Pengar är vår ideologi
Påskaftonens ledarsida i Helsingin Sanomat innehöll en vetenskapspolitisk karikatyr. En ledare berörde faran med ideologisering vid högskolorna och slutade med att karakterisera vetenskap i största allmänhet: ”Ju längre bort vi kommer från vetenskapens kärna till samhällsvetenskapliga, humanistiska och slutligen konstnärliga områden, desto mindre innehåller den akademiska konkurrensen empiri och desto mer ideologi.”
Kommentaren väckte en stor debatt på sociala medier: hur kan landets största tidning i en anonym, linjedragande ledare nedvärdera stora vetenskapsfält – samhällsvetenskaper, humaniora och konstvetenskap – som ideologiska och därmed mindre vetenskapliga? Känner inte tidningen till vad forskning är? Avfärdar den kunskapen hos forskare som tidningen själv ofta använder som sakkunniga? Hur kan vi hädanefter ta ledarsidans analyser av forskningspolitik på allvar?
HS har tills i går bemött kritiken genom att tiga. Som ett undantag deltog chefredaktör Kaius Niemi i det mediekritiska Yle-programmet Viimeinen sana (Sista ordet, 10.4) där han beskrev ordalydelsen som olycklig, men försvarade oron för ”överideologisering” vid högskolorna som tidningens linje.
Det är just här skon klämmer. Ledarens formulering blottade en naiv syn på vetenskap och fördomar mot samhällsvetenskaper och humaniora, en ryggmärgsreflex, men framför allt avslöjades en djup okunskap om dagens universitetsvärld.
Taistoittraumat från anno dazumal och brist på kompetent journalistisk bevakning av dagens universitetsvärld skymmer verkligheten vid landets lärosäten: i dag är finländska universitet toppstyrda linjeorganisationer där vardagen inte handlar om ideologiska kamper eller revolutionstankar utan resursbrist, pengar och byråkrati. Ädla ledord som kollegialitet och demokrati nämns endast i festtalen.
Trots lagstadgad autonomi leder Undervisningsministeriet landets högskolor med järnhandske. Formellt självbestämmande inskränks av en i internationell jämförelse hård ekonomisk styrning som ger resultat: det produceras inom alla discipliner mer av allt – studiepoäng, examina, forskningspublikationer, internationella samarbeten och samverkan med det omgivande samhället.
För universitetsvardagen
innebär detta ständiga penningansökningar och ökad byråkrati: alla delar av verksamheten planeras, uppföljs, och rapporteras i minsta detalj. Lärare och forskare brottas med otaliga (dåligt fungerande) it-system som införts för att främja – just det – planering och kontroll.
Antalet möten är gränslöst, men det är sällan undervisningens eller forskningens innehåll diskuteras. I stället predikar chefer i fallande ordning centralledningens budskap vidare till dem på fabriksgolvet. Det är inte Marx eller intersektionalitet som finns på agendan utan gemensamma ansträngningar inför nästkommande finansieringsrunda.
HS:s ledarsida oroar sig för överideologisering men tar sikte på fel ideologi. Bakåtvända mot 1970-talet missar de nyliberalismens segertåg: det enda vi tänker på vid universitet är pengar, och vi är under total kontroll.
KYRKSLÄTT Vi har tyvärr erfarenhet av hur bildningsväsendet i Kyrkslätt under de senaste åren ignorerat minoriteterna, vägrat föra dialog, lyssna och respektera de specifika behov som minoriteterna har. Ledningen har uppvisat tondövhet år efter år. Då vår förening jämfört inlämnade klagomål till myndigheter har Kyrkslätts kommun framstått som det kanske främsta exemplet i vårt land på en kommun som inte förmår följa rådande lagstiftning i fråga om minoriteters rättigheter och behov i skolan. Problemen i kommunen har pågått sedan 2016 och barn och familjer har farit illa.
Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden skriver 2020 angående Dnr YVTItk 360/2017: ”Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden förbjuder Kyrkslätts kommun att upprepa det förfarande gentemot sökandens barn eller någon annan som strider mot 8 § i diskrimineringslagen och som framgår av nämndens beslut.”
Vår förening ser nu fram emot en ny era i Kyrkslätts skolor, och samverkar gärna med bildningsväsendet för att hitta bästa möjliga lösningar.