Nutida nomader och dansk dynamit visade vägen
Intet ont som inte för något gott med sig. Så kunde man summera filmåret 2020 som under nattens Oscarsgala gick i mål, på förekommen anledning två månader senare än vanligt.
Ja, och kanske är det i första hand coronapandemin och de nedstängda biograferna vi skall tacka för att små och medelstora indieproduktioner – med guldmedaljören Nomadland i spetsen – i år fått den uppmärksamhet som de förtjänar.
För trots att Oscarstuket definitionsmässigt handlar om kvalitet stör det ju inte med lite klirr i kassan (money talks, bullshit walks och lagom är bäst, ungefär så). Hur som helst, med den erkänt brutala box office-radarn ur bruk har fokus nu legat på strikt konstnärliga kvaliteter.
Bra kul även om man kan tänka sig att några av de nominerade filmerna inte hade stått sig ett ”vanligt” år. Plus att vänner av den breda, mer eller mindre bullriga, studiofilmen inte hade så himla mycket att hämta i årets startfält.
Men gärna applåderar man mångfalden och diversiteten, delvis ett resultat av breddade valprocesser. Och därav årets vinnarfilm Nomadland, ett fullblodsdrama som skriver om den puramerikanska västern- och roadmovietraditionen samtidigt som den visar långfingret åt globaliseringen som raderar hela städer från kartan.
Poängen är att här lämnar en Jack Kerouac (På drift/On the road) över åt Frances McDormand, 60+. Anmärkningsvärt är också att det är en i Kina född regissör, Chloé Zhao, som håller i taktpinnen. Mera färg och fyrverkeri: birollhjältarna Daniel Kaluuya (Judas and the black messiah) och Youn Yuh-jung (Minari), den senare ännu en korean (Donald Trump, trumpen över Parasite-segern förra året, lär återigen riva sig i håret).
Största överraskning: att Chadwick Boseman (Ma Rainey’s black bottom) sidsteppades till förmån för Anthony Hopkins som inte ens var på plats. Minsta överraskning: att Frances McDormand än en gång vandrar hem med en Oscar (det här var faktiskt hennes tredje, vilket gör att hon nu har häng på Katherine Hepburn med sina fyra statyetter).
Annat kul: att själva Oscarsgalan som i år trivdes på centraltågstationen i Los Angeles i sin nedbantade dräkt kändes mera intim och personlig än på länge. På tal om detta var det svårt att hålla tillbaka tårarna när danske regissören Thomas Vinterberg berättade om de tragiska omständigheter som omgav den i sig livsbejakande En runda till (bästa internationella spelfilm), en dramakomedi om fyra gymnasielärare på sniskan.
Det allra bästa: det lutar mot en biopremiär (även) i södra Finland i maj. Det är knappt så man kan bärga sig, känns som om man vore en tonåring i färd med att planka in på barnförbjudet.
Det här med Chloé Zhao, också bästa regissör, den andra kvinnan att vinna priset (!), är intressant även i ett bredare perspektiv. I en artikel i Svenska dagbladet noterar filmkritikern Karoline Eriksson att Zhaos & Nomadlands segertåg i samband med Golden Globe-racet slogs upp stort i Kina.
Det var innan myndigheterna fick nys om en flera år gammal artikel där den Peking-bördiga regissören konstaterade att hennes uppväxt var omgiven av lögner på alla håll och kanter. Artikeln togs snabbt ner från nätet men skadan var redan skedd och reaktionen därefter – öronbedövande tystnad och en Kinapremiär i farozonen.
Återstår att se vad som sker med Marvelrullen Eternals, återigen i regi av Zhao. På den punkten är insatserna betydligt större.
Med den erkänt brutala box office-radarn ur bruk har fokus nu legat på strikt konstnärliga kvaliteter.