Alla barns rätt till 60 minuter rörelse

”Då barnet inte garanteras möjlighet till rörelse i hemförhållanden är det viktigt att andra instanser tar över ansvaret.”

I veckan publicerade Undervisnings- och Kulturministeriet nya rekommendationer på hur barn i skolåldern bör röra på sig för att ha en frisk uppväxt och uppnå de hälsofördelar som vuxenlivet kräver. Det är ingenting nytt i forskningsväg som rekommendationerna bygger på men det är bra att de uppdateras med jämna mellanrum för att få synlighet och för att inte glömmas bort.

Det rekommenderas en timme motion och rörelse för barn i skolåldern under dagen. Timmen kan bestå av många korta rörelsestunder och mångsidigheten poängteras. Rörelseglädje skall vara ledordet och vardagen skall bestå av aktiva val för barnen och familjerna. Långa stunder av stillasittande rekommenderas inte, speciellt inte framför en skärm. Vad skall de barn göra vars föräldrar inte gör aktiva val i sin vardag? Föräldrar som själva spenderar familjens gemensamma fritid genom att sitta framför en skärm. Den aktiva eller passiva livsstilen kommer långt med uppväxten; de föräldrar som inte tidigare brytt sig om att få sina barn att röra på sig kommer troligen inte att göra det heller utifrån en uppdaterad rekommendation hur snygg affischen än ser ut med bilder på sportande barn.

All forskning tyder på att barn som inte rör på sig tillräckligt har det svårare i livet som vuxen. Har vi råd att göra rätten till ett aktivt liv till en jämställdhetsfråga där barn har olika förutsättningar att få en bra start i livet beroende på i vilken familj hen har fötts. Nej, det har inte samhället och frågan bör tas på större allvar än vad det har gjorts tidigare. Det glädjande i de nya rekommendationerna är att de sträcker sig över alla samhällsaktörer som kan påverka barnens aktiviteter. Familjen och hemmet är den viktigaste instansen för möjliggörande av barnets rörelse men även skolan, kommunerna, hälsovården, idrottsföreningarna och beslutsfattare på en högre nivå tilldelas ett ansvar i projektet.

Då barnet inte garanteras möjlighet till rörelse i hemförhållanden är det viktigt att andra instanser tar över ansvaret. Skolan är en samlande punkt för alla barn och har outnyttjad potential i att röra på barn bättre; under skoltid och direkt efter den. Kommunerna bör se över sin strategi så att den genomsyras av främjandet av ett aktivt liv på orten och minimerandet av stillasittande. Hälsovården bör även följa upp barns kondition och ordinera motion genom hand- och vägledning till motionsverksamhet med låg tröskel. Idrottsföreningarna bör granska sin verksamhet så att den verkligen är öppen för alla barn, inkluderande och trygg. Beslutsfattarna på statlig nivå bör inse den förödande betydelsen av en passiv barndom för nationalekonomin decennier framöver. Och främst att det inte är barnets fel att det uppfostras till den sådan livsstil.

Under de senaste tio-femton åren har man inte lyckats vända trenden i ungas motionsvanor. De årliga Move-resultaten är oftast dyster läsning när de publiceras. Jag tror att situationen till en stor del beror på att man lagt ansvaret på föräldrarna för att uppmuntra till rörelseaktiviteter i stället för att se det som ett samhällsprojekt. Barn har rätt till ett hälsosamt liv och till den ekvationen hör motion. De har inte valt till vilka familjeomständigheter de föds och förtjänar därför stöd då de halkar efter i konditionsväg, för att garanteras samma livskvalitet som barn med aktiva liv.