Surrealistiska klanglandskap inbjuder till stimulerande vistelser
Ett eget musikaliskt universum med spjuveraktig glimt i ögat bjuder Antti Auvinen på även i den pinfärska gitarrkonserten. Det är bara att hoppas att pansarvagnen får rulla på. Mendelssohn kändes däremot som något av en antiklimax efter den auvinenska klangmagin. KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Dirigent: Dalia Stasevska. Solist: Petri Kumela, gitarr. Auvinen, Mendelssohn. Strömmad konsert från Musikhuset 28.4.
Antti Auvinen hör till de tonsättare som inte nöjt sig med att följa färdigt upptrampade stigar och etablerade, politiskt korrekta normer, utan skapat sig ett eget musikaliskt universum med sina egna estetiska värderingar och teoretiska lagbundenheter.
Detta gäller i och för sig åtskilliga av dagens komponister, men Auvinen har gått steget längre än de flesta i sin strävan efter ett personligt uttryck. Ingen tonsättare, inte ens den mest originella särling, är en ö och även Auvinen har rötterna stadigt i den modernistiska myllan, samtidigt som han nog så framgångsrikt frigjort sig från den.
Stundom låter hans musik som rena avantgardismen, men det är ett avantgarde som kännetecknas av en spjuveraktig glimt i ögat snarare än pannskrynklande effektsökeri. Det klangliga rådbråkandet känns aldrig krystat utan som en nödvändighet för det musikaliska budskapets bärkraft och Auvinen håller sig därtill gärna med en underliggande puls, som förlänar de musikaliska skeendena en känsla av obönhörligt framåtskridande.
Rytmiska krumbukter
I jämförelse med Auvinens tidigare orkestrala excesser ger den nu uruppförda gitarrkonserten ett relativt återhållsamt, stundom rentav lyriskt intryck, vilket delvis förklaras av soloinstrumentets natur. Auvinen har på grund av rådande omständigheter dessutom decimerat stråknumerären, vilket resulterar i en transparent helhetsklang som tveklöst är till verkets fördel.
Andalusian Panzerwagen Jazz är en typiskt auvinensk fantasieggande verktitel, men någon djupare innebörd lönar det sig knappast att grunna på. Auvinen skriver, temporära utommusikaliska impulser till trots, inte programmusik och även om en sydspansk färgning gör sig gällande i den sista av verkets fyra satser – där även fader Bach tittar fram – är det frågan om ett abstrakt narrativ, som lyssnaren tillåts tolka efter eget gottfinnande.
Den klangligt innovativa, men i grund och botten rätt traditionellt avfattade solostämman är specialdesignad för Petri Kumela, som sannerligen fick hålla tungan rätt i mun i de talrika rytmiska krumbukterna. Samma gällde slagverkarna – Auvinen bullar upp med en sedvanligt fantasifullt sammansatt perkussiv arsenal – samt givetvis dirigenten, Dalia Stasevska, som målmedvetet lotsade sina musiker genom de minerade tonfälten.
I sina bästa stunder, och dem fanns det gott om här, förmår Auvinen frambesvärja ett drömlikt, surrealistiskt klanglandskap, där vad som helst kan hända och där det, sporadiska hotfulla tonfall till trots, känns om inte tryggt så i alla fall stimulerande att befinna sig.
Kumela tycktes såväl stimulerad som trygg i sin roll och det är bara att hoppas att pansarvagnen får rulla på.
Fantasilös kontrast
Kvällens andra nummer kändes dock både fantasilöst och som något av en antiklimax efter den auvinenska klangmagin. Inget fel i sig på Mendelssohns stråkoktett, ett härligt stycke som dock hör till den mer sönderspelade standardrepertoaren, och definitivt inget fel på kontraster även om just den här föreföll föga fruktbar.
Den av kvällens konsertmästare Paula Sundqvist ledda ensemblens spel var det heller inget fel på. Emotionerna svallade högt och samspelet fungerade mestadels väl i den cirkelformation som var möjlig i avsaknad av publik och som man kunde föreställa sig överlag är att föredra framom en traditionell sittordning.