Våg av rasism drabbar USA:s asiater
Våldet mot asiater i USA har ökat explosionsartat under det senaste året. Såväl unga som gamla har misshandlats på öppen gata och för några veckor sedan sköts sex asiatiska kvinnor till döds. – Det kunde ha vart min mor, säger 22-åriga studenten Anita Kuang i en intervju för HBL.
Ljudet från folkhopen ökar ju närmare McPhearson Square jag kommer.
Parken i centrala Washington DC är halvfull av människor med banderoller och plakat – några hundra personer sammanlagt.
I en stad där demonstrationer är en del av vardagen är det någonting ovanligt över just denna protest. Den här gången är det inte de svartas rättigheter som försvaras. Det är inte jämställdhet som åberopas eller strängare vapenlagar som förespråkas.
Den här gången är parken befolkad av demonstranter med asiatisk härkomst som kommit för att protestera mot det ökade våldet mot dem.
I ett hörn av parken, tätt omringad av människor och ett halvdussin tv-kameror står en ung asiatisk kvinna iklädd svarta tajts och ljusbrun fleecejacka. I den ena handen har hon sin telefon medan den andra håller i en mikrofon.
En plikt att tala
– Jag känner mig sårbar men det är min plikt att ta till orda i dag, säger den 22-åriga studeranden Anita Kuang till demonstranterna.
Det är inte länge sedan skjutningarna i Atlanta som dödade åtta personer av vilka sex var asiatiska arbetarklasskvinnor, och chocken är fortfarande påtaglig i Kuangs röst.
– Jag växte upp i en arbetarklassfamilj, precis som kvinnorna som sköts ihjäl i Atlanta, säger hon nu med en tydlig ångest i sin röst.
Trafikbruset tränger in i parken, men Kuangs emotionella tal har fångat människornas uppmärksamhet och intensiteten i den späda kvinnans röst växer för varje mening.
– Det kunde ha varit min mor eller mina mostrar som sköts i Atlanta, säger Kuang, som vid det här laget anstränger sig för att inte brista i gråt.
– Min mamma, som växte upp i fattigdom, reste över haven för att komma hit och ge mig ett bättre liv. Hon har slitit långa dagar för min skull och allt jag är i dag är hennes förtjänst. Snälla, ta inte henne ifrån mig innan jag fått en chans att i detta liv återbetala min skuld.
"Identifierade mig med de dödade"
När jag en vecka senare träffar Anita Kuang på ett kafé i staden Columbia i delstaten Maryland, en knapp timme norr om Washington, frågar jag henne hur det var att ställa sig framför alla människor och tv-kamerorna.
– Jag var jättenervös och rädd att jag skulle börja gråta, säger Kuang och ler lättad över att det inte hände.
– När jag började skriva talet märkte jag att det var svårt. Det var dagen efter skjutningarna i Atlanta och det var då det började sjunka in i mig vad som hade hänt och hur jag identifierade mig med de kvinnor som dödades där, säger hon.
Kuang kommer från en fattig familj och beskriver sig själv som första generationens studerande. Hon studerar både biologi och psykologi vid University of Maryland och har aldrig tidigare varit engagerad i gräsrotsaktivism. Inte förrän massmordet i Atlanta.
– Jag kände organisatören och erbjöd mig att hjälpa till med att locka deltagare till demonstrationen, men så småningom kände jag att jag ville göra mera. Jag ifrågasatte först min rätt att hålla tal och tänkte att de säkert hittar någon annan som är bättre. Men sedan insåg jag att ingen annan kommer att tala om de dödade kvinnornas socialklass, berättar Anita Kuang.
– Halvvägs in i talet kände jag att jag blev starkare och efteråt när jag hörde alla applådera kände jag mig varm inombords. Jag var så glad för
Min mamma, som växte upp i fattigdom, reste över haven för att komma hit och ge mig ett bättre liv. Hon har slitit långa dagar för min skull och allt jag är i dag är hennes förtjänst.
att mottagandet var fint och jag kände mig omfamnad av mitt eget folk, säger hon.
Att vara asiat i USA och tillhöra arbetarklassen är en känslig fråga för Anita Kuang, som var två år gammal när hennes föräldrar flyttade med henne från Kina till USA.
Den kinesiska modellminoriteten
– Min mamma började jobba på hotell som städerska. Jag har sett foton på henne när hon byter lakan på hotellrummen. De senaste tio åren har hon jobbat som servitris och min pappa har för det mesta varit kock på kinesiska krogar. Jag tillbringade inte mycket tid med dem under min uppväxt eftersom de alltid jobbade. Det var alltid bekanta eller andra kineser som tog hand om mig, och det var väldigt ensamt eftersom jag är det enda barnet.
