Laestadius skildrar aggression mot samesamfundet ”som taggtråd i luften”
Romanen Stöld utspelar sig i samemiljö men beskriver en förändringsprocess, hur tungt det är att försöka bryta en ond cirkel i samhället. Renarna har en viktig roll i boken, trots att flera av dem går ett brutalt öde till mötes.
ROMAN
Ann-Helén Laestadius
Stöld Romanus & Selling 2021
Aggression i luften, är min första anteckning om Stöld, Ann-Helén Laestadius debut i genren vuxenromaner. Trots små urladdningar här och där ligger aggressionen kvar som ett tungt åskmoln över praktiskt taget hela boken.
Stöld utspelar sig i samisk miljö i nutid, och trots att grundkänslan av en liten ort med inbördes hierarkier känns bekant ger det starka hatet mot samerna i byn en annorlunda vändning. Laestadius balanserar elegant kring de samiska elementen – hur man får med samfundets kulturella särdrag utan att det blir en exotisk smak i munnen. Att ge insyn i kulturen via ett barn känns rentav genialt. Samtidigt som nioåriga Elsa så småningom får grepp om allt de vuxna omkring henne bär på och tiger om, lär sig en läsare som inte är så bevandrad i samefrågor ett och annat om samernas situation utan att bli serverad pekpinnar.
I persongalleriet är det barnets blick på världen som berör mig allra mest, hur Laestadius skriver fram processen i att försöka förstå allt som inte sägs rent ut. Vissa samtalsämnen ligger ”som taggtråd i luften”. Barn iakttar och förstår, ”när de vuxna inte längre kunde dölja den brutala verkligheten”. Jag får en klump i halsen av skildringen av den kalla och grymma skolmiljön.
Brännande samhällsfrågor
”Att vara same är att bära sin historia med sig, att stå inför den tunga ryggsäcken som barn och välja att bära den eller inte”. Trauman från barndomens internatskolor dyker upp på ålderdomshemmet och man snuddar vid angelägna frågor som klimatförändringen, hatpropaganda på sociala medier och kvinnans ställning med en speciell nick mot frågor som berör psykisk hälsa, något som är ack så aktuellt i det nordiska samhället i dag men här belyses skickligt ur sameperspektiv.
Självmord är nämligen ett alternativ för hur man kan sätta punkt för loopen av hat, den återvändsgränd flera av bokens huvudpersoner känner sig fångade i.
Unge Mattias diskussion med läkaren på vårdcentralen känns säkert bekant för många med atypiska jobbsituationer och samtidigt helt absurd i det här fallet – ”träning tre gånger i veckan så att du får upp pulsen” och sjukskrivning i två veckor låter vansinnigt för en renskötare, ett jobb som är en livsstil (och trots moderna påfund som snöskotrar en garanterat pulshöjande sådan).
Renarna spelar givetvis en av huvudrollerna. ”Jag äger inte dig, du är din egen. Du är bara min till låns”, viskar Elsa i kalvarnas öron. Nio år gammal blir hon vittne till mordet på sin kalv Nástegallu och från den händelsen vecklar boken ut sin berättelse om hot och aggressioner, om hur de påverkar människor.
Titeln Stöld känns nästan ironisk. En dödad ren, en mördad ren, en brutalt avlivad och torterad ren, en kalv utskuren ur vajans mage – i polisens handlingar går allt under beteckningen stöld. Samtliga fall läggs ner i brist på bevis, resurser eller vilja att gå till botten med problemen.
Fin dräkt, får jag ta en bild?
Som läsare blir jag gripen av renskötarnas utsatthet, samtidigt som skildringen inte är svartvit: Laestadius ger även motparten ett ansikte. Polismyndigheten förblir däremot mer anonym. Även medierna deltar i spelet – det tycks ofta krävas någon med en fot utanför bysamhället för att våga skriva om problemen, samtidigt som greppet om samefrågor lätt blir exotiserande.
