Hur många procent av ditt välstånd skulle du frivilligt offra för klimatets skull? Abrakadabra: marknadsmekanismer och konsumentbeteende!

Borde vi beskatta miljardärer så in i bänken? Eller allesammans konvertera till klimatvänlig hinduism?

Var och en inser att oändlig tillväxt på en ändlig planet är en villfarelse. Vad är då lättare: att konvertera till hinduism och vegetarisk kost, eller att kapa banden mellan tillväxt och utsläpp? Enligt en färsk rapport som beställts av jubileumsfonden Sitra (HBL 9.4) behöver den mänskliga civilisationen en helt ny arkitektur, en ombyggnad av det globala tekno-socio-ekonomiska systemet. På papper efterlyses dramatiska förändringar inom energisektorn, liksom inom transport, boende och föda. Klimatpolitiken är alltför slapphänt och underdimensionerad med tanke på den politiska – teoretiska – ambitionsnivån.

Historiskt har kurvorna över bnp och utsläpp följt varandra. Trots det finns ingen inbyggd motsättning mellan ekonomiska mål och klimatmål, menar en del forskare. Hur går de två elementen att förena? Teknikoptimisterna anser att lösningen är mer tillväxt. De sätter sin tilltro till hypotetisk teknik, framtida uppfinningar. Antitillväxtrörelsen menar däremot att vi inte har tid att vänta på några teknikskiften. Vi måste reformera vår energi- och resursslukande livsstil, här och nu. Alltså bör vi offra tillväxten: konsumera mindre, krympa ekonomin och kapa utsläppen i hopp om ett drägligt klimat framöver.

Bara ett fåtal är beredda att svälja så pass besk medicin. Hur många procent av ditt välstånd skulle du frivilligt offra? Dilemmat återstår: satsa på tekniksprång och så kalllad grön tillväxt eller snarare nedväxt? Äsch, vore det inte bekvämast att rulla på ungefär som förut? Skyttegravarna är djupa. Existerar en kompromiss i form av tillväxtagnosticism?

Att frånkoppla bnp-kurvan från växthusgaser är lättare sagt än gjort. Utsläppen planar ut på sina håll, men det går på tok för långsamt. Forskare är överens om att vi behöver politiska, sociala och tekniska åtgärder med aldrig tidigare skådad omfattning ifall vi ska frikoppla det materiella välståndet från vårt avtryck på planeten. I åtskilliga årtionden har det varit gratis att spotta ut koldioxid i atmosfären – och indirekt i havet. Naturens förmåga att absorbera växthusgaser är en begränsad naturresurs som borde prissättas.

Reglering är byråkratens universallösning. Den mest effektiva metoden vore en global skatt på koldioxid. Genom att skapa ett kännbart pris på överutnyttjande av naturresurser – som atmosfären – skulle den ohållbara användningen fasas ut. Abrakadabra: marknadsmekanismer och konsumentbeteende! Tyvärr är denna terräng ett politiskt minfält. Frågan har aldrig ens diskuterats på internationell nivå, åtminstone inte utanför OECD, de välbärgade industriländernas klubb.

Problemet återstår: var ska ribban ligga för klimatåtgärder, vad vore en acceptabel prislapp och godtagbar kostnadsfördelning? Alternativt: hur snabbt kan eller vill vi avvänja oss från konsumtions- och tillväxtberoendet? Skulle du acceptera mer fritid i stället för en löneförhöjning?

I stället för radikal nedväxt kunde vi inom den egna livsstilen öppna för dematerialisering och resurssnålhet, gradvis acceptera att vi står vid en vändpunkt där den expansiva ekonomiska logiken ersätts av noggrannare hushållning. Även om ekonomin inte behöver krympa drastiskt kan vi unna oss själva ett tankeexperiment: inte ge efter för reflexen att ständigt förbruka materia. Påsken är redan förbi, men tänk vilken klimatgärning det vore ifall världens 2,5 miljarder själar som bokförts som kristna fastade i en dryg månad?

Hinduismen är möjligen världens mest klimatvänliga religion. Men det finns ett krux: man föds till hindu. En icke-infödd kan i regel inte konvertera, även om det står var och en fritt att anamma livsstilen. Traditionell hinduism är icke-missionerande, tolerant och mångfasetterad. Trossystemet – som saknar särskild filosofisk åskådning eller ortodoxa koncept – vimlar av gudar och demoner. För ett och samma högre väsen har man uppskattat upp till 330 miljoner olika ”masker”. Vi behöver minst lika många dellösningar på klimatfrågan. En annan fördel med hinduismen är att frälsning kan nås på många sätt. Mer klimathinduism, mindre katekes, tack! På lång sikt kan alternativet till frivilliga åtgärder nämligen bli en moralisk katastrof: skuldbeläggande och chockanpassning via tvång samt konflikt.