Kina kränker folkets rättigheter, Helsingfors bara ökar samarbetet

KINA De senaste åren har Kina begått chockerande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bedrivit en alltmer aggressiv utrikespolitik och blandat sig i demokratiers politik och ekonomiska affärer. Trots den alarmerande utvecklingen har Helsingfors intensifierat sitt samarbete med den kinesiska huvudstaden Peking. Stadspolitik är också utrikespolitik, och därför är det viktigt att diskutera om Helsingfors ska bedriva nära samarbete med ett autoritärt Kina – dessutom för skattebetalarnas räkning.

I Helsingfors stadsstrategi 2017-2021 har man beslutat att, i termer av internationellt samarbete, prioritera samarbete med Peking. Som första prioritet kommer alltså inte New York, San Francisco eller europeiska metropoler – utan skräckväldet Kinas huvudstad.

I praktiken innebär samarbetet exempelvis att en årlig kinesisk nyårsfest arrangeras i Helsingfors. Festen finansieras inte endast av Helsingfors skattebetalare, utan också av staden Peking. Helsingfors har också anordnat kulturevenemanget Moi Helsinki i Peking, vars syfte var att främja finländska företags position på den kinesiska marknaden.

Samarbetet är motiverat som en näringspolitisk åtgärd, som syftar till att stärka finländska företags ställning på den kinesiska marknaden – men det finns ingen bedömning av de verkliga fördelarna med detta tvivelaktiga samarbete.

Medan Helsingfors har intensifierat sitt samarbete med kinesiska städer har Kina begått de mest chockerande kränkningarna av dess invånares mänskliga rättigheter. Kina har som bekant spärrat in över en miljon uigurer i fångläger i Xinjiang-regionen. Vidare har Kina har skärpt sitt grepp om demokratin i Hong Kong och hotat Taiwan med ockupation. Kinas inflytande är inte begränsat till dess grannskap: den kinesiska administrationen har utpressat flera västerländska företag och politiker som har kritiserat landets alarmerande utveckling.

Trots denna utveckling har borgmästare Jan Vapaavuori beskrivit vänskapsavtalet mellan Helsingfors och Peking som ”pragmatiskt” (Svenska Yle; 15.2). Jag är dock rädd för att samarbetet är mer naivt än det är rationellt.

Det är uppenbart att Kina försöker använda mjuka medel – som kultur – för att öka sitt internationella inflytande. Även i Finland har vi läst oroväckande nyheter om inflytandet av diverse organisationer och aktörer med kopplingar till Kinas kommunistiska parti (Yle Uutiset; 17.3).

Det är generellt viktigt att driva diplomati, kulturutbyte och internationellt samarbete. Dock skall vi inte söka efter kortsiktiga ekonomiska vinster på bekostnaden av våra värderingar och långsiktig ekonomisk hållbarhet

Kina är en viktig marknad för finska företag. Dock har den rådande pandemin och exempelvis Marimekkos samt H & M:s huvudbry med uigurfrågan illustrerat att ett överdrivet ekonomiskt beroende av det oförutsägbara och autoritära Kina är ett hot mot västliga samhällens intressen och värderingar.

I Kina-frågan gör företagen oftast sina egna val – och de behöver också kritiseras. Helsingfors stad är dock en offentlig aktör, och en västlig huvudstad, vars handlingar har enormt symbolvärde. Därför måste vi våga föra en kritisk diskussion om samarbetet mellan Helsingfors och Kina!

Personligen tror jag att finska företag kan expandera och balansera med värdeval, utan att Helsingfors stad anordnar pinsamma kulturevenemang i samarbete med en grym förtryckarregim.