Blanda inte ihop rättsvetenskapen med rättstillämpningen

JURIDIK Frågan om juridiken är en teknik eller en vetenskap är en klassiker inom rättsfilosofin. Jan-Erik Ingvall (HBL Debatt 27.4) gör det ändå lite väl lätt för sig när han skriver att juridiken inte är en vetenskap och att orsaken till att den har universitetsstatus enbart beror på en gammal tradition. Juridik är ”en godtycklig tolkning av godtyckligt tillkomna lagar och förordningar” säger han.

Det är visserligen intressant att diskutera juridikens status som vetenskap, men en sådan diskussion bör då utgå från vad man avser med vetenskap. Då får man inte blanda ihop juridiken, det vill säga rättsvetenskapen, med tillämpad juridik, det vill säga rättstillämpningen.

Domaren som tillämpar lagarna idkar inte vetenskap, men tillämpar det som rättsvetenskapen har lärt, nämligen den kunskap som gör att domaren kan undvika godtycke. Domarens verksamhet är lika lite vetenskap som läkarens när denne sköter sina patienter och tillämpar det som vetenskapen (medicinen) har lärt. Att säga att rättsvetenskap inte är vetenskap är lika befängt som att säga att filosofin inte är det. Men som sagt, det beror förstås på hur vi definierar vetenskap.

Inte heller lagarna och förordningarna ”tillkommer godtyckligt”. Vi har en rättsordning som har utvecklats under flera århundraden och som delvis går årtusenden tillbaka. Den ställer gränser för vad som är möjligt att åstadkomma lagstiftningsvägen. Vi brukar här i Norden vara stolta över de rättsliga traditioner och den värdegrund som våra rättssystem bygger på. Vi försöker också leva upp till de internationella förpliktelser som vi har förbundit oss till.

Rättsordningen är som bekant inte fullkomlig och det finns mycket som brister. Och det finns också både inre och yttre hot. En av de viktigaste uppgifterna för rättsvetenskapen och för rättsvetarna är att försvara vår rättsordning och att ständigt arbeta för att utveckla den. Ett samhälle utan en juridisk fakultet är ett skräckscenario.