Får vi gråta när staden förändras?
Man talar om städer som mötesplatser och scener. Den inflytelserika amerikanska stadsplaneraren och historikern Lewis Mumford (1895–1990) definierade stadskulturen som en teater av social aktivitet (a theatre of social action). Metaforen täcker hypotesen om en plats, där regissören byts ut, manuskriptet varierar och scenen förnyas – oavbrutet.
För Mumford är måttet på stadslivet en person som rör sig på gatorna. På gatorna bygger stadsborna sina identiteter och skapar ett förhållande till miljön och med varandra. Mumfords stadsutveckling växte från de medeltida stadsbildningarna till den moderna ”själlösa” industristaden. Tillväxten kännetecknades av ett socialt sönderfall. Denna idé om sönderfall har haft en stor genomslagskraft överallt i den urbaniserade västvärlden.
Just nu är det många som gråter efter den förlorade staden. Mumford varnade redan på 1930-talet för ett teknokratiskt samhälle där människorna blir teknikens slavar (i boken Teknik och civilisation). Som historiker ville han hitta nya vägar för mänskligheten genom att skapa ett humanistiskt samhälle, där människan åter behärskar tekniken.
Under de senaste decennierna har världens städer vuxit och förändrats. Den brittiska historikern Anthony King likställer triumfen för ”världsstäder” med den globala världsekonomin. Under ett ögonblick i början av 2000-talet blev världen en enda storstad där människor, idéer och varor rörde sig över statsgränserna.
Under covid-19-pandemin har världsstaden krympt och nationalstaterna återvänt. Städer står inför en stor utmaning: hur kan man kombinera tillväxt och effektivitet med stadsbornas önskan att värna om sin lokalmiljö. I Helsingfors känns förändringskrafterna. Får man känna smärta och sörja inför förändringarna?
Låt oss gå tillbaka till scenmetaforen. Vem är stadsutvecklingens teaterchef i dag? Var är regissörerna? Vilken roll spelar skådespelarna och publiken? Tidigare var rollfördelningen tydlig. Stadens tillväxt och stadsplanering styrdes från stadshuset. Tjänstemän förberedde ärendena och var ansvariga för genomförandet. Politikerna fattade beslut. Bakom kulisserna fanns ett brett spektrum av olika aktörer: byggherrar, fastighetsägare, arkitekter, experter och finansiärer.
Stadens förändring är en känslig sak för stadsborna. Människor, oavsett social klass, förenas av en önskan att få leva i en värdig miljö. Med tiden kan man bli kär i sin omgivning. Besvikelsen är stor när utsikten bakom fönstret förändras. En känslomässig reaktion uppstår: man vill försvara sin hemmiljö. Den emotionella reaktionen ser inte på klasspositionen. Sorgen kan vara lika stor i Hagnäs och Gårdsbacka som på Skatudden och i Tölö.
Framtidens stad är återigen en scen. Alla borde ha lika roller. Konfrontation kan motverkas. Upplevelsen av rättvisa är relaterad till öppenheten i beslutsprocessen. Även otillfredsställande lösningar accepteras om motiveringen är ärlig och övertygande. Det kräver gemensamma diskussionsplattformer och öppen interaktion med stadsborna. Värderingarna som styr politiken och planeringen borde öppnas för en bred debatt. Det är den hårda kärnan i demokratisk politik.
”Städer står inför en stor utmaning: hur kan man kombinera tillväxt och effektivitet med stadsbornas önskan att värna om sin lokalmiljö.”