På jakt efter detaljer: vilken färg har den vaggande säden?

”I Sibeliussången tänker man sig sensommarens mognade säd, medan tillväxtperioden pågår i Pergamentsången och säden är full av livskraft.”

I år fyller Kungliga Musikaliska Akademien 250 år, och som en del av jubileumsåret publiceras varje månad en biografi över en svensk tonsättare. Utgåvan är digital och kan laddas ner gratis från Akademiens hemsida.

Februaribiografin var av intresse även ur finländsk synvinkel, för månadens svenska tonsättare var född och uppvuxen i Helsingfors, där han började sina musikstudier (med Erkki Melartin som kompositionslärare) och även organiserade sin första kompositionskonsert 1914. Tonsättaren i fråga är Moses Pergament (1893–1977), som flyttade till Stockholm 1915 och fick svenskt medborgarskap tre år senare.

Carl-Gunnar Åhléns biografi är förtjänstfull, fast just den finländska synvinkeln lyser med sin frånvaro: till exempel förbigås studieåren vid Helsingfors musikinstitut väldigt snabbt. Bokens styrka är ändå att den så starkt fokuserar på Pergaments musik och lyckades att väcka mitt intresse för Pergaments musik, som jag till min skam inte visste mycket om.

Särskilt ett verk ur Pergaments produktion har fastnat i mina tankar, ett verk jag har lyssnat på otaliga gånger: Ett drömackord, en manskörssång till ord av Gustaf Fröding. (Sången finns på Spotify, inspelad av Lunds studentsångförening). Basarna börjar i det låga registret: ”Djupt i det djupa / seklerna stupa ...”. Musiken som följer är senromantisk och expressiv. Efter den första kulminationspunkten, omkring halvvägs, inleds en lättsammare fas som i sin tur stiger mot sångens avslutning. Andra halvans kulmination infaller på orden ”grön, grön vaggar säden”, som Pergament betonar med en ordupprepning som inte finns i den ursprungliga dikten.

Grön? Jag blev rätt förvånad, när jag för första gången hörde sädens färg. Frödings dikt är mig bekant eftersom också Jean Sibelius tonsatte den för manskör, och i Sibeliussången sjunger man ”gul vaggar säden”. Skillnaden mellan dessa två sånger är betydande: i Sibeliussången tänker man sig sensommarens mognade säd, medan tillväxtperioden pågår i Pergamentsången och säden är full av livskraft.

Hur har säden bytt färg? Det ville jag genast veta. I bokhyllan på Ainola, Sibelius hem, står Frödings diktsamling Nytt och gammalt, tryckt 1897. Dikten finns på sidorna 33–34 och där står det att säden är gul. Jag har själv kollat upp detta, när jag redigerade denna Sibeliussång för den kritiska utgåvan av hans samlade verk. Men efter flitigt googlande fick jag reda på en intressant detalj. Pergament tonsatte dikten 1936. Året innan hade en jubileumsupplaga kommit ut och, hör och häpna, i den vaggar säden faktiskt grön.

Det var alltså inte Moses Pergament som bytte ut sädens färg, även han följde den diktutgåva han hade till hands. Det förefaller mig intressant att han beslöt att upprepa uttryckligen det ord som skiljer sig från Sibelius tidigare tonsättning. Men just detta torde vara en slump, Pergament brukade upprepa orden i sina tonsättningar – till och med de första raderna i Ett drömackord är upprepade.

Jag rekommenderar varmt dessa biografier, men jag måste varna: läsandet kan leda till en jakt efter detaljer som inte har någonting med biografin att göra.