Gruvdriften borde regleras på ett helt annat sätt i Finland

GRUVDRIFT I Marknadsplatsen (HBL 17.4) analyserar Björn Sundell vårt beroende av Kina som producent av råvaror, varor och tjänster. Det är en naturlig utveckling då våra företag i decennier har överfört produktionskunnandet till Kina, som knappast tvekar att snappa upp all tänkbar teknologi för egen användning. Knappast hade Huawei blivit världsledande utan hjälp av Nokia Mobile Phones med flera. Man bör notera att också investeringarna skapar beroende. Ofta är det fråga om rent fiskalt ägande, men en majoritetsägare – som i fallet Volvo personvagnar – har alla möjligheter att påverka i bakgrunden inte minst genom att välja en lydig ledning.

I vårt fall är beroendet av Ryssland i alla händelser större. Över 60 procent av energiimporten kommer österifrån, och byggandet av Hanhikivi kommer högst troligt att ytterligare öka beroendet genom ryska kärnvapenkonglomeratet Rosatom.

I slutet av sin text säger Sundell att våra strikta tillståndsprocesser för gruvdrift borde luckras upp. Det här låter obegripligt. Den stora bilden är att vi bedriver en hänsynslös plundring av kommande generationer; utarmning av livsupprätthållande ekosystem och deras biodiversitet, erosion av åkerjord, rovfiske – till exempel bottentrålning i Persiska viken på tal om Kina, en ohygglig konsumtion av fossila bränslen under loppet av ett fåtal generationer och användning av metaller och mineraler som fosfor.

På global nivå har mänskligheten ökat avrinningen av fosfor till sjöar och älvar till det tredubbla jämfört med det naturliga tillståndet. Detta har haft som följd att Östersjön är en grön soppa på sommaren och samma gäller Lake Winnipeg i Kanada. Norska Yara köpte för futtiga 200 miljoner euro Finlands fosforfyndigheter genom beslutsfattarnas monumentala inkompetens.

Våra barnbarn berövas dessa mineraler och får själva behålla cyanobakterierna och ett avfallsberg i Siilinjärvi på tusen hektar och 50 miljoner ton gips. Samma sak med australiensiska Dragon Mining som lämnat 500 ton avfall i gruvgångarna. Polisundersökningen fortsätter.

Guldgruvan i Kittilä producerade i fjol 6 473 kg guld med ett marknadspris på kanske 300 miljoner euro. Samhället fick en liten summa samfundsskatt och royalty. Kittilä kommun fick inkomstskatt från personalens löner, men detta är ett kortvarigt nöje. Framtida generationer kommer att döma oss hårt. Tänk er att Norge hade gett bort sina oljeförekomster åt operatörer som Conoco och Total, mot att få arbetstillfällen för några decennier.

Mot denna bakgrund – generationsrättvisa, miljöskäl och ekonomi – borde gruvdriften regleras på ett helt annat sätt i Finland. Jag är rädd för att näringsminister Mika Lintilä & co inte är uppgiften vuxen. Den blir också svårare av att avtal som Ceta (Övergripande avtalet om ekonomi och handel) har överfört landets suveräna beslutanderätt till slutna skiljedomstolar. Vi ser hur det har gått när Fortum hotar Nederländerna med skiljedomstol. PONTUS MATTSSON Borgå

SVAR Pontus Mattsson har rätt i att vårt beroende av Kina ökat eftersom vi i decennier överfört produktionskunnande till Mittens rike. Så fungerar globaliseringen, på gott och ont. Det jag i min text pekar på är att vi i Europa nu ökar detta beroende genom att besluta om klimatmål som vi inte själva klarar av att möta. EU och däribland Finland slår fast krav bland annat för elektrifieringen av bilparken som i praktiken förutsätter rovdrift på råvaror i Afrika och en förskjutning av miljöproblemen till Kina. Detta är varken rättvist eller miljövänligt i ett globalt perspektiv.

Ifall EU-länderna vill stå fast vid de strikta klimatmålen måste de (och vi) ta större ansvar för hela produktionskedjan inom elbilsproduktionen, inbegripet råvarorna. Och detta förutsätter oundvikligen en utökad gruvdrift i Europa. Jag håller med om att gruvdriften i Finland måste regleras bättre så att vinsten och nyttan inte enbart försvinner i utländska händer. Och det är klart att gruvdriften måste ske på ett sätt som respekterar miljön. Hur detta ska ske i praktiken är en viktig fråga som bör diskuteras mer i offentligheten.

Däremot är det oacceptabelt att EU sysslar med den sortens kreativa bokföring inom klimatpolitiken som innebär att vi polerar vårt eget rykte genom att smutsa ner miljön hos andra.

BJÖRN SUNDELL