Vad gäller exotik är huvudpersonens besök på Jokkmokkmarknaden omgiven av fotograferande turister ett utropstecken mitt i byvardagen, med gákti-dräkter i klara färger och skimrande smycken. Här formulerar Laestadius skickligt de osynliga hierarkierna: de självklara och självsäkra samerna, de försiktiga och språklösa samerna och så de totalt omedvetna besökarna, som bara beundrar och lägger ut på Instagram.
Läsaren bevittnar en förändringsprocess, hur tungt det är att försöka bryta en ond cirkel i samhället. AnnHelén Laestadius skriver med ett behagligt flyt, en fin psykologisk blick och en vaken skildring av samhällsfrågor. Som så många andra författare med samisk bakgrund gör hon språket synligt genom att strö in samiska begrepp i texten. Alltid känns orden kanske inte nödvändiga, men visst smakar unna oabba och áhkku helt annorlunda än lillasyster och farmor.
Formmässigt är jag speciellt glad över det eleganta slutet, som knyter ihop cirkeln och inger hopp om en ljusare framtid, samtidigt som många trådar löper ut i ovisshet och läsaren själv får fortsätta fundera kring hur det ska gå för Elsa, Mattias, Minna och de andra.
Inger Edelfeldt
Om snö och guld Norstedts 2021
Inger Edelfeldts författarskap är rikt och mångskiftande och riktar sig till alla åldersgrupper. Det omfattar ett fyrtiotal verk, där hon skenbart mödolöst går in i ständigt nya, svåra ämnen. Debutboken Duktig pojke från 1977 var en av de första i ungdomsgenren som tog upp homosexualitet. I Kamalas bok, som har blivit något av en kultbok, ser hon med satirisk blick på sin huvudpersons kluvenhet mellan den osäkra fasaden och det inre raseriet. I Edelfeldts romaner och noveller samsas vardagens futiliteter med döden, andligheten, Gud och djävulen.
Edelfeldt är också bildkonstnär. Hon har gjort egna bilderböcker, bokomslag och skimrande fantasifulla illustrationer till bland andra Tolkien och Ursula le Guin. I sina tecknade serier Den kvinnliga mystiken och Hondjuret ger hon utlopp för en robust och gränsöverskridande humor.
Hemska mödrar
Ett återkommande tema hos Edelfeldt är den dysfunktionella familjen. Både Kamala och Hondjuret har svajiga relationer till sina mödrar. I ”självhjälpsboken” Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor (2009) ser Edelfeldt tillbaka på sin egen barndom i en familj där hon kände sig som ett oönskat sladdbarn.
Den nya romanen Om snö och guld är en utvecklingsberättelse om flickan Miranda och hennes helt ordinära och olyckliga familj. Pappa Henrik är läkare. Han är stilig och sympatisk, men känslomässigt lat och både fysiskt och psykiskt ofta frånvarande. Mamma Gerda kanaliserar sin hemmafrutillvaros frustrationer på maken och framför allt på enda barnet Miranda. Dottern är konstnärligt begåvad, blyg och tillbakadragen. I skolan är hon det självskrivna mobbningsoffret, hemma känner hon sig påpassad, ständigt föremål för vassa och småironiska kommentarer från moderns sida.
Rita sig genom livet
Högst antagligt intalar sig Gerda att hon inget annat vill än pyssla om sin dotter. Gradvis övertar hon allt det praktiska och omyndigförklarar dottern som ”opraktisk”. Minsta försök att uträtta något innanför eller utanför hemmet omöjliggörs. Miranda flyr till sitt eget rum. Där sitter hon och gör vad hon är duktig på, att teckna.
Mira – som hon kallar sig – ritar sig genom livets vidrigheter. Först kommer de små, söta bilderna som hon blidkar föräldrarna med. Hennes begåvning är de stolta över, också om Gerda inte kan låta bli att ge gliringar åt ”geniet”.
