Icons of Elegance gör elegant gitarrpop
De finlandssvenska bröderna Anssi och Henri Växby har på var sitt håll varit verksamma som proffsmusiker sedan början av 2000-talet. Med sitt gemensamma projekt, Icons of Elegance är duon nu aktuell med sitt sjätte album; ett alltigenom gediget gitarrpophantverk.
POP
Icons of Elegance
Please Tell Him I Said Hello (Dinner With Daisy Records)
”Lättsam och trevlig popmusik” – det här i och för sig positiva omdömet kommer mig initialt i hågen då jag ska försöka sammanfatta intrycken av Icons of Elegances nya skiva. Men varför får jag en känsla av att det här ändå har en lite pejorativ klang?
Nu är det ju ofta så att ”trevlig musik” inte brukar stå högt i kurs bland dem som ställer stränga krav på autenticitet och subversivitet inom rock – begrepp som kännetecknar ”äkta rock” (vad det nu sen är?). Och då hjälper det inte heller om musiken råkar vara skickligt gjord, välspelad och snyggt arrangerad. För inte heller ett gott hantverk smäller nödvändigtvis särskilt högt bland rockpoliser som försvarar ”äkta” värden.
Så för att återgå till ämnet för denna recension går alla de här attributen jag har tagit upp här att tilllämpa på Icons of Elegances musik. Men poängen är att ”trevlig pop” i det här fallet kan ses som beröm.
Uppdaterat post-Beatlesianskt sound
Av brödraparet Växby, som tillsammans med trummisen Harri AlaKojola utgör stommen i gruppen, har Anssi Växby en gedigen erfarenhet som basist på det inhemska popfältet, främst i Scandinavian Music Group och till exempel i Pyhimys band. Henri Växby i sin tur är bosatt i London där han jobbar som musiker på ett brett område, som låtskrivare och producent, och även gör filmmusik.
På sin nya skiva har Icons of Elegance i någon mån uppdaterat sin ursprungligen övervägande 60-tals influerade, post-Beatlesianska gitarrpop med ”färskare” influenser från 90-talet. Och då handlar det inte om decenniets brittpop eller dylika allmänt accepterade powerpopinfluenser (typ Lemonheads). I pressutskicket hänvisar killarna i stället lite grann med glimten i ögat snarare till sådana ”guilty pleasures” som Eagle Eye Cherry och Natalie Imbruglia.
Ett bra exempel är aktuella singelplocket Mexico med ett smakfullt akustiskt klingande arrangemang och medryckande melodisk refräng. Också körpartiet mot slutet med sin ooh-oh ohoo-oh-slinga, som kunde bli lite väl tuggummikladdig, sitter riktigt snyggt.
Bakom durackorden döljer sig mörkare stråk
Överlag är merparten av materialet ändå mer eftertänksamt än vad första intrycket ger vid handen. Om det sedan är durackorden som ställer sig i vägen för de mörkare stråken i texterna; som låttiteln antyder är How do you break your own heart inget glädjepiller. Men inte desto mindre en fin låt, liksom den vackra balladen som är albumets titellåt.
Sedan är jag ju själv svag för softare tongångar, men en annan favorit är Two coffee morning, skivans mest utpräglade uptempo-spår. En riktig humörhöjare och snudd på powerpop faktiskt, med vägvinnande pianokomp och kul, men lämpligt återhållsam wah-wah-effekt i gitarrsolot.