Optimismen är en realism och realismen en optimism

ONDSKA I sin respons på min insändare (HBL Debatt 14.4) undrar Per-Erik Lönnfors: ”Men är William Goldings bok Flugornas herre verkligen 'på det sättet optimistisk, att dess synvinkel är 360 grader'” (HBL Debatt 17.4).

Nu är det här en smaksak, en tolkningsfråga, så jag känner mig manad att förklara mig närmare.

För mig är optimismen en realism, eller realismen en optimism – och detsamma kan väl sägas om pessimismen. Jag ger inte mycket för naivism och rosenröda drömmar.

Optimism bygger på kontakt med verkligheten och dess beskaffenhet, att möjligheter finns. Med andra ord är optimism inte nödvändigtvis (eller alls) lika med det som uppnåtts, den situation, de förhållanden som just i betraktelsens ögonblick råder.

William Goldings roman ”Flugornas herre” (1954) är också en utvecklingshistoria. Huvudpersonen Ralf kommer till insikt om ondska men också om godhet. Som jag skrev i min kommentar till Sture Enbergs recension av Rutger Bregmans bok I grunden god; ”Golding var trött på allt tal om 'onda tyskar' och 'goda engelsmän'”.

Vuxenvärldens representanter som räddar de kvarvarande pojkarna från ön undrar om inte ett gäng brittiska pojkar borde ha klarat sig bättre. Det att de vuxnas eget krig skymtar i bakgrunden är förstås ren ironi, men inget som är meningen att fördjupa just pessimismen. Det handlar som sagt om Goldings nämnda uppsåt.

Först då man blir medveten om valmöjligheter, och om både ondskans och godhetens existens och möjlighet, finns det chans att bygga på sin optimism. Som Golding ville understryka är ondska som ”inneboende destruktivitet” (Sture Enberg, 6.4) inte något som är hugget i sten eller egenskap bara i/bland vissa länders invånare.

Optimism är på samma sätt inte något man enbart föds med, utan en följd av tankeprocesser, erfarenheter och i viss mån också vilja till att ge godhet svängrum, utvecklingstid.

Synvinkeln i Flugornas herre är 360 grader, just för att också vuxenvärldens eget krig bildar fond, för att huvudpersonen Ralf får erfara både vänskap och fiendskap, godhet och ondska. Utan medvetenhet om hela paletten har optimismen ingen egentlig grogrund. Men nu visar romanens slut att det finns hopp om optimism som inte är pålad så att säga i lösan sand.