Tala klarspråk om folkmord
Åt helskotta med historierevisionismen. Våga uttala f-ordet: folkmord är folkmord.
Turkiets utrotning av kristna 1915–1917 får inte skymmas av Ankaras propaganda. På senare år har allt fler länder och historiker erkänt att massakern på armenier och andra minoriteter i det sönderfallande Osmanska riket under första världskriget var ett folkmord. Det handlar om ett av de mest studerade fallen i modern tid, efter Förintelsen. Uppåt 1,5 miljoner armenier och andra kristna dödades eller svalt ihjäl av föregångaren till dagens Turkiet. Med anklagelser om separatism och landsförräderi som alibi påtvingade ottomanska makthavare uppsåtligen kristna grupper levnadsvillkor, inklusive deportation, avsedda att medföra deras fysiska undergång.
Att frågan förblir känslig visar på språkets makt: "folkmord" för tankarna direkt till nazismen. Joe Biden tar en medveten risk då han kalllar händelserna vid sitt rätta namn – som den förste amerikanske presidenten sedan Ronald Reagan 1981. Ett ekonomiskt försvagat Ankara går i taket och hotar med motdrag inom "veckor eller månader". Att avbryta det militära samarbetet med Nato eller utvisa USA:s flygvapen från en kärnvapenbas vore ändå en överreaktion.
Finland intar en återhållsam attityd – och slår därmed knut på ryggraden. Den finländska grundinställningen är att det inte är nationell tradition att tala rent ut om historiska händelser. Men USA:s syfte är varken att illvilligt skuldbelägga eller förtala dagens turkar, snarare att våga beröra, ansvarsfullt hantera och göra upp med den mörka historien. På tyska talar man om Vergangenheitsbewältigung – en aldrig upphörande förlängning av denazifieringen.
Somliga fruktar för att försämra de redan ansträngda relationerna med Turkiet och menar att ett erkännande av folkmordet kunde få straffrättsliga och politiska effekter, där andra grupper ställer sig i kö och hävdar sin rätt angående historiska övergrepp.
Såren efter folkmordet har inte läkt hos efterlevande till vare sig offer eller förövare. Inom EU är frågan extra prekär. Turkiet besitter en diplomatisk tumskruv i form av ett flyktingavtal: Ankara kan när som helst slå på kranen med migranter till unionen.
Ett tjugotal länder har erkänt det armeniska folkmordet, i många fall parlament snarare än regeringar. Hur förhåller övriga sig nu till USA:s öppna och explicita erkännande? Fortsätter Finland att vrida sig som en mask på en krok? Konflikträdsla signalerar moralisk akrobatik. Ord spelar roll. Också Sverige idkar ordklyveri, ersätter folkmord med det förringande "massövergrepp".
Liberala demokratier värda namnet måste våga ta bladet från munnen. Det är priset för en intakt ryggrad. Finlands jobb är inte att hålla autokrater på gott humör eller att upprätthålla den nationella självbilden i stater med ett dunkelt förflutet. Också Finland har sin egen mytologi, ömtåliga sagor om den "stolta" nationens "ärorika" födelse.
Historieförfalskning och historierevisionism brukas flitigt inom auktoritära länders hopsnickrade identitetspolitik. Ända sedan den turkiska republiken upprättades 1923 har allt tal om folkmord varit tabu. Man förnekar att dödandet var systematiskt och ifrågasätter hur många som faktiskt dog. För moral gäller inga preskriptionsregler. Vilka andra ömtåliga självporträtt behöver belysas: vad ska vi kalla de europeiska invandrarnas utrotning av ursprungsbefolkningen i USA?
Begreppet folkmord myntades 1944, brottsrubriceringen användes första gången vid Nürnbergprocessen, rättegångarna mot militära och politiska ledare från Nazityskland. Då vidden av nazismens utrotningspolitik, dess pedantiska, väloljade, industriella maskineri, stod klar efter andra världskriget tänkte hela världen: "aldrig mer". Ändå har vi på senare år bevittnat politiskt-religiöst massvåld, slakt, deportation och inspärrning av minoriteter, oliktänkare och "icke önskvärda". Nu drabbas muslimer i Kina.
En insikt som brukar tillskrivas Hegel lyder: "Historien lär oss att vi ingenting lär av historien." Han föreställde sig världen som ett verk av ett medvetande eller en idé, en världsande som strävar mot frihet och förnuft. Sanningen är en process, snarare än en slutdestination. Alla bevis är provisoriska försök att närma sig verkligheten. Snavar vi på själva språket – och urvattnar definitioner om liv och död, verklighet och förljugenhet – då är vi i sanning förtappade.