Anita Kuang känner en viss bitterhet mot sina föräldrar för deras frånvaro och för att hon som barn till invandrare utan språkkunskaper tvingats bli självständig och vuxen så tidigt.
– Jag har alltid varit tvungen att sköta deras ärenden och översätta för dem, ringa kundservice och boka tider åt dem. Det är mycket ansvar att sätta på ett barn. Jag förstod aldrig att det inte var normalt.
Också familjens fattigdom har ansträngt relationen till föräldrarna. I sitt tal i parken och under vår intervju talar hon mycket om myten om asiater som den så kallade modellminoriteten, där alla barn är duktiga i skolan och föräldrarna är framgångsrika läkare, jurister eller ingenjörer.
Skämdes
– Jag skämdes över mina föräldrars jobb när jag växte upp. Jag önskade att de hade haft coolare arbeten. Mediernas sätt att porträttera asiater i USA som en modellminoritet gör det svårt att vara stolt över en arbetarklassbakgrund eller att vidkännas att det över huvud taget finns någonting sådant som fattiga asiater i USA. Jag minns hur pinsamt det var i gymnasiet när jag träffade föräldrar till mina kompisar och de frågade vad mina föräldrar jobbar med. När jag sa att de jobbar på restaurang så blev svaret alltid att det är intressant och så tog diskussionen snabbt slut, berättar Kuang.
Men i dag när hon själv står i beråd att utexamineras med kandidatexamen i såväl biologi som psykologi har hon förlikat sig med föräldrarnas val och deras socialklass.
– Jag tycker det är viktigt att folk inser att inkomstklyftan bland asiater i USA är större än i någon annan invandrargrupp. Det var därför jag ville prata om det i mitt tal. Jag vill att andra unga asiater i USA ska kunna känna sig stolta över sina föräldrar fast de är låginkomsttagare och jobbar på restaurang, säger hon.
Anita Kuang förstår att hennes föräldrar inte hade något val – de var tvungna att jobba så mycket som de gjorde och kunde inte vara mera hemma med henne än de var.
– Jag har insett hur förödmjukande det kan vara att komma till ett land och inte kunna språket och vara tvungen att be sitt barn om hjälp. Jag skulle inte vilja göra det själv och jag tror att det har försvagat deras självkänsla. Den här insikten har fått mig att uppskatta allt de gjort för mig, säger Anita Kuang.
Men känslan av förståelse och uppskattning har nyligen fått sällskap av en växande oro och rädsla. När 21-åriga Robert Long gick sin blodiga bärsärkagång i tre olika bad- och massageinrättningar i Atlantaregionen den 16 mars fick åtta människor sätta livet till. Sex av dem var kvinnor med asiatiskt ursprung.
Rasistiska attackerna ökar
Anita Kuangs rädsla är inte obefogad. California State University har presenterat siffror som visar att hatvåldet mot asiater i sexton storstäder i USA ökade med nästan 150 procent i fjol.
Den senaste incidenten som fått nationell uppmärksamhet inträffade när en storvuxen man brutalt gick lös på en liten 65-årig filippinsk kvinna på en trottoar i New York. Mannen sparkade den liggande kvinnan i huvudet och skrek åt henne att hon inte hör hemma här. Liknande attacker har skett upprepade gånger runt om i landet under det gångna året.
– Min före detta pojkvän misshandlades i vinter i Washington DC när han var på väg hem från en fest. Han pratade i telefon med mig när samtalet plötsligt bröts. Jag trodde att han var lite berusad och tryckte av av misstag, men lite senare skickade han en bild som visade hans blodiga glasögon. Det var en Trumpanhängare som utan förvarning flög på honom och skrek åt min pojkvän att åka hem till sitt hemland, berättar Anita Kuang.
Hon har också själv utsatts för rasistiska brott redan innan den pågående våldsvågen.
– Jag satt i metron på väg hem och läste en bok när ett gäng tonåringar plötsligt hällde en flaska läsk över mitt huvud och min bok, skymfade mig med öknamn för asiater och uppmanade mig att åka hem till Kina.
Attackerad med pepparspray
I Vita huset har man insett allvaret i situationen.
President Joe Biden tog upp frågan tidigare i mars i sitt första stora tv-tal där han sa att de onda våldsdåden mot amerikanska asiater måste upphöra.
