PSG:s passivitet förde tankarna till svunna tiders italienska landslag
Varför bli så passiv då man hade matchen som i en liten ask?
Är hungern att vinna större än rädslan att förlora? En ständigt återkommande frågeställning inom idrotten. Den mentala styrkan hos en individ eller ett kollektiv avgör ofta då två jämnstarka kombattanter ställer upp mot varandra. Modighet och initiativ brukar belönas oftare än feghet och passivitet. Det fick PSG erfara i andra halvlek då City tog ett stort kliv mot klubbens första Champions League-final.
PSG manglade City i första halvlek, med undantag för de inledande minuterna då hemmalaget kände gästerna lite på pulsen. Efter det var det PSG för hela slanten. City kom ingen vart och såg mer vilset ut än laget gjort på hela säsongen.
1–0 kunde ha varit mera och då spelarna sprang in för pausvilan på ödsliga Parc des Princes var det inte många som gav City någon större chans i andra halvlek, så överlägset var PSG i första halvlek.
Mental styrka går ofta hand i hand med vetskapen om att man är rätt bra. City är ruskigt bra och den mentala styrka laget besitter kommer långt från att managern Pep Guardiola och hans stab drillat sina spelare under så oerhört många timmar på träningscentret. Rutiner och repetition ger trygghet och även om City var rejält skakat i paus var det långt ifrån uppgivna miner inom laget.
PSG:s passningstempo, löpningar, press och defensiv var klockrena i första halvlek. Normalt så boll- och passningssäkra Cityspelarna fick ingen ro alls då hemmalaget gick på som skållade bävrar. Att scenförändringen blev så total får PSGcoachen
Mauricio Pochettino ta på sig för det fanns ingen anledning för hans lag att backa på det sätt man gjorde.
Varför bli så passiv då man hade matchen som i en liten ask? Tankarna i hemmasoffan gick osökt till italienska landslag, klubblag också för den delen, på 80–90-talen då lagen självmant gav upp allt vad initiativ hette. Hände rätt ofta att det slutade tokigt.
Ängsligheten inom laget spred sig snabbare än inom en folkhop som ska försöka tränga sig igenom trängseln vid Spanska trappan i Rom eller på torget vid Puerto del Sol i Madrid. Då är det ficktjuvarna som sprider skräck. För PSGspelarna blev skräcken att inse att man håller på att tappa kontrollen över matchen förlamande.
Bollen är maktens och kontrollens redskap nummer ett inom den moderna fotbollen. José Mourinho, under sina bästa år, gjorde det visserligen till en konstform att vinna titlar med ett så litet bollinnehav som möjligt men det försprång Mourinho hade har evolutionen tuggat i sig.
Att ge över bollinnehav och initiativ till ett lag av Manchester Citys kaliber är att tigga efter problem. Får bolltrollarna lite extra tid hittar de till slut ytorna.
Kevin de Bruynes kvittering var visserligen aningen tursam och vid Riyad Mahrez stod PSG:s mur för ett skolexempel på hur en mur inte ska göra. Luckan var större än vissa beslutsfattares allmänbildning och då slutar det illa.
Neymar var bra före paus, Angel di Maria bäst och Marquinhos är en grym mittback. Mitchel Bakker höll Mahrez i styr och grymt formstarka Phil Foden kom ingen vart då PSG krympte ytorna på ett väldigt fint sätt.
Kylian Mbappé kom inte in i matchen före paus och i andra halvlek försvann han helt. Citys taktik för att få bort Mbappé var fulländad. Ger du inte den unga fransmannen ytor att löpa på tappar han det mesta av sin briljans.
Neymar försvann efter paus då PSG backade hemåt. Utan boll är Neymar en belastning för sitt lag och det gula kortet efter 1–2 var ett tecken på en grym frustration, en frustration som kom av vetskapen om att CL-bucklan igen är en bra bit avlägsnare för PSG och Neymar som i tiderna plockades in för 222 miljoner euro. Och det var inte för att föra PSG till Ligue 1-titlar han köptes in.
Idrissa Gana Gueyes vansinnestackling på Ilkay Gündogan var ett oroväckande tecken på att PSG alltjämt är ett lag som har lätt att tappa kontrollen på det psykologiska planet. Spelarna gnällde på domare och motståndare då det anklagande fingret borde ha pekat på tränare Pochettino eller de egna hjässorna.
1–2 i baken är givetvis ingen dödsdom för PSG:s drömmar om den finaste av bucklor. I synnerhet inte då hemmaplansfavören är minimal under rådande omständigheter. Matchparet lever i allra högsta grad och i första halvlek visade PSG än en gång hur bra laget kan vara då allt stämmer.
Men på det mentala planet kan det här vara svårt att processera. Pep Guardiola och City kopplade ett rejält psykologiskt grepp om Mauricio Pochettino och PSG.
Och då två på pappret mer eller mindre jämbördiga lag drabbar samman brukar den mentala biten avgöra.
JONAS VON WENDT