Hälsovården borde ha fått ansvaret för den operativa ”krigföringen”

Finska pojk- och flicknamn är något som hippa svenska föräldrar kontemplerar över, åtminstone om man får tro en sajt som riktar sig till mödrar. Har alternativen i Sverige tagit slut eller kan man härleda något av varje generations val av dopnamn?

CORONAPANDEMIN Nu när vi ser ljus i tunneln borde det första mellanbokslutet av coronapandemin kunna upprättas.

Vid årsskiftet 2019–2020 var bilden ännu mycket oklar hur allvarligt coronaviruset var. Sättet på vilket kineserna stängde landet under deras nyår kunde ha varit ett annat om man hade vetat mera om just detta virus. De tidigare virusen var mycket allvarliga och med litet fakta var åtgärderna säkert de rätta.

Kinesernas radikala åtgärder väckte den övriga världen som i mångt och mycket följde i deras spår. Vi fick ett fullskaligt världskrig. Denna gång hette fienden coronavirus, ”nanoterrorister”. Också detta krig påverkade alla människors vardag och omfördelade penningströmmarna i samhället.

Vilket betyg kan vi ge åt krigsledningen? Har man beaktat gamla erfarenheter och visdomar i detta krig?

När Finland råkade i krig 1939 var arbetsfördelningen mellan regering och försvarsmakten med sin överbefälhavare klar. Regeringens uppgift var att hålla samhället fungerande, armén ansvarade för hur kriget skulle skötas och kom med sina önskelistor om nödvändig finansiering och lagförändringar till regeringen.

I dagens krig mot nanoterroristerna borde hälsovårdsmyndigheterna ha fått ansvaret för den operativa ”krigföringen”. Nu har man fått det intrycket att statsministern själv ville leda fältarbetet. Hade regeringen börjat sköta krigföringen 1939 enligt dagens mönster hade det definitivt slutat illa. I ett företag ansvarar produktionschefen för produktionen, säljchefen för försäljningen och ekonomichefen för finansieringen. Verkställande direktörens uppgift är att se till att alla funktioner har kompetent personal och får sin beskärda del av resurserna, och att nödvändig koordinering sker.

Det är mänskligt att ambitiösa partipolitiker börjar mikromanagera, men det kan bryta mot ledarskapets fundamentala principer.

Regeringen bör naturligtvis ägna uppmärksamhet åt hälsovården, men försummar man de stora linjerna begår man ett fundamentalt andra misstag. Under svåra tider är det lättare att få den acceptans som behövs i en demokrati för nödvändiga strukturella förändringar. Dessa borde ha paketerats tillsammans med de undantagsåtgärder man blev tvungen att göra.

Nu har man skjutit upp dessa. När de sedan tas upp när epidemin har ebbat ut dyker kommande val med det småpolitiska gnället upp igen och stora förändringspaket smälter bort. Liksom en svagt genomförd företagssanering som slutar med att några städare får gå.

Statsministern talar nu om behovet av en jätteslägga för att hindra de små nanoterroristernas framfart. Nu med mera kunskap om viruset borde insatserna våren 2021 ha varit klart mera specificerade än våren 2020. I USA tog nyvalde Joe Biden fram sin storslägga för att återuppbygga och modernisera den nedkörda infrastrukturen. Chansen att genomföra det hade säkert varit sämre efter det att samhället återgått till det normala.

För oss fem miljoner här i Finland är vi i hög grad mer beroende av att gränserna hålls uppe jämfört till exempel med Kina med sina 1 400 miljoner invånare.

Frapperande är att de som vaccinerats inte ges något intyg. Inte ens en anteckning i ens internationella vaccineringscertifikat. Ett chipkort eller en uppdatering av FPAkortet hade varit ett modernt alternativ.

Ett fundamentalt fel är de ständigt återkommande skärpningarna. Vid företagssaneringar är det sämsta sättet att ”hyvla” kontinuerligt. Det demoraliserar. Bättre att säga att restaurangerna stängs för tre månader, än återkomma med flera tre veckors förlängningar. Det är bättre att ta i ordentligt och sedan lätta i förväg. Nu har restaurangerna inte alls kunnat planera på sikt och de små understöden har ofta gått till fastighetsägarna, inte till verksamheten.

Det femte område som kunde ha skötts bättre är kommunikationen till den stora allmänheten. Mannerheims dagorder under kriget är värda att studeras; korta och kraftiga, enkelt språk, känslor, realism och hopp.

En chefs förmåga kommer fram först i en kris. Balansgången mellan att minska de sjukas antal och minska den nöd som skapas av störningarna i samhället är inte lätt.

