Borde vi också bojkotta den unge John Lennon?

Vad ska vi göra med konsten som uttrycker dålig moral? Kanske måste alla hitta sin egen personliga strategi.

John Lennon lär ha tyckt väldigt illa om låten ”Run for your life” från albumet ”Rubber soul”. Han ansåg att texten var sexistisk och misogyn. ”I’d rather see you dead little girl/ than to be with another man”, sjunger han. Öppningsraderna var inte hans egna, han hade stulit dem direkt av Elvis, och runt detta skrivit en enkel poplåt. När han senare blev intervjuad, på sjuttiotalet, hävdade han att det var en av Beatles sämsta låtar.

Jag lyssnar på albumet en dag och reagerar också på hotet om våld i texten. Och tänker att den på sätt och vis är en miniversion av mer samtida debatter kring vissa raptexter, nu senast den finska tiktok-hiten ”Steppasin partyy”, där banala gangsterdrömmar samsas med pubertalt penisskryt. Jag tänker inte ge mig på att översätta texten till svenska, men kan säga att jag lärde mig nya finska könsmetaforer.

I de här debatterna är det alltid en bekväm hållning att åberopa konstnärens yttrandefrihet. Man ska få skriva vad man vill. Popmusik handlar ju om historieberättande. Om fantasier. Det är väl ingen som tror att John Lennon på allvar hotade döda sin flickvän?

Det är också ungefär den hållningen jag själv ofta tar. Men samtidigt är det självklart att det behövs människor som synar rasism, sexism och homofobi i mainstreamkulturen. Utan det hade vi fortfarande varit kvar på femtiotalet. Många saker har sannerligen blivit bättre sedan dess.

Tatjana Brandt skriver i förordet till sin nya bok ”Läsa tankar” att tänkande är något annat än att nagelfara. Det är, med Brandts ord, att ”bege sig ut på upptäcktsfärd med hela sitt jag”. Om jag förstår Tatjana Brandt rätt menar hon att en kritisk hållning måste vara själva grundbulten i tänkandet kring konst, men det kan inte ske genom ”förenklade rutsystem” (hennes ord). Då blir det kritik som skoluppgift – ”hitta sexismen!”, ungefär, ett sätt att närma sig konst där man lätt missar ironi, tvetydighet och möjligheten att konfrontera sitt eget jag.

Kanske är det så tidskrävande att man måste avgöra varje tveksamt fall för sig. Kanske måste man tillåta sig att blanda privatmoral och samhällsmoral. Jag har full förståelse för att någon inte vill titta på Woody Allens filmer efter anklagelserna mot honom om sexuella övergrepp, men jag går också med på att någon annan vill dra en absolut skiljelinje mellan verk och person. Det kan vara så att det inte finns någon absolut lösning som gäller för alla, och att det är lönlöst att försöka övertyga varandra om det.

En dag står jag och diskar och lyssnar på Carole Kings ”Tapestry” från 1971, en skiva som följt mig hela livet, sedan jag hittade den i mina föräldrars skivsamling i tonåren. På en av skivans hittar sjunger Carole King om en man som hon skulle följa vart han än går: ”Where you lead, I will follow”. Carole King har en förmåga att få allt att låta uppriktigt. Men skulle texten funka i dag?

Det tycker uppenbarligen inte Carole King själv. Hon spelade senare in en ny version där mannen är ersatt med en mamma. Låten togs med i tv-serien Gilmore Girls i början av 2000-talet, och blev för en yngre generation en historia om en stark dotter-mor-relation i stället för en låt om en kvinna som dyrkar sin man.

Jag lyssnar gärna på versionen från 1971. Att älska en person så mycket att man skulle göra vad som helst, kanske till och med uppoffra någonting, ja hela sitt liv, det är ju inte förnuftigt, varken för en kvinna eller för en man. Men det betyder väl inte att ingen någonsin känt så?

PHILIP TEIR

Jag tänker inte ge mig på att översätta texten till svenska, men kan säga att jag lärde mig nya finska könsmetaforer.