Avsiktligt grus i maskineriet
En resejournal i poetisk form och med tranan som medresenär: Åsa Maria Krafts nya bok är egenartad men ojämn.
Åsa Maria Kraft
Grus Bonniers 2021 Hon är ofta förbryllande, Åsa Maria Kraft, med sina konceptuella men personligt förankrade dekonstruktioner av obskyra helgon, häxor, Öresundsbron, missfall, permafrosten – det senare i ett osannolikt läsdrama där vi bland annat möter ”Arja Saijonmaa i rollen som Condoleezza Rice”.
Krafts senaste diktsamling heter Grus, döpt så efter transläktets latinska namn, men kanske också med betydelsen krossad sten. Här finns i alla fall grus i maskineriet, men samtidigt en relativt enkel bakgrund, aviserad i underrubriken: ”Resor och residens.” Kraft börjar i Hylte kommun (Hallands län). Så här kan det se ut:
helikopterljud blandat med höga metalliska tranors rop ”vi har ju alla någon gång tryckt av”, sade tranan
alla djurformer svämmade över den fiktiva sjöns kanter
den var en av fem sjön var kanske inte fiktiv utan minnet av
en högre sjö, sänkt på artonhundratalet en fantomsjö
Från Hylte tar oss Kraft sedan till den tyska ön Rügen, där Caspar David Friedrich målade klippor och vatten, till Danmark, till Assisi och andra orter i Italien, till Grekland. Diktblicken rör sig hit och dit, tyngdpunkten förflyttas ideligen mellan landskap, stad, historia, myt, ritual. Den grafiska formen förändras också, pulserar, dras isär, konvergerar. Det liksom skumpar fram över sidorna – just som om vi vore på resa, men texten hålls i viss mån samman av att orden filtreras genom ett och samma jag.
Och tranorna finns med, antingen på väg norrut eller söderut, rastande och svävande, emblematiska och fysiska, eller flygande genom drömmen – mycket i den här poesin har en drömmens ryckiga, fragmentariska karaktär. Eller så glider Kraft ut i en mer rakt registrerande resejournal, om än i diktens form.
Det är en ojämn bok, hur som helst. Gäckande och med många vackra stråk, men ibland med en irriterande vaghet; är ibland mer av poetisk anteckningsbok än bok med (färdigredigerad) poesi. Den fyrtiosidiga avdelning som utspelas i Italien ter sig mest övertygande: här tycker jag att Kraft bättre håller samman sitt lyriska idiom, både genom upprepningar och ordval. Trots att vi även här rör oss hela tiden tonar omgivningen fram skarpare.
Det är framför allt bokens grundmotiv – resan och uppehållsorternas koppling till tranan – som inte känns alldeles övertygande. Men jag vet också att Åsa Maria Krafts poesi brukar ta tid att få grepp om. I en dikt heter det: ”vi människor med korta minnen / som sällan litar på träd och fåglar / och deras längre kunskap”. På sätt och vis är det denna längre kunskap poeten tar sikte på. Och stundom naglar fast i språket, det mänskliga men transcendenta.