Finns det någonting positivt att säga? Jag ger en stor eloge åt dagligvaruhandelns ledning och personal. På mycket kort tid anpassade man sig och inget större antal butikskassor insjuknade, de torde ändå ha de flesta antalet kontakter med främmande människor under en dag. Bevis på att det finns dugliga organisatörer och aktörer i detta land.

Jag visste att det skulle bli en kamp om namnet redan innan sonen föddes. Konsekvent och hårdnackat gick jag in för att han skulle heta Gaylord. I varje diskussion mellan mig och hans mor drog jag upp mitt förslag, Gaylord. Först tog hon mig inte på allvar, men sedan uppstod en mild irritation som övergick till matt resignation. Gaylord, Gaylord, Gaylord, matade jag på. Namnet är normandiskt och betyder ”glad” eller på ”gott humör”. Men det verkade inte övertyga henne. Orsaken var att jag visste att hon skulle komma med något medelklassigt och allmänt tjåsigt namn. Och mycket riktigt, hon ville att han skulle heta Charlie. Inget fel på alla Charlie i världen men inte min son, liksom.

För att slippa ropa ”Gaylord, maten är klar” på lekparken skulle hon vara tvungen att kompromissa. Det tog tre månader av hård kamp innan Skatteverket skickade en påminnelse om att det var lag på att barnet måste ha ett namn. I deras rullor hette han fortfarande ”pojke”.

Till slut backade jag från Gaylord och hon från Charlie. Det blev Cornelis. Men innan dess tillbringade vi långa kvällar med att gå igenom listor på namn. Svenska, arabiska, spanska och faktiskt finska namn. Sonen är ju trots allt 25 procent finne.

På sajten Mama kan man läsa om ”358 vackra finska namn – för dig som är ute efter något unikt”. Jag vet inte om finländare tycker att deras namn är särskilt unika, men för en rikssvensk klingar Kukka, Päivi och Oona exotiskt. Några namn vet jag faktiskt inte fortfarande hur man uttalar, som Kyösti och Outi. Tvinga mig inte att säga Panu på fyllan, det blir garanterat fel.

Andra förknippar jag med min egen barndoms finländska invandrare. Leena är en undersköterska med tre katter och hon röker på balkongen oavsett väderlek. Pirkko är en medelålders dam med fäbless för memma och långfärdsskridskor. Pekka är hockeymålvakt och varvsarbetare.

Varje generation har sina tidstypiska namn. Kurt, Rolf och Bert är alla gubbar numera. Tony, Conny och Johnny föddes på 1970-talet. På Södermalm i Stockholm heter alla barnen Saga, Vega, Ceasar och Enzo. Det sägs att vi gärna döper våra barn efter våra far- och morföräldrar. Det kanske märks i de mest populära namnen på finlandssvenskt håll som 2020 blev Ellen och Emil. I hela Finland vill man helst heta saker som Aada, Leo, Freja och Oliver. När blev namnen så förbannat gulliga? Barnens namn blir som accessoarer till ens egna livsstilsval. Men kanske är det så att ju oroligare och mörkare tider vi lever i, desto snällare och gulligare blir namnen. Under andra världskriget hette ju flickorna Ulla och Kerstin.

Men namn är också tydliga klassmarkörer. Det senaste tillskottet i kungafamiljen i mars döptes till Julian, Herbert, Folke. Det är långt ifrån en Kevin eller en Kenta. Andra namn förknippas med den nya underklassen, jag tänker på de där svåruttalade från Mellanöstern. Det kommer ta många år innan vi får se en Muhammed som president i Finland.

Fast en arabisk tradition tycker jag man kan plocka upp även i norra Europa. I Syrien tar föräldrarna över namnet på sin förstfödda med tillägget ”abu”. Heter sonen Sami, börjar pappan kallas abu Sami och mamman umm Sami. Det är egentligen en hederstitel för att hylla föräldraskapet, men hindrar också föräldrarna från att bli alltför kreativa. Det blir helt plötsligt inte så roligt för mig att döpa sonen till Gaylord, eftersom jag skulle kallas abu Gaylord på Damaskus gator.

I Sverige har lagarna som reglerar namn luckrats upp. Numera har vi 83 personer som heter Månstråle. Ytterligare 13 heter Porsche. En person bytte namn till Jazz-Ture och en annan till Bärs. Innan ni finländare ojar er över oss svenskar så måste jag tillägga att en viss ordning trots allt finns i kungariket. Både namnen ”Pung” och ”Tomhet” fick nej av svenska myndigheter.

GÄSTKRÖNIKAN PETER AL FAKIR ❞Det

tar många år innan vi får se en Muhammed som president i Finland.