Regeringen offrade kulturen utan att blinka – protestera mot ofriheten!
Nedstängningen av kulturfältet handlade mindre om att begränsa smittspridningen och mer om regeringens politiska behov att visa handlingskraft, skriver Erik Söderblom, chef för Esbo stadsteater.
Covid 19-pandemin har vad gäller konsten, kulturen och bildningen i Finland avslöjat en mycket problematisk omständighet.
Det har visat sig att det bland ledande tjänstemän, toppolitiker och också inom hälsosektorn råder en mycket bristfällig uppfattning om kulturens betydelse för ekonomin, för den mentala hälsan och generellt för hela dynamiken i en modern stat.
Det är den enda slutledningen man kan göra då man, bortseende från en viss politiskt korrekt fraseologi, betraktar hur kulturfältet har blivit behandlat ända sedan de första centralt styrda åtgärderna för att begränsa smittspridningen vidtogs för ett drygt år sedan.
Teatrarna, konsertsalarna och museerna var de första lokaler som stängdes ned. Inverkan på kulturfältet var drastisk och förödande, men det fanns då ett berättigande för stängningen, eftersom ingen vid denna tidpunkt hade en klar uppfattning om hur viruset spreds och verkade, och lagstiftningen inte bjöd på andra alternativ.
Men att samma mönster upprepades nio månader senare, då det redan var känt att bara en smittkedja (från kvinnodagskonserten 2020 i Musikhuset i Helsingfors) hade kunnat spåras till någon kulturlokal, visar på en idioti som gränsar till brutalitet.
Kulturinstitutionerna runtom i landet vidtog efter musikhusincidenten stränga åtgärder under hösten 2020, för att säkra tryggheten för både publik och anställda. Man kunde entydigt påvisa att åtgärderna hade verkan, men regeringen stängde ändå igen ned kulturfältet som det första den gjorde då incidensen ökade i november i fjol.
Orsakerna var rent politiska. Man hade underlåtit att göra ändringar i lagstiftningen, och någonting synligt måste fås till stånd. Man offrade utan att blinka kulturen och förnekade blint att kulturarbetarna är näringsidkare likaväl som alla andra, och att kulturen är en bransch som utgör 3 procent av landets bnp, och omfattar 17 000 företag med en sammanlagd omsättning på 12,5 miljarder euro. Den står för 5 procent av landets totalkonsumtion och som sysselsätter 3,3 procent av den arbetsföra befolkningen, sammanlagt 126 000 personer. Det är 40 procent mer än restaurangbranschen och trefalt mer än pappersindustrin.
Huruvida regeringens nedstängningar av kulturfältet ens har varit lagliga finns skäl att återkomma till när vi efter epidemins akutfas har landat i det som kallas ”det nya normala”. Men både de nationella lagarna om näringsfrihet och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som garanterar rätten till arbete, ger anledning att ifrågasätta lagligheten, liksom också europeisk lagstiftning.
För närvarande finns det emellertid något som var och en som är bekymrad om konstens. kulturens och bildningens framtid i Finland kan göra. Regeringen har kommit ut med en så kallad exitplan. Den finns till påseende på Statsrådets webbplats och var och en har möjlighet att kommentera den på dinasikt.fi.
Enkäten är upplagd så att frågor om kulturen och kulturfältet antingen är konsekvent undanskuffade eller ställda som alternativ på ett sådant sätt att de i praktiken lätt förbigås.
Men i fälten ”tycker du att planen saknar något” och ”har du andra åsikter” finns det trots allt en möjlighet att ta ställning. På denna punkt fungerar enkäten alltså som ett slags protestilista.
Vi som är bekymrade om landets konst, kultur och bildningsgrad har alltså en möjlighet att göra våra röster hörda. Den möjligheten har vi skyldighet att utnyttja. Vi går efter coronaepidemin med stor sannolikhet både globalt och nationellt mot ett allt ofriare politiskt klimat. Konsten och kulturen står för frihet. Den är det värt att värna om.