De förestående ramförhandlingarna har alla förutsättningar att bli den här regeringens svåraste sedan själva regeringsförhandlingarna för snart två år sedan.
Då regeringen ska dra upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken för de närmaste åren ställs sammanhållningen i Marins ministär på ett tufft prov.
Regeringen samlas nästa vecka till förhandlingar kring ramarna för de närmaste årens budgetar. Finland ska tas vidare från de ekonomiska skador covid-19-epidemin har orsakat. Lyckligtvis har de i dagens ljus inte blivit så allvarliga som tidigare befarades. Stimulanspolitiken borde enligt Finlands Banks chefdirektör Olli Rehn ännu inte avbrytas, men efter hand måste den ge vika för stramare ekonomiska ramar.
Samtidigt bör blicken också vara riktad längre fram. Statens utgifter och inkomster måste på sikt balanseras. Obalansen har bara ökat på grund av de stöd och stimulansåtgärder som har varit nödvändiga under coronatiden.
Alla strukturella problem finns kvar, den demografiska utvecklingen är krävande, arbetsmarknaden står tafatt med sina matchningsproblem. Det gäller bekämpningen av det ekonomiska hållbarhetsgapet vilket kräver strukturella åtgärder. Av central betydelse är en ökad sysselsättning och förbättrad konkurrenskraft.
Åtgärderna ska dessutom gynna en miljömässig hållbarhet och motarbeta klimatförändringen.
Det säger sig självt att det är fråga om utmaningar av stora mått. Att allting sker bara sju veckor före kommunalvalet gör inte saken lättare, tvärtom. Det är också givet att en regering med fem partier inte har en enhetlig syn på vad som bör göras. För att den ska hålla ihop krävs en politik där man ger och får och ibland tvingas hitta minsta gemensamma nämnare. Samtidigt krävs att det hela inte urvattnas till för små ingrepp och åtgärder för att de ska ge den effekt som krävs.
Regeringsprogrammet finns som grund, men eftersom situationen har förändrats om inte radikalt så åtminstone kraftigt sedan det skrevs 2019 så måste det finnas beredskap att i viss mån frångå det.
De förestående ramförhandlingarna har alla förutsättningar att bli den här regeringens svåraste sedan själva regeringsförhandlingarna för snart två år sedan. Skillnaden är att då leddes förhandlingarna av Antti Rinne, medan Sanna Marin håller i trådarna nästa vecka.
Förhandlingsledaren har visserligen en viktig roll, men de synligaste rollerna kommer antagligen att besättas av andra. Centerns ordförande, vetenskaps- och kulturminister Annika Saarikko har redan angett tonen genom att varna för att hennes parti kan lämna regeringen om ett tillräckligt bra resultat – med centerögon – inte kan nås.
En stor match kommer att begås mellan C och De gröna. Det garanteras redan av att den eviga tvisten kring torven också kommer att finnas med. Den borde inte tillåtas bli en regeringsfråga, så stor är den inte jämfört med alla andra utmaningar. Vi kan också vänta oss en rejäl dust mellan vänsterpartierna och de borgerliga kring åtgärder i anknytning till sysselsättningen eller skattefrågor.
En flexiblare arbetsmarknad och större möjlighet till lokala avtal finns speciellt på de borgerliga partiernas önskelista, men med tanke på den totala låsning som arbetsmarknaden just nu befinner sig i beträffande den frågan är utsikterna inte goda. En reform av systemet för inkomstrelaterat arbetslöshetsstöd är också ett potentiellt tvistefrö. Ökad arbetskraftsinvandring på tusentals fler inflyttare årligen kommer även högt upp på agendan. En snabbare beredning av ärendet krävs nu för att försnabba beslutsprocessen kring arbetstillstånd.
Om det hela skulle sluta i att C lämnar regeringen når de återstående fyra partierna inte riksdagsmajoritet och skulle knappast ha förutsättningar att fortsätta som en minoritetsregering. Det skulle kräva nya regeringssonderingar, men sannolikheten för att en ny majoritetsregering skulle fås till stånd är närmast obefintlig. Då återstår nyval och att det skulle gynna C eller något annat regeringsparti är högst osäkert.
Med det för ögonen kunde det löna sig att fråga sig, är det verkligen värt det, innan man med helt fastlåsta åsikter tar sig an ramförhandlingarna och genom det målar in sig i ett politiskt hörn.
EU-kommissionen får 50 miljoner vaccindoser från Pfizer snabbare än planerat – och förhandlar nu om nya miljardleveranser under kommande år. Däremot blir det inga förlängda kontrakt med Astra Zeneca.
Beskedet om försnabbade leveranser från Pfizer-Biontech lämnas av kommissionsordförande Ursula von der Leyen på en extrainsatt presskonferens i Bryssel.
– De här 50 miljonerna doser skulle egentligen ha levererats under det fjärde kvartalet 2021. Nu blir de tillgängliga under det andra kvartalet, berättar von der Leyen.
Kommissionen kommer dessutom att inleda förhandlingar med företaget om att införskaffa ytterligare 1,8 miljarder doser för åren 2022 och 2023.
Ingen förlängning?
I sitt framträdande säger von der Leyen inget om vad som ska ske med kontrakten med Astra Zeneca och Johnson & Johnson.
Italienska tidningen La Stampa uppger dock, med hänvisning till källor på det italienska hälsoministeriet, att kommissionen har beslutat om att inte förnya sina avtal med bolagen.
I stället kommer kommissionen att fokusera på så kallade mRNA-vaccin mot covid-19, som tillverkas av exempelvis PfizerBiontech och Moderna.
Försenade leveranser
EU-kommissionen begär samtidigt en förklaring från Johnson & Johnson efter bolagets ”fullständigt oväntade” besked om leveransförseningar till EU, enligt en källa.
En talesperson för EU-kommissionen säger till nyhetsbyrån Reuters att man inte kan kommentera kontraktsfrågor.
Astra Zeneca skulle ha levererat 300 miljoner doser till EU före den sista juni. I stället kommer bara 100 miljoner. De resterande 200 miljoner doserna kommer först under andra halvåret, då många länder räknar med att ha hunnit vaccinera alla vuxna.