Tidsdiagnos i pandemitider

Coronatesterna är inte roliga. Men så länge som vaccinerna låter vänta på sig är det bara att härda ut.

Vår böljande historia känner till en hel del försök till tidsdiagnos – till att försöka förstå vad som egentligen händer under vardagens yta. Det är naturligtvis en vällovlig föresats, men inte så där oerhört enkel. Det blir lätt allmänt filosoferande – och det är svårt. Det är svårt redan på grund av ordval och begrepp.

Jag har alltid då och då intresserat mig för filosofi – kanske för det mesta just i betydelsen filosofera, försök att vara eller framstå som lite djupsinnig. Det beredde mig därför en hel del svårigheter när jag kolliderade med ordet (eller begreppet) levnadsvärld. Världen kände jag ju till, åtminstone i princip. Och att leva är egentligen bara en nödvändighet som vi utsätter oss för. Men levnadsvärld – på det begreppet blev jag inte riktigt klokare.

Småningom gick det upp en talgdank (och just nu går vi inte in på var det begreppet kunde ha sin upprinnelse). Jag hade inte heller förstått varför vuxna och visa omkring mig vid lämpliga tillfällen använde sig av uttrycket ”das Ding an sich”. Om jag vågade ställa den dumma frågan om varifrån begreppet kom kunde man lätt få som svar någonting som antydde att frågeställaren var alldeles ovanligt obegåvad eftersom han (det vill säga jag) inte visste det alla andra föreföll veta. Immanuel Kant naturligtvis.

Långt senare förstod jag att just ”tinget i sig” egentligen gav begreppet levnadsvärld dess betydelse. Där ute finns en tvådelad verklighet – tingen, fenomenen som de verkligen är och levnadsvärlden som vi uppfattar den. Just där ligger också det problematiska. Tingen i sig förefaller att avlägsna sig från våra levnadsvärldar.

Det antyder i sin tur att alla våra föreställningar om hur världen är konstruerad och hur den går vidare blir allt mera fjärmad från våra sätt att se på verkligheten. Och det är i sin tur farligt. Det handlar kanske inte om att vi – innerst inne – tror att världen är platt och att vi löper faran att segla eller cykla ut för kanten. Men det handlar säkert om att vi lever i en så invecklad värld att det ofta blir svårt att riktigt få bitarna att hänga ihop.

Det är levnadsvärldens fragmentering. Det finns därmed också en lite lustig förbindelse mellan levnadsvärld och pandemier. Heinrich Heine använder begreppet i en novell, som handlar om Boccaccios litterära (och erotiska) värld under pestens hemsökningar. Det ger oss en fingervisning om att sprickan mellan världen ”som den är” och våra levnadsvärldar blir speciellt stor när vi lever under exceptionella omständigheters förskräckande tyngd. Kanske Ryssland förföll till bolsjevismen på grund av tyngden från krig och tsarens förtryck och Tyskland förföll till nazismens barbari just på grund av den outhärdliga pressen från en vilt framväxande modernitet.

I pandemins tider utsätts vi för nya skiljelinjer kring frågor som inte borde skilja oss åt: det gröna intyget är till för att underlätta livet efter pandemin, inte för att tvinga vaccintvivlare till underkastelse. Men drevet går.

"I pandemins tider utsätts vi för nya skiljelinjer kring frågor som inte borde skilja oss åt." NILS TORVALDS är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe).

Telefonen ringer.

”Hej, jag ringer från Taxi Stockholm, om fyra minuter är jag framme med ditt test.”

Jag går ut och möts av en taxichaufför med munskydd på, tio meter bort.

”Tack, du kan lämna det där”, säger jag, samtidigt som jag tar ett försiktigt steg framåt som för att avdramatisera situationen.

Taxichauffören kastar panikartat påsen med testet mot mig och backar bakåt. Han ler nervöst bakom masken, eller åtminstone ser det ut så i hans ögon. Ropar ”lycka till, är tillbaka om några timmar” innan han sätter sig i bilen.

Hittills har jag inte tagit ett enda coronatest under hela pandemin. Har inte varit sjuk en enda gång.

Men nu är det dags. För att få resa över till Finland med båt krävs ett negativt coronatest som inte får vara äldre än 72 timmar.

Ställer mig i badrummet, plockar ur topsen ur paketet, plastskålen och den lilla behållaren med saltlösning i.

Har tvättat och desinficerat händerna flera gånger innan. Vill inte riskera kontamination.

Läser igenom instruktionerna ännu en gång.

Topsen ska stoppas upp i svalget i flera sekunder, efter det upp långt bak i näsan och därefter ska man spotta i koppen och röra om med topsen.

Kräks nästan fem gånger i rad när jag stoppar topsen i svalget. Ögonen tåras när jag sticker topsen i näsan.

Och när jag ska röra om min egen saliv är det som att röra om i en gryta, men med den lilla skillnaden att sleven är en tops och grytan är en eventuellt virusfylld salivsoppa.

Tanken får återigen kräkreflexen att aktiveras.

Dagarna går, och det blir snart klart att jag inte kommer hinna få mitt resultat hur jag än försöker. ”Det går inte att påskynda processen” får jag som svar efter tre dagar.

Det blir att boka om båten och åka i väg på drive-in-test. Samma procedur då, men denna gång i bil på en parkeringsplats på Karolinska sjukhuset i Huddinge.

Redan på kvällen plingar det till i telefonen. Resultatet från hemtestet har kommit. Det är negativt. Senare samma kväll plingar det till igen. Också drive-in-testet var negativt.

Nästa kväll stiger jag på färjan i hamnen i Stockholm. Får inte en blund på hela natten. Vad händer om jag inte släpps in, skickas jag tillbaka? Det vore snopet.

Men testet godkänns.

Enligt Folkhälsomyndigheten har 18,3 procent av den vuxna befolkningen i Sverige fått minst en dos av vaccinet. I Finland ligger samma siffra på 20,7, enligt Institutet för hälsa och välfärd, THL.

Det går långsamt. Denna vår känns ändå mer hoppfull än den föregående. Allt fler i mitt Facebookflöde byter profilbild till en som visar att de har fått sin första dos av vaccinet.

Samtidigt förutspår THL att gruppimmuniteten, som beräknas ske när 70 procent av befolkningen är vaccinerad, uppnås först i slutet av augusti.

När jag åker upp mot Österbotten i bil ringer telefonen igen. Det är smittspårningen. ”Du har kommit in i landet nyligen?” De vill boka in mig på coronatest och få reda på min vistelseadress.

När jag åker och testar mig igen är det inte jag, utan en sjukskötare, som sköter provtagningen.

Hon marscherar fram med topsen och provtagningsburken i högsta hugg och sticker in topsen så långt i näsan på mig att jag får blodsmak i munnen.

Jag drar mig instinktivt undan, men det resulterar bara i frustration från sjukskötarens håll som i sin tur följer efter med topsen.

Det handlar väl bara om fem sekunder, men det känns som om det aldrig kommer ta slut. Efteråt känner jag mig halvt lobotomerad.

Under tiden flödar konspirationsteorierna om vaccinen, såsom att de innehåller ett chip.

Hellre blir jag övervakad av Bill Gates än lobotomerad med tops i tid och otid.

”Det handlar väl bara om fem sekunder, men det känns som om det aldrig kommer ta slut. Efteråt känner jag mig halvt lobotomerad.”

JENNIFER SNÅRBACKA

är journalist.