Med puberteten kommer den vilda fantasiperioden. ”Svartlycklig” ritar Mira häxor, alrunor, galgbackar. Hennes nya alter ego är den oövervinnerliga häxan Urimaira. Tills en olycklig kärlek och en väninnas ultimata svek däckar henne. Hon hittas blödande i snön och tas in på Sankt Görans ungdomspsyk. Där kan hon börja rita igen. Hon tecknar sig frisk.
När Mira kommer hem är Gerda skräckslagen över sin dotter som har varit på ”hispan”. Och Mira drar sig tillbaka till sitt rum där hon skapar fantasiriket Loánia, drakarnas land, där också flickan Guld bor. Teckning efter teckning, blad efter blad utvecklas berättelsen om Loánia: borgen med dess torn och tinnar, marknadsplatsen, den förbjudna skogen och den farliga ödemarken. Ur Miras händer växer en värld, och hon har turen – eller oturen – att få en terapeut som ägnar hennes fantasivärld devot beundran.
Svek på svek
Romanens huvudteman, vid sidan om den infekterade mor-dotterrelationen, blir svek och alldaglig grymhet. Den hudlösa, sårbara Mira drabbas av mobbarna i skolan, bästa väninnan som far i väg med pojkvännen, den entusiastiska terapeuten som inte håller vad hon lovar. Och när Mira finner sin första fysiska kärlek sviker också han.
Inger Edelfeldt är bra på att beskriva elakhet. Sällan läser man så inträngande beskrivningar av mobbandets mekanismer, av de återkommande glåporden och smädelserna. Men det handlar också om likgiltighet, slarv, om att inte se den andra.
Ändå går Mira mot en frigörelse, mot ett självständigt liv som konstnär. Inte ens romanens sluttragedi och dess märkliga abrupta upplösning ändrar på den saken. För Gerda blir händelserna en definitiv bekräftelse på Mirandas identitet som opraktisk skadegörerska.
Efter Gerdas död hittar Miranda alla sina obesvarade brev, hopbuntade och ombundna med sidenband i moderns gömmor. Där återfinns också boken om det magiska landet Loánia, som modern har räddat undan katastrofen.
Kanske var Gerda den enda som inte svek Miranda.
Är det grön tillväxt eller nedväxt som är lösningen på klimatkrisen?
Om man bortser från klimatförnekande populister och oljebolag och frågar det övriga näringslivet, EU och traditionella politiska partier är svaret utan tvekan ”grön tillväxt”. Man vill alltså tänka sig att omställningen till ett klimatvänligt samhälle är förenlig med det tillväxtmål som efter andra världskriget präglat världens länder, oavsett om regimerna varit röda eller blå. Svag eller negativ tillväxt har varit ett säkert sätt att förlora val på. Ofta förknippad med arbetslöshet, ekonomisk depression och annat otrevligt.
Samtidigt har det blivit uppenbart att den fossildrivna tillväxten är klimatupphettningens motor.
Tanken om en grön tillväxt är ändå behäftad med flera problem. Många bolag kommunicerar gröna ambitioner, utan att deras verksamhet nödvändigtvis är särskilt hållbar.
Skogsbolag som vill producera biobränslen låtsas till exempel inte alltid om att en storskalig produktion innebär en stor avverkningsvolym och därmed en mindre kolsänka i skogen, i värsta fall skogsskövling. Elektrifieringen av trafiken kan gynna miljön, men frågan om hur elen och batterierna produceras är relevanta faktorer i helhetsekvationen. Och även om många europeiska länder är på god väg att frikoppla sin tillväxt från ökade koldioxidutsläpp, är de fina siffrorna delvis en chimär: utsläppen vår konsumtion förorsakar har i hög grad utlokaliserats till Kina.
Tanken om ett samhälle som går in för en socialt hållbar nedväxt är en idé som länge dryftats i radikala kretsar, men utan att ens gröna eller vänsterpartier velat driva den. I och med det sena 2010-talets klimatuppvaknande har tanken ändå fått ett visst uppsving, och prövas för tillfället av Dagens Nyheters ekonomiredaktion i artikelserien ”Planeten och tillväxten”.