– Det är fel och det är oamerikanskt. Det måste bli ett slut på dem, sa Biden som också grundat en arbetsgrupp som ska föreslå åtgärder för att motarbeta våldet.
Men Yunhan Zhang, en 30-årig småföretagare i Washington DC, är inte övertygad om att Bidens ord eller åtgärder gör hans vardag tryggare.
– Jag är inte omedelbart rädd att någon skulle komma in här och skjuta på samma sätt som i Atlanta. Det är sällsynt trots allt. Men det som oroar mig är om den här våldsvågen inte tar slut snart. Och om samhällets attityd mot det här problemet inte förändras, då kommer det att bli en attack till. Och då kan det vara jag som är målet eftersom jag hör till den utsatta gruppen. Men rädsla löser inga problem. Jag hanterar rädslan med att prata mera om den, säger Yunhan Zhang.
Han kom till USA från Kina för tolv år sedan för att studera på State University of New York i Buffalo och på den vägen är han fortfarande. Efter att ha jobbat några år i finansbranschen ville han göra någonting där han inte kunde bli avskedad i en handvändning oavsett hur bra han jobbade. Hans familj har långa anor inom tehandeln i Kina och han beslöt sig för att öppna ett tehus i det populära kvarteret i Dupont Circle i den amerikanska huvudstaden. Dörrarna slogs upp bara en dryg månad innan covid-19 stängde ner allting.
– Februari är den värsta månaden i den här branschen, men vi lyckades få ihop vår hyra på två veckor fast den är femsiffrig. Det var helt fantastiskt, berättar Zhang entusiastiskt.
Tehuset Valley Brook fick goda recensioner på webben och Washington
Post skrev om nykomlingen. Högsta domstolen hade bokat en teprovning för de nio domarna. Framtiden såg ljus ut men sedan kom pandemin och allting vände.
– Året har varit tungt, säger Yunhan Zhang och suckar djupt.
Året blev inte bättre när de verbala trakasserierna började. Folk kom in och började förhöra Zhang om hans åsikter om Kina, Wuhan och viruset. Svordomar och öknamn blev en del av verkligheten när attityderna mot asiater hårdnade, och i november övergick det verbala till det fysiska.
– Jag satt här bakom disken när jag plötsligt hörde någon ropa ”Kina, Kina, covid-19” ute på gatan. Jag reagerade inte utan fortsatte att se ner i min dator. Jag tänkte att det var en av dem som skriker "fuck you China" och ger sig i väg, berättar Zhang
Men den här mannen gav sig inte i väg utan kom in och tog fram sin pepparsprej och sprutade rakt i ansiktet på Zhang.
– Det kändes som om jag skulle kvävas. Jag släpade mig ut på gatan för att få hjälp med att ringa polisen, men gatorna var tomma. Det var inte förrän jag med mycket möda lyckats larma polisen som det slog mig att jag utsatts för ett hatbrott, säger Zhang.
När Zhang senare tittade på videoupptagningen från övervakningskameran insåg han hur farlig situationen varit.
– Han kunde ha haft ett vapen i stället för pepparspray. Jag hade tur, men ingen borde behöva utsättas för en sådan erfarenhet, säger han.
Våldet har djupare rötter än Trump
Under de senaste veckorna har människor marscherat i de amerikanska städerna för att protestera mot våldet mot asiater.
Många har pekat ut den förre presidenten Donald Trumps grovt antikinesiska covid-19-retorik som en orsak till det ökade våldet. Hans inverkan är svår att kvantifiera, men faktum är att fientliga attityder och våld mot asiater har en lång historia. Massmord av kineser i USA ägde rum redan på 1800-talet och lagstiftning som förbjöd kinesisk invandring godkändes under samma sekel. Under andra världskriget sattes japaner i interneringsläger och på 1980-talet tog sig rädslan för den japanska industriella makten uttryck i våldsdåd.
– Jag var inte överraskad av Trumps retorik. Det som chockerade mig var att resten av de politiska ledarna och medierna inte reagerade lika starkt då som de reagerat nu. Nancy Pelosi och medierna fördömde det visserligen, men de gjorde ingenting. Det var bara en massa ord, säger Zhang som är speciellt kritisk mot västerländska medier och radar upp exempel efter exempel på vad han anser vara antikinesiska attityder i pressen.
Fast året varit tungt tänker Yunhan Zhang inte ge upp. Hans mål är att öppna flera tehus i städer runt om i USA och slutligen i Kina, och de drömmarna vill han inte överge.
– Det är den här banan jag har valt, och jag tänker inte fly fältet. Att fly leder aldrig till någonting bra.