golv.

Den 6 april sex år senare, 1987, stod Samlingspartiets ordförande Ilkka Suominen på trappan till presidentens slott. Han hade något tomt i blicken. Valsegraren hade fått nobben av presidenten. Suominen hade fått budskapet att det inte är han – valsegraren – som får uppdraget att sondera fram en majoritetsregering.

Mauno Koivisto är i mina ögon en av våra främsta presidenter. Men han får inte titeln in blanco. Varför är måndagen den 6 april 1981 en soluppgång medan måndagen den 6 april 1987 kan ses som en kort skugga?

Båda handlar om demokratins byggnadsställningar.

Den som förringar dem kan blicka mot det stolta landet Ungern och se en president släpa nationen i konstitutionell smuts, renons på ideal, driven av lika delar korrupt egenvinning och maktcynism.

1981 på våren var Kekkonen en svag människa, fysiskt och psykiskt. Han led av återkommande minnesförluster och var medveten om dem – därav det psykiska vacklandet hos en man som i decennier vant sig vid att suveränt, och stereotypt, representera styrkan.

1981 på våren fanns det i statsminister Koivistos närhet politiker som inte ville honom väl. Främst Paavo Väyrynen och Kalevi Sorsa hade personliga intressen av att se Koivisto misslyckas. Finland grupperade sig för en tid efter Kekkonen. Några kände sig utvalda.

Notera att en regering den här tiden kunde falla – fällas – på vilken futtighet som helst. Det är ovidkommande vilken detalj som den här våren restes som tröskel för Koivisto.

FKP-ordföranden Aarne Saarinens snacksalighet kom att bli det som gav Koivisto ett veckoslut att grunna på taktiken. Saarinen hade besökt Kekkonen på Ekudden och bar budet att presidenten förväntar sig ett statsministerskifte.

Det var inget ovanligt budskap. Strategen på Ekudden hade regeringsmanipulationer som ett av sina intressen.

Koivisto samlade sig under veckoslutet på sommarvistet i Täkter. Han ställer fru Tellervo den i dag klassiska frågan ”Är du gift med en soldat?”, och får ett väntat jakande svar.

På måndagen utanför sitt hem på Skatudden säger Koivisto till teveredaktören Hannu Lehtilä att regeringen har den tid som riksdagen ger den.

Varje student på grundkursen i stats- och författningsrätt kunde ha skrivit detta i ett tentamenssvar. Så vari låg det sensationella? I att Kekkonen under sitt långvariga välde hade tillåtits flytta pjäser utan stöd i konstitutionens parlamentariska grundsats. Den 6 april 1981 tog eran slut. Budbärarna hade agerat som tidigare. Men mottagaren vägrade lyssna.

Koivisto hade på 1970-talet seglat upp som icke-politikern – men i verkligheten var han en stark spelare, och det var ju där han agerade.

Men utnyttjade han Kekkonens sinande krafter? Utan tvivel. Men: Det gjorde också de myror som slet in små stigar på Ekuddens gård. Myror som arbetade för egen vinning. En av dem rusar fortfarande på – från återvändsgränd till återvändsgränd.

Koivisto återgäldade senare med råge den lilla moraliska skulden.

Han såg till att presidentens makt över regeringsbildningen lyftes ur författningen. Han var inte längre president när det skedde. Men hans är äran, odiskutabelt. Den kan aldrig tas ifrån honom.

Politikens småmyror hade för länge sedan slutat se över kanten på myrstigarna.

Men ingen är hundraprocentig. Våren 1987 provocerades han som inte skulle låta sig provoceras.

Än en gång agerade Paavo Väyrynen chefsmanipulator. Han ville bli statsminister, i en senare fas president.

Att Koivisto ville hindra Väyrynen råder inget som helst tvivel om.

Att han hade författning och praxis på sin sida är lika givet.

Men han hade blivit president 1982 på det diametralt motsatta budskapet. Han skulle inte blanda sig i hur partierna dukade regeringsbordet. Tiden ville ha det budskapet, och det fanns inga villkor i presidentkandidatens löften.

Men 1987 blev Väyrynen för mycket också för Koivistos principer. Därför stod den 6 april Ilkka Suominen på trappan, förvirrat illustrerande en presidents avsteg från konstitutionella löften.

Vi behöver inte väga de två måndagarna mot varandra.

Men livet efter 1981–82 innebar att finländska regeringar började sitta hela fyraårsperioder – efter att snittlängden till dess varit ungefär ett år.

Som en följd av stabiliteten kunde partierna senare enas om en grundläggande metod för den konstitutionella processen: Representanten för det största partiet i riksdagsvalet får göra det första försöket att bilda regering.

Det bud som Ilkka Suominen borde ha fått av Koivisto den 6 april 1987, givet presidentkandidatens löfte i valrörelsen.

Demokratier utvecklas inte linjärt. Men de löper risken att avvecklas om vi börjar förhålla oss likgiltigt till de konstitutionella principerna.

De viktigaste av dem är att det är riksdagen som har kompetenskompetensen (en hommage till begreppets spridare Antero Jyränki, 1933–2020), och att det är riksdagen som avgör hur länge en regering sitter.

Det är därför vi måste tala om den 6 april 1981.

Skulle vi ha kvar något av omdömeslösheten i de senkekkonenska hoven kunde någon föreslå att den 6 april borde vara nationens andra självständighetsdag. Så glöm det. Men berätta gärna för barn och barnbarn om just den här måndagen och dess följder.

Gör det genast – ingen demokrati går i dag säker inför horder av dess lömska dödgrävare.