Familjen Kvarnström renoverar utan plast
Gamla byggnader har blivit Henna och Waldemar Kvarnströms gemensamma hobby. Nu renoverar de sitt fjärde hus tillsammans – den här gången en släktgård byggd 1873 i Ingå.
Det ser ut som en vanlig sandväg på landet – krokig, lite gropig och kantad av skog och åkrar och med enstaka hus här och där. Men i ändan av vägen väntar ett idylliskt landskap. Här tronar Vestanby gård överst på en grön sluttning ner mot Linkullasjön, omgiven av äppelträd som någon gång har varit en hel apelgård. Numera är både äpplena och jordbruket en bisyssla för Waldemar Kvarnström, som är den fjärde generationen som bor på släktgården.
Sedan november har han, frun Henna och barnen Frida, 3, och Wilhelm, 1, bott på gården och satt i gång det största renoveringsprojektet i sitt liv. När de är klara med det de drömmer om att få göra ska huset åter vara byggt och inrett med traditionella material och metoder.
– Vårt mål är att huset ska stå här i minst 100 år till. Det ska bli ett hus som andas igen, säger Henna Kvarnström.
308 rutor att täta
Under åren har Vestanby gård sett många förändringar. Tak, väggar och golv har renoverats enligt tidigare årtiondens modell, vilket betyder mycket material som innehåller plast och inte andas.
– Jag minns när jag var liten och stockväggen var dålig så vinden blåste in under fönstren. Sådant har ju varit nödvändigt att åtgärda, men metoderna har inte alltid varit så hållbara. Nu vill vi göra samma sak men respektera det gamla, säger Waldemar Kvarnström.
Just fönstren är ett bra exempel på hur paret tänker. På norrsidan finns husets gamla fönster kvar men
de har tätats med tejp. Det ska paret ersätta med limpapper. Men det är ett stort jobb, för huset har 308 rutor i olika storlekar och former.
– Varje ruta måste