Stilistiskt mångfasetterade och intellektuellt rörliga slagverkskonserter
Wienaren HK Grubers polystilism är lika originell som fascinerande, och slagverkaren Colin Currie tycks formligen njuta av att få förverkliga de intrikata men tacksamt skrivna solostämmorna i de två konserterna för slagverk och orkester.
Ta esprin och vitaliteten hos en Milhaud och en Jolivet, den suggestiva expressiviteten hos en Berg, den harmoniskt-melodiska sötman och stringensen hos en Gershwin och en Bernstein, den bitande lättsamma ironin hos en Weill, de pluralistiska stilsynteserna och -kollisionerna hos en Ives och en Zimmermann samt den lekfulla rytmiska energin hos en John Adams och ni får en uppfattning om hur HK Grubers musik kan låta.
Wienaren Gruber (f. 1943) – förutom tonsättare även kontrabasist, dirigent och chansonnier – är en stilistisk kameleont, som gått sina egna vägar och inte sällan retat gallfeber på det pannskrynklande postserialistiska etablissemanget med sitt högst oortodoxa sätt att förhålla sig till de modernistiska dogmerna samt de till buds stående estetiska optionerna.
Samtliga ovannämnda kvaliteter gör sig gällande i slagverkskonserten Rough Music (1983), som ingalunda nöjer sig med att agera färggrant musikhistoriskt lapptäcke eller osjälvständigt collage av influenser från när och fjärran. Grubers polystilism är helt och hållet hans egen, filtrerad genom ett sällsynt öppet och rörligt intellekt, och slutresultatet är en lika originell som fascinerande mångfasetterad legering.
Gruber kontrasterar i Rough Music – satstitlarna Toberac, Shivaree och Charivari hänför sig, liksom verktiteln, till traditionen med perkussiva nattliga serenader tillägnade samhällets normbrytare – melodiinstrument som marimba och vibrafon mot, exempelvis, trumsetets energieruptioner. I sista satsen citeras valser av Erik Satie och Henri Sauget, som på typiskt Grubervis dock förlänas mer betydelsefulla roller än blott och bart de förbiflimrande reminiscensernas.
Symfonisk konsertdesign
Den nära tre decennier senare skrivna uppföljaren into the open... (2010) är sedan en annan femma. Om Rough Music är en till upplägget relativt traditionell konsert visavi relationen solist–orkester är into the open ... ett i högre grad symfoniskt designat stycke, där slagverket snarast agerar ett slags pådrivande, initiativtagande och idékläckande katalysator, vars inpass orkestern kommenterar och vidareutvecklar.
Stilistiskt, liksom emotionellt, handlar det om en mer svårsmält, om än aldrig tungrodd sak, vars ensatsiga dramaturgi ger ett solitt intryck. Stycket är avfattat som en tribut till en nära vän som avled under kompositionsprocessen och det inledande, rituellt österländskt färgade avsnittet övergår successivt i ett intrikat koncipierat samspel mellan solist och orkester, med bland annat kinesiska tempelgongar, karibiska cencerros och en sydamerikansk cajón i den perkussiva arsenalen.
Colin Currie har uruppfört en försvarlig mängd slagverkskonserter – bland dem Kalevi Ahos Sieidi – och gör här Gruberkonserterna på sitt eget skivmärkes fjärde utgåva, även om produktionen och rättigheterna ligger på BBC:s bord. Rough Music är inspelad redan 2013 i den ypperliga akustiken i BBC Philharmonics Bridgewater Hall i Manchester, medan into the open... är satt på burk i Royal Albert Halls betydligt knepigare akustik i samband med Promskonserterna 2015.
BBC-teknikerna har dock trollat fram levande och naturliga ljudbilder och ingen desto större skillnad är hörbar inspelningarna emellan. Orkesterns dåvarande chefdirigent Juanjo Mena (Rough Music) och förste gästdirigenten John Storgårds gör, av allt att döma, ett utomordentligt dagsverke och Currie; ja, han tycks formligen njuta av att få förverkliga de intrikata men tacksamt skrivna solostämmorna. Ett viktigt tillskott till den fortfarande rätt begränsade diskografin på området.
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
Regi, koncept och kamera: Jakob Öhrman. Musik: Kristian Ekholm. På scenen: Emilia Jansson, Daniel Virtanen, Jakob Öhrman, Nixxxavuori: artfilm, Ljuddesign: RikuPekka Kellokoski. Kamera och klipp: Sara Forsius. På scenen: Astrid Stenberg, Emilia Jansson och Herman Nyby. Filmerna ingår i festivalen Bad Houses repertoar. Nixxxavuori: artfilm kan ännu ses på madhousehelsinki.fi till 25.4.
I Jakob Öhrmans, Emilia Janssons och Daniel Virtanens tredelade verk Shapeshifter får tre texter av Edgar Allan Poe liv i kortfilmer ackompanjerade av en hotfull, industriell ljudvärld.
