Grisen i säcken blev hårdvaluta

Det är som att köpa en flaska årgångsvin men komma hem med enbart ett högupplöst foto av etiketten. NFT – WTF?

Under pandemin har intresset för allting som kan betecknas som ”digitalt” exploderat. Samtidigt har vårt kollektiva omdöme imploderat. I mars öppnade det anrika auktionshuset Christie's dörren för kryptokonsten. Ett heldigitalt jättecollage bestående av 5 000 kitschiga Instagraminlägg såldes för 69,3 miljoner dollar. Det är det tredje dyraste konstverket som sålts av en nu levande konstnär. Strax hoppade Sotheby's och Damien Hirst på tåget. Den digitala guldruschen – efter kattguld – har spårat ur.

Länge bromsades digital konsthandel av faktumet att digitalt innehåll går att kopiera i oändlighet. Nu har någon fiffikus hittat på att ”bekräfta” ägandeskap via digitala ”äkthetsbevis” som bygger på samma blockkedjeteknik som kryptovalutor. I fallet Christie's betalade köparen 69 miljoner dollar för en så kallad NFT (nonfungible token, ordagrant: icke utbytbar pollett). Kryptokonsten lockar samma anonyma köpare som spekulerar i kryptovalutor. Strunt i att marknaden är oreglerad, eller att innehavet av en NFT inte ger några som helst legala rättigheter. Deltagarna är hursomhelst ute efter att vända upp och ner på konventioner.

Nyss sålde Twittergrundaren Jack Dorsey ett digitalt intyg för sin allra första tweet, fem banala ord: ”just setting up my twttr”, för 2,9 miljoner dollar. Kvittot består av metadata från inlägget och en ”digital signatur” från dess skapare. Därtill har ”originalet” av en gif-animerad katt som flyger med en regnbåge efter sig auktionerats ut för 580 000 dollar. Komikern John Cleese var inte sen med att göra sig lustig över serietidningsestetikens framfart: han auktionerar ut digitalt kludder föreställande Brooklyn Bridge. ”Vi lever i galna tider där placerare och konstsamlare köper kattguld.”

TORSTEN FAGERHOLM

är ledarskribent.

Estetiken blir sekundär i förhållande till huvudpoängen med NFT: att reducera godtyckligt innehåll till spekulationsdrivna handelsvaror – digitala samlarkort – och göra snabba klipp. Kryptokonsten är som direkt hämtad ur dataspelsvärlden. NFT-handeln utgör en populärkulturell hajp, utan beröringspunkter med den fysiska verkligheten: Habbo Hotel för vuxna. Själva ”ägandet” representerar någonting som man tror på, rätt och slätt. Det må kvitta att det handlar om en abstrakt manifestering av ettor och nollor på en hårddisk i någon datahall.

Ifall vi inte vill klassas som dinosaurier bör vi vanliga dödliga passera en skyhög mental tröskel: acceptera mångmiljonvärden hos ägarcertifikat på originalet av digitala pastellfärgade abstraktioner eller 3D-animeringar – som går att klona i oändlighet. Än sen att kryptoaktiviteten är extremt energislukande. Fenomenet växer ju lavinartat. Vad spelar det för roll att nya mellanhänder står för tekniken och håvar in royalties?

Ett parallellt fenomen som får snålvattnet att rinna hos de finsmakande finansmakarna är så kallade spac, Special Purpose Acquisition Company. Det handlar om ett slags skal som först samlar in pengar via börsnotering och därefter jagar runt efter onoterade bolag att köpa upp i syfte att kringgå reglering. Generöst kunde spac beskrivas som riskkapitalfonder för mindre bemedlade placerare. En mer nykter beskrivning vore grisen i säcken. I vanliga fall ska det gå att räkna på något innan man lägger fram pengarna, men strunt samma. Spac-fenomenet marknadsförs av kändisar och idrottsstjärnor, har vuxit stadigt i tre-fyra år och drar nu in långt större belopp än traditionella börsintroduktioner. Amerikanska finansinspektionen Securities and Exchange Commission (SEC) lyfter ett varnande finger – gäsp.

Kryptovalutor, NFT och spac står för digital hajp utan dess like. Skämtvalutan dogecoin lanserades på skoj 2013 och användes för att finansiera det jamaicanska bobslädelagets medverkan i vinter-OS 2014 – men värderas nu till miljarder. Alla försök att översätta den digitala sfärens spexiga spjuverlogik till traditionella, analoga värderingar inom företags- eller konstvärlden leder till gigantiska missförstånd.

Men – ett paradigmskifte är förstås möjligt. Ju längre vi sitter fjättrade framför våra dataskärmar, desto svagare blir verklighetsförankringen. I min gymkasse, som jag inte rört på över 12 månader, hittade jag nyss ett par unkna strumpor. De är klart icke-utbytbara och unika, dessutom har de dna-avtryck. Jag öppnar härmed budgivningen (enbart kontanter accepteras).