Soloinstrumenten som vandrare genom romantiskt färgade landskap
Det blev schvung och geist i Klaus Mäkeläs sista konsert som Tapiola Sinfoniettas konstnärliga partner. Konserten där musikerna presterade på toppen av sin förmåga kan ses på nätet ännu under söndagen.
Tapiola Sinfonietta.
Dirigent: Klaus Mäkelä & Pekka Kuusisto. Solister: Pekka Kuusisto, violin & Klaus Mäkelä, cello. Zinovjev, Shaw, Mozart. Tapiolasalen 9.4. Konserten kan ses på Tapiola Sinfoniettas Youtubekanal till och med den 11.4 och sänds i Yle Radio 1 14.4 kl. 19.02.
Ger man Klaus Mäkelä och Pekka Kuusisto lösa tyglar kan man vänta sig vad som helst. Till exempel att herrarna omväxlande dirigerar och agerar solist i två utomordentligt gedigna solokonserter signerade Sauli Zinovjev.
Mäkelä är något av Zinovjevs hovdirigent, men greppar även gärna stråken i cellokonserten Die Welt – ein Tor. Violinkonserten Der Leiermann är åter skriven för Kuusisto och verken förenas av en purtysk Wanderertematik – det förstnämnda inspirerat av en Nietzschedikt, det andra av samma Wilhelm Müller-poem som sätter punkt för Schuberts Winterreise.
I sig föga överraskande källsprång för en tonsättare, som brukar benämnas romantiker till kynnet. Så enkelt är det förstås inte och de facto har Zinovjev (född 1988) etablerat en högst personlig relation till tonaliteten, som i kombination med ett osvikligt dramaturgiskt sinne och en fäbless för orkestermusik gör honom till en rätt udda fågel på dagens inhemska tonsättarhimmel.
Suverän gestaltning
Konserterna – skrivna 2017 och i viss mån relaterade – förenas av ett ödesmättat elegiskt, tillika introvert och intensivt tonfall. Medan violinkonserten är en tydligt formulerad solokonsert framstår cellokonserten snarast som ett slags tonpoem med cellon porträtterande den åt sitt oblida öde utlämnade vandraren.
Mäkelä satte sig rejält i blöt direkt i de inledande, hyperexpressiva soloreplikerna, medan Kuusisto följsamt sekonderade på podiet. Violinkonserten, med sina av Kuusisto suveränt gestaltade, lämpligt spelmansfärgade improviserade solokadenser, kändes onekligen som det uttrycksmässigt mer mångfasetterade verket, medan det fanns en skön suggestivitet i syskonverkets koncentrerade tankemässiga båge.
Liksom Zinovjev går den sex år äldre amerikanskan Caroline Shaw – förutom komponist även sångare och violinist – sina egna, oortodoxt icke-akademiska vägar. Så även i Entr’acte (skriven 2011 för stråkkvartett och omarbetad 2014 för stråkorkester), inspirerad av en Haydnkvartett men begynnande snarlikt ett barockt lamentoso. Efter hand börjar skeendena te sig alltmer förvridna, minnande om – för att låna tonsättaren – Alices spegelland.
Ren njutning
Mäkeläs ursprungliga idé var att para ihop Müller och Nietzsche med Luther medelst Mendelssohns reformationssymfoni, vilket föll på coronarestriktionerna. Mozarts fyrtionde symfoni var dock inget oävet substitut, inte minst när den gjordes med sådan schvung och geist som nu. De friska tempona var välgörande och det var en ren njutning att följa Mäkeläs kongeniala dirigering, med en uttrycksfullt fraserande vänsterhand och sparsamt taktslående höger hand.
Musikerna, med energiske konsertmästaren Janne Nisonen i spetsen, presterade på toppen av sin förmåga och speciellt begeistrades jag av träblåsarnas inlevelsefulla spel. Strömningen avslutades med en encore i form av uruppförandet av Zinovjevs Double trouble för violin och cello, som bröts mot slutet på grund av ett tekniskt problem. En felfri version utlovades dock på orkesterns Youtubekanal.
Detta var Klaus Mäkeläs sista konsert under treårsegiden som Tapiola Sinfoniettas konstnärliga partner. Chefdirigentskapet för Oslofilharmonikerna och Orchestre de Paris samt gästdirigentskapet för Sveriges radiosymfoniker lär dock hålla honom sysselsatt och därtill tecknade han i dagarna, som första dirigent efter Riccardo Chailly (1978), ett exklusivt skivkontrakt med Decca. Inte illa för en 25-åring, som tack och lov står stadigt med fötterna på jorden.