Höghusbyggen hett valtema i Grankulla
”Samma på svenska” bör inte få innebära kvantitet framför kvalitet.
Hur många nya höghus ska det årligen byggas i Grankulla? Och vad ska hända med stadshuset och kvarteret däromkring? Det är de två kanske viktigaste frågorna som Grankullaborna har att ta ställning till när de i juni går till valurnorna i kommunalvalet. Bägge frågorna delar starkt invånarna i två läger.
Inom det lilla och geografiskt splittrade Svenskfinland tenderar vi att tolka begreppet ”kultur” mycket brett. Språket är högkänsligt, en identitetsfråga. Samtidigt har vi något av ett lyxproblem: pengastinna svenskspråkiga stiftelser skjuter gärna med hagelbössa och delar årligen ut även mycket små summor till ett stort antal aktörer. Att detta står i kontrast till det finska, mer kvalitetsbetonade prickskyttet kommer fram ur en färsk undersökning från det kulturpolitiska forskningscentret Cupore – utförd på fem stora stiftelsers egna initiativ. Finskspråkiga stiftelser öronmärker finansiering för att skapa uttryckligen nytt innehåll, medan finlandssvenska stiftelser hotar ta för stort ansvar i relation till resurserna – och därmed förväxla basfinansiering med projektfinansiering. I sämsta fall produceras volym, jämntjock kontinuitet, på bekostnad av nytänk, experimentlusta och kvalitet.
De finlandssvenska stiftelserna har ofta ett kultur-, bildnings- och språkbärande uppdrag inskrivet i stadgarna. Här finns risk för glidning i konservativ riktning: att per autopilot bevara traditioner och existerande verksamheter med långa anor, för deras egen skull. Det är likaså osunt ifall en kontinuerlig finansiering från stiftelser blir särskilt betydelsefull för enskilda organisationer.
Svenskspråkiga organisationer tenderar att söka finansiering särskilt från de svenskspråkiga stiftelserna. Organisationerna har rätt svagt förtroende för den offentliga sektorn som finansiär. Mången organisation har inte ens sökt offentliga medel, man vänder sig primärt till det trygga, stabila och svenskspråkiga alternativet. Detta etablerade samspel har två sidor. Organisationer vars basverksamhet är beroende av stiftelsepengar tenderar att växa i volym, utan tydlig koppling till en större strategisk helhet. Likaså löper stiftelserna risk att på sikt finansiera verksamheter som egentligen borde bekostas med offentliga medel – varmed svenskan osynliggörs för stat och kommun.
I USA följer flera välgörande stiftelser upp resultaten, mäter dem i åratal efter att medel har beviljats. Man är noggrann med att definiera avsikten, fästa uppmärksamhet vid vad exakt man vill uppnå, och tilllämpar i efterhand kvalitativa mått på mervärdet och genomslaget hos enskilda projekt.
På den finska sidan, med skilda organisationer för specifika konstområden, betraktas stiftelsefinansiering i allmänhet som riktade projektstöd, vikta för avgränsad innehållsproduktion. Där utgör den traditionellt mer långsiktiga och stabila offentliga finansieringen en grundplåt som tryggar strukturer (hyra och personalkostnader), medan stiftelsepengar ses som en extra krydda som kanaliseras till skapandet av aktuellt, kvalitativt innehåll.
Enligt Cupore är den förhärskande attityden bland finska organisationer att man bör anstränga sig för att göra verksamheten tillräckligt kvalitativ för att förtjäna finansiering. På den svenska sidan kan den ingrodda, defensiva inställningen däremot vara att just den egna hemortens exkluderande samkväm bör finansieras av stiftelsen, år efter år. Utgångspunkten är knappast kulturellt mervärde eller påvisade behov, snarare magiska antaganden om ”domänförluster”. Ifall just det egna projektet inte får kosing – då kringskärs automatiskt den luddigt definierade ”finlandssvenska kulturen”.
Finlandssvenska stiftelser ska ha en kompletterande funktion, inte axla ett driftansvar för vad som borde vara lagstadgade uppgifter. Här jobbar man redan på tydligare gränsdragningar och krav på mer målinriktade ansökningar. Vad är basfinansiering, vad är projektfinansiering – vilket ansvar tillfaller staten, vilket vilar på stiftelserna? Det är ohemult att tredje sektorn inom Svenskfinland tyr sig till stiftelsefinansieringen för att upprätthålla sin basverksamhet. Vidare är faran att ansökningar och rapportering – projektmedelskarusellen – äter upp en stor del av resurserna.
Organisationer såväl som stiftelser behöver regelbundet besvara frågan: exakt varför finns man till, och för vem? Var ligger ambitionsnivån? Ska man producera traditionsbundenhet och en viss volym ”finlandssvenskhet” – eller öppna för professionalism, risktagande och hög ambitionsnivå? Slutligen: vilket samhälleligt genomslag får verksamheten? Vore egen medelsanskaffning, rentav mer samarbete med den vinstdrivande sektorn, tabu?