Den hotade litteraturprofessuren är en akademisk nyckelposition i nordiskt perspektiv
Hotet mot professuren i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet väcker oro också i Sverige.
Av flera skäl oroas jag över nyheten om att professuren vid institutionen för Nordisk litteratur, vid Helsingfors universitet, kanske inte kommer att återbesättas efter att dess nuvarande innehavare, professor Ebba Witt-Brattström, går i pension.
Världslitteraturhistorien är ett forskningsområde som har varit under snabb utveckling under de senaste tre decennierna – men utan lokala litteraturer ingen världslitteratur. Och utan forskning om lokala litteraturer ingen världslitteraturforskning. Till de mest livaktiga litterära miljöer som Norden har att uppvisa hör tvivels utan den finlandssvenska – och dess förbindelser med omvärlden har alltid varit intensiva. Att leda undervisningen och forskningen om den finlandssvenska litteraturens historia, dess fortsatta expansion och dess förhållande till en växande omvärld är en uppgift av stor akademisk och kulturell betydelse. Utan en stark representant för ämnet ökar på sikt risken att ämnet och kanske institutionen läggs ned.
Professuren i svensk litteratur har under decenniernas lopp upprätthållits av framstående företrädare för ämnet, var och en med sina specialinriktningar och profiler. Jag har själv haft förmånen att i många år under Merete Mazzarellas tid som professor undervisa på institutionen. Det är en av de bästa arbetsplatser jag varit på under min nu ganska långa akademiska bana. Det finns inte något som tyder på att professuren under någon period misskötts och att ämnet därför stagnerat och minskat i betydelse. Orsaken till den eventuella nedläggningen sägs vara av rent ekonomisk art. Det meddelas dessutom att det långt ifrån är den enda tjänsten vid den humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet som av ekonomiska skäl kanske måste läggas i malpåse. Desto sorgligare i så fall. Att humaniora ska behöva stryka på foten i tider av faktaresistens, historielöshet och eskalerande samhällsproblem, som för att hanteras kommer att fordra både humanisters och samhällsvetares kompetenser, ter sig extra olyckligt.
Jag skriver inte för att ifrågasätta korrektheten i beskrivningen av det ekonomiska läget. Jag vädjar om ett mer långsiktigt tänkande. Erfarenheten visar att det är enkelt att inte återbesätta en professur, men att det tar mycket lång tid att bygga upp det som gått förlorat. Betydelsen av att återbesätta professuren i svensk litteratur vid Helsingfors universitet handlar också om kontinuitet, om en förening av tradition och förnyelse. Det är en akademisk nyckelposition också sett i ett nordiskt perspektiv. Gunnar Castrén, Olof Enckell, Johan Wrede, Merete Mazzarella, Ebba Witt Brattström – har alla satt sin distinkta prägel på ämnet och samtidigt på olika vis varit framträdande ambassadörer för litteraturen och humaniora både i Finland och i Sverige. Professuren i svensk litteratur vid Helsingfors universitet är också i ett större perspektiv en mycket viktig position i det breda humanistiska och samhällsvetenskapliga samarbetet inom ramen för Nordens största bilaterala fond, Kulturfonden för Sverige och Finland, liksom för Svenska litteratursällskapets framtida forskningssatsningar. Det vore till stort förfång inte bara för undervisningen och forskningen om den finlandssvenska litteraturen i Finland utan också för det framtida samarbetet mellan finsk och svensk och för den delen nordisk litteraturforskning om denna tjänst inte återbesattes.
HÅKAN MÖLLER
Skribenten är professor i litteraturvetenskap, Göteborgs universitet, docent i svensk litteratur vid Helsingfors universitet, vice preses i Kungl. Vitterhetsakademien samt utl. ledamot av Finska Vetenskaps-Societeten