Öronsmekande, underhållande och frenetiskt expressivt
Varken saxofonspelet eller samspelet överlag lämnar något att önska och duoskivan rymmer ett intressant plock saxofonmusik, från Debussy till en amerikansk Paavo Heininen. Mozart hade tveklöst gottat sig åt den här versionen av sin Kegelstatt-trio.
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
KLASSISKT Gravity Groove.
Joonatan Rautiola,
altsaxofon, och
Marko Hilpo,
piano, spelar musik av Debussy, Tuomas Turriago, Paule Maurice, Charles Wuorinen och Mozart. Medverkande: Barbora Hilpo, altviolin. (Ars Produktion)
Saxofonen har av någon anledning aldrig på allvar slagit igenom inom konstmusiken och merparten av den relativt begränsade repertoaren är skriven för altsaxofon – instrumentet, som även Joonatan Rautiola blåser i på den tillsammans med pianisten Marko Hilpo gjorda duoskivan Gravity Groove.
Titeln är lånad från Tuomas Turriagos sonat (2008/2018), som liksom Turriagos musik överlag är musikantisk men aldrig banal. Turriago, själv en ypperlig pianist, har designat en lagom intrikat pianostämma, som Hilpo förverkligar med schvung och inlevelse, alltifrån inledningens snudd på impressionistiskt klingande passager till finalens venezuelanska merenguerytmer. Musiken ropar dock på orkestrering och stycket kunde i den formen ha alla möjligheter att bli en publikfavorit.
Lejonparten av de klassiska tonsättare som komponerat för saxofon är franska och Debussy är inget undantag, även om han inte var överhövan intresserad av instrumentets möjligheter och motvilligt skrev Rapsodin för altsaxofon och orkester – här hörd i Hilpos kongeniala pianoarrangemang – på beställning. Debussy med vänster hand är ändå bättre än de flesta med båda händerna och duon trollar fram en uppsjö rikt varierade öronsmekande klanger.
Föga underhållande dodekafoni
Paule Maurices femsatsiga svit Tableaux de Provence (1955) hör till de lika välklingande som behagligt underhållande verk för instrumentet som producerats i Frankrike och tanken går mer än en gång till en annan onödigt åsidosatt tonsättare i genren, Henri Tomasi.
Det är inte helt lätt att vara underhållande som dodekafoniker och atonaliteten har även som mest lättsam en slagsida åt det olycksbådande. Finskättade ärkemodernisten Charles Wuorinen är något av en amerikansk Paavo Heininen och hans Divertimento för saxofon och piano är (1982) är ärligt talat föga likt ett divertissemang. Det svänger ändå rejält i den riviga finalen och Rautiola tutar på med avsevärd expressiv frenesi.
Skivans höjdpunkt blev för mig ändå Mozarts sagolika Kegelstatttrio, där klarinettens roll denna gång axlas av saxofonen, som Rautiola med sin sensitiva tonbildning får att klinga som ett fullödigt alternativ.
Mozart älskade klarinetten, men hade tveklöst gottat sig åt den här versionen och Barbora Hilpo trakterar Mozarts andra favoritinstrument, altviolinen, med smak och stil.
Rautiola är en av relativt få saxofonister som är lika hemma med samtliga fyra bekanta varianter av instrumentet. Själv tycker jag han är som mest spännande när han greppar barytonsaxen, men visst handskas han även med alten på ett sätt som inte lämnar något övrigt kvar att önska och samma gäller det friktionsfria samspelet överlag. De här killarna känner varandra utan och innan och det går inte att ta miste på glädjen över att få göra musik tillsammans.