Själva upplägget är kanske inte det mest revolutionerande, men arbetsgruppen får till en tajt helhet som lyckas väcka rätt stämning i åskådaren för att ge de klassiska Poe-texterna nytt liv. Klimaxen av The Raven där den entoniga, repetitiva läsningen bryts ner i halvkvävt utstötta svordomar medan skådespelarna smetar ner varandra med klibbigt, mörkt, nästan svart blod och fjädrar från sönderslitna kuddar gör onekligen ett visst intryck på mig. Men min favorit blir ändå den tredje och sista videon: en uppläsning av novellen The Black Cat.
Två perspektiv ger mervärde
Här har originaltextens jagberättelse delats upp i två delar med två olika perspektiv. Också huvudpersonens mördade hustru får komma till tals utan att man tagit andra friheter med originaltexten än att ändra på berättarperspektiv från ”jag”-form till ”du”. Återigen exempel på att en idé inte alltid behöver vara den mest nytänkande om den utförs kompetent. Emilia Jansson levererar sina repliker med en lugn, nästan kyligt konstaterande ton där stråket av anklagelse blir mer isande av att det hålls rätt subtilt.
Tematiken klingar också sorgligt aktuellt. I kölvattnet av fem mord på kvinnor begångna av dåvarande eller före detta manliga partner på bara tre veckor präglas nu den rikssvenska mediedebatten av en diskussion om våld i parförhållanden som med jämna mellanrum förs också här i Finland.
Det har gått nästan tvåhundra år sedan Edgar Allan Poes försupna huvudperson drämde yxan i huvudet på sin hustru och sedan tyckte synd om sig själv i fängelset. Ändå känns hans skildring av karaktärsmetamorfosen från ömhet till grymhet mot djur och människor, själväcklet som dränks i alkohol och kulminationen av brutal grym och kalkylerande ondska hjärtskärande och vidrigt bekant från dagens tidningsrubriker, eller från självupplevda vittnesmål av offer på sociala medier som fyllt den rikssvenska sociala mediesfären den senaste veckan.
Från blodsmetigt till subversivt kulört
Om färgskalan i Öhrmans trilogi är mörkskiftande så är kollektivet 4 floors of whores (som består av Astrid Stenberg, Emilia Jansson, Riku-Pekka Kellokoski och Herman Nyby) performance Nixxxavuori: artfilm desto mer kulört. Vi inleder i kyliga blåtoner som för tankarna till nationalromantiska vinterlandskap och sober finsk patriotism. Men precis som Hella Wuolijoki, som skrev förlagan Kvinnorna på Niskavuori, har 4 floors of whores ett brett subversivt stråk smetat över det blåvita.
Wuolijoki utmanade den borgerliga sensibiliteten genom att inhysa sovjetiska desanter på spionuppdrag och hamnade inför krigsrätt, vilket måhända kan betecknas som en lite allvarligare provokation. Men Stenbergs, Janssons och Nybys tilltag är inte heller något att fnysa åt. Det som de utsätter den finska flaggan för i sin performance kunde mycket väl driva en tillräckligt ängsligt konservativ åskådare att söka tröst för sin upprördhet i fantasier om militär disciplin.
Inledningen är rätt mild. En ryckigt spasmodisk version av twerking korsklipps med närbilder av Havis Amandas omsorgsfullt svarvade bronsrumpa på ett sätt som underfundigt får åskådaren att jämföra just den estetiserade rumpans roll i olika historiska och kulturella sammanhang. Närbildskameran tar bokstavligen kroppsdelarna ur sin kontext, och förvandlar deras hoppande kurvor och veck till något absurt. Här bidrar Sara Forsius klipp och kameraarbete på ett märkbart sätt till helheten, det känns verkligen som en konstfilm eller grotesk musikvideo snarare än en filmad live-performance.
Fortsättning på utmanande trend
Klimaxen här är dock magstark på ett sätt som får splatterblodet i Jakob Öhrmans The Raven att kännas som välling. Skådespelarna, som är spritt nakna bortsett från de groteskt komiska och lite skrämmande gipsmaskerna som döljer deras ansikten, börjar plötsligt göra karamellfärgslavemang och spruta den kulörta vätskan rätt in i kameran.
De neonblåa och illgröna kaskaderna påminner på ett lustigt sätt om fenomenet där vätskan i tv-reklamer för hygienprodukter som tamponger, bindor eller blöjor sällan eller aldrig avbildas som realistiskt färgad. Det här bildar en intressant parallell till tematiken om nationell skam och hur den utnyttjas och estetiseras.
Samtidigt är det något av det magstarkaste jag sett inom inhemsk scenkonst, och en värdig fortsättning på den utmanande och groteska trend inom särskilt ung finlandssvensk performancekonst som hittills pionjerats bland annat av kollektivet Glitcher.