När jag testade falskt positivt

De är gratis, de är snabba och de är en passersedel till ett mer normalt liv i vår coronanedstängda värld. Finland borde använda sig av snabbtest på samma sätt som Danmark när samhället öppnas upp.

”När man berättar för danskar att ett snabbtest i Finland kostar snudd på 200 euro tror de inte sina öron.”

LENA SKOGBERG

är tf chefredaktör.

Påsken står för dörren och vi ska besöka släkten i Århus. Som en ren rutin går jag och min man till det stora tältet i Faelledparken för att snabbtesta oss för covid-19. Det kostar inget och kräver ingen förhandsbokning. Det är bara att gå dit.

Vårkvällen är ljum och det är knappt någon kö alls. Andra gånger kan kön ringla sig lika lång som parken är bred.

Inne i tältet tas vi emot utan fördröjning vid de cirka 40 testplatserna. Jag småpratar med den unga kvinna som testar mig.

En pinne i båda näsborrarna – ett, två, tre fyra sekunder. Allt är över i ett huj. Jag får med mig testet som liknar ett graviditetstest, men ger det strax vidare till ett annat gäng ungdomar som koordinerar svaren.

Medan jag väntar iakttar jag effektiviteten och tänker på allt annat än själva svaret.

Plötsligt kommer en kvinna fram till mig och ber mig följa med. Jag anar oråd. Hon ser beklämd ut:

– Tyvärr har du testat positivt. Jag är hemskt ledsen.

Jag skrattar till. Det kan inte stämma, för jag har nyligen testat mig två gånger och har knappt träffat någon sedan dess.

Men det är allvar. Jag får utförliga instruktioner om hur jag ska bete mig, hur mina närstående ska bete sig, och vart jag ska ringa för olika frågor. Framför allt ska jag isolera mig hemma, i ett eget rum. Desinficera alla ytor, och helst använda egen toalett.

Min sambo väntar utanför tältet. Han är negativ. Jag ringer min dotter som är med vänner i en park. Hon rusar i väg till närmaste testställe. Också hon testar negativt liksom hennes pojkvän.

Jag ringer själv till smittspårningen och får beskedet att jag ska låta PCR-testa mig så snabbt som möjligt.

Det gör jag följande morgon och det är betydligt krångligare att få till utan danskt personnummer än ett snabbtest. Men det går och kostar inget. 27 timmar senare får jag svaret. Jag är – trots allt – inte smittad. Och jag har inte smittat någon. Vilken lättnad!

Jag hör till den grupp som testar falskt positivt i snabbtest. Det har blivit något av ett begrepp i Danmark. Samma vecka som jag sitter ett dygn i isolation går danska medier ut med nyheten om att nästan hälften av alla positiva svar i snabbtester är falskt positiva.

Det är också det första kvinnan i smittspårningen säger till mig:

– Det är femtio procents chans att det är falskt.

Först blir jag arg. Vad är det för humbug? Vad är vitsen med snabbtest om felmarginalen är så stor?

Men när jag fördjupar mig i problematiken kan jag förstå varför Statens Serum Institut (SSI) ändå väljer att erbjuda snabbtest i stor skala. Tröskeln att testa sig kan inte bli lägre och alla som snabbtestas skulle inte kunna testas med de betydligt mer pålitliga men också mer tidskrävande PCR-testen.

På det här viset masstestas mängder av människor på löpande band – mellan 1 februari och 23 mars har 2,4 miljoner snabbtest gjorts i Danmark.

Av dem har 3 900 varit positiva, varav 45 procent falskt positiva.

Direktören för institutet, Henrik Ullum, uttrycker det som att av 1 000 snabbtestade personer får 2–4 ett positivt svar.

Och det är av dem – alltså de positiva – som 45 procent visar sig vara felaktiga.

Ullums kollega Tyra Grove Krause, som är avdelningschef på SSI, säger till tidningen Politiken att det kan låta galet med så många felsvar – men snabbtesten fyller ändå sin funktion som tillläggsredskap till PCR-testen.

”Vi ska se på snabbtesten som en mycket grovmaskig sil som fångar upp de mest smittsamma. Tack vare dem lyckas vi bryta åtminstone en del smittkedjor och det är mycket viktigt”.

Snart börjar en coronabuss som erbjuder snabbtest rulla också i Finland. Det är utmärkt. Trots att jag drog en nitlott i snabbtestlotteriet, och satt isolerad under vårens varmaste dygn med oket över mig att jag kanske smittat nära och kära, tycker jag fortfarande att det är bättre att vi alla hjälps åt med test och smittspårning än famlar i blindo. Finland kunde sänka tröskeln för snabbtest – och priset.

När man berättar för danskar att ett snabbtest i Finland kostar snudd på 200 euro tror de inte sina öron.

Därmed inte sagt att man ska se på snabbtest som en fribiljett till ett normlöst beteende – man ska fortsatt följa rekommendationerna om avstånd, munskydd och samlingsförbud.

Ett snabbtest är ändå bättre än inget test alls när vi öppnar upp våra samhällen.