Forskaren Julia Steinberger vid Lausannes universitet hör till dem som säger att ekonomierna måste krympa: ”Jag försökte hitta en grön tillväxt, men jag gav upp. Den finns inte”, säger hon till DN.
Hon varnar för självbedrägerier som att stirra sig blind på isolerade positiva siffror eller hoppas på magi – det vill säga att framtidens teknologi ska lösa klimatproblemen. ”Ju mer jag lär mig om var miljöproblemen kommer ifrån desto mer politiskt radikal har jag blivit. Nu är jag superradikal, men det har jag blivit genom att titta på data”, säger hon.
Miljöekonomen Paul Ekins – intervjuad i HBL 9.4 – har för sin del gjort en resa i motsatt riktning. För trettio år sedan trodde han att fossilekonomin var avgörande för tillväxten, nu menar han att vi kan ha tillväxt utan olja och kol – förutsatt att vi vidtar snabba och radikala åtgärder.
Också makroekonomen John Hassler vid Stockholms universitet är av annan åsikt än Steinberger i DN:s serie. Enligt honom är motsättningen mellan tillväxt och klimat överdriven, även om han medger att den existerar.
Han menar att det finns stor konstruktiv potential i att sätta en prislapp på allt från fiske i världshaven till koldioxidutsläpp. Enligt en modell han gjort skulle det räcka med att höja bensinskatten med motsvarande 5–7 cent per liter för att utsläppen skulle minska till en nivå som överensstämmer med klimatmålen.
”Vi måste få olika typer av regleringar som gör att det kostar att använda naturresurserna, men det är fullt förenligt med marknadsekonomi och tillväxt”, säger Hassler.
Optimismen är tilltalande. Och visst är det också värt att notera att vårt ekonomiska system de facto också ger företag motiv att spara på material – ölburkar som i begynnelsen förbrukade 85 gram aluminium har förbättrats så de i dag väger blott 10 gram – medan nya innovationer som smarttelefonen minskat vårt behov att köpa kameror, videokameror, diktafoner, gps-navigatorer, cd-spelare och väckarklockor.
Men då borde man minnas att inte heller strömmad musik och video är klimatneutral. Och utan vettiga regleringar är det inte sagt att ny energieffektiv teknologi används för att spara energi – lika gärna kan billigare ölburkar göra att konsumenten anser sig ha råd att köpa fler.
Klimatarbetet brådskar. Och för att det ska kunna bära frukt krävs en bred uppslutning, också från näringslivet och från en så stor del av det politiska spektret som möjligt, så att klimatåtaganden kan hålla också då regeringar byts ut. Utmaningarna är globala och även om industrin och partier som den finländska Centern med fog kan kritiseras för alltför lama klimatambitioner, är det ändå glädjande att de erkänner problembeskrivningen.
Inom överskådlig tid är det för mycket att hoppas att nedväxt skulle träda fram som ett klimatekonomiskt mål. Trots att förespråkarna menar att det inte behöver vara liktydigt med ekonomisk depression (Steinberger pekar på Japan som länge dragits med svag tillväxt utan att för den skull kollapsa), så är en vikande tillväxt rentav också en klimatpolitisk risk att beakta. Den kan ge klimatskeptiska populister luft under vingarna.
Ett första steg kunde ändå vara att, med ekonomen och författaren Kate Raworths ord, bli tillväxtagnostiker. Kanske finns det en grön tillväxt, kanske inte – men är det över huvud taget så väsentligt att veta?
Tillväxtagnosticismen är på så sätt både taktiskt och intellektuellt intressant: att helt enkelt börja betrakta frågan om tillväxt som underordnad. Då marknadsekonomins mekanismer kan verka för en grönare värld, kan de med fördel spännas framför klimatrörelsens vagn, men det vi mäter och räknar borde i första hand vara andra indikatorer: socialt välmående och jämlikhet, kolsänkor, ekologiska fotavtryck, utsläpp av växthusgaser …
❞ Kanske finns det en grön tillväxt, kanske inte – men är det över huvud taget så väsentligt att veta?