Den offentliga finansieringen för tredje sektorn ökar knappast
FINANSIERING Tack till ledarskribent Torsten Fagerholm, som genom att ta lyra på lite provokation tillför än mer intresse i diskussionen om Cupore-rapporten och fondernas roll visavi tredje sektorn (HBL 24.4)!
Följande är ett försök att förtydliga och nyansera resonemanget med vinkling från 20 år som proffs inom tredje sektorn, som ur mitt perspektiv framstår som allt annat än apatisk och förhoppningsvis inte självdöende.
För det första: med avstamp i demografikurvor och nationalekonomi ser det inte särskilt troligt ut att den offentliga finansieringen för tredje sektorn kommer att öka inom de närmaste decennierna, helt frånsett språkfrågor. Ingen av de framlagda förslagen för omorganisering av Stea-finansieringen förbinder staten eller kommunerna att upprätthålla någon miniminivå på finansiering av de organisationer som hittills levt på Steas understöd – oaktat att flera av dessa gör enorma insatser inom bland annat arbetet för psykisk hälsa, något som ju rimligtvis borde falla inom ramen för offentlig finansiering.
Såsom påpekats, ansöker – och får! – de finlandssvenska organisationer som har möjlighet därtill nog redan om finansiering från offentliga medel. Däremot finns det, vilket också påpekats, aktörer som på grund av sin särart saknar motstycke på finskt håll, och därför inte kvalar in inom de ofta väldigt snäva ramar som särskilt offentliga finansiärer ställer. Poängen är och förblir: Vill vi att dessa ska finnas kvar måste vi nog förbereda oss på att åtminstone delfinansiera dem med ”egna” medel – vilket jag misstänker var insikten de mecenater som lade grundplåten till fonderna delade – även om det kan klinga obekvämt för vänner av kvartalsekonomi.
För det andra: att efterlysa professionalisering inom tredje sektorn och samtidigt uttala en vilja att slopa basfinansieringen för organisationerna verkar rätt paradoxalt.
För det tredje: förnyelse, genomslagskraft och resultat uppnås knappast genom fler kartläggningar eller utredningar, utan via den gräsrotsverksamhet som aktiverar folk, nämligen klubbar, kurser och ja: öppna, glada och välkomnande samkväm av alla de slag! Vill vi att ”det svenska” i huvudstadsregionen ska förnyas är det klokaste vi kan
Att efterlysa professionalisering inom tredje sektorn och samtidigt uttala en vilja att slopa basfinansieringen för organisationerna verkar rätt paradoxalt.
göra att satsa på att ge barn och unga, oavsett härkomst och språktillhörighet, positiva upplevelser av verksamhet på svenska. Förslagsvis genom att satsa lite extra på att sätta kvalitet i verksamheten genom understöd som möjliggör fler motiverade ledare.
För det fjärde, med risk för upprepning och ännu fler ömmande tår: De som beslutar om pengarna har en maktposition som, om den utnyttjas därtill, fullständigt kan diktera villkoren för såväl organisationerna som den offentliga diskursen, oavsett om de definierar sig själva som finansiärer, samarbetsparter eller något annat. Uppriktig vilja till dialog finns nog inom tredje sektorn, och en bra dialog med fonderna för även mig för tillfället på andra forum. En inte helt obetydlig makt ligger även hos dem som leder den offentliga debatten. Det finns mycket att diskutera vidare om och den offentliga diskussionen är värdefull i sig, men en diskussion förblir knappast en dialog om den kraftigt domineras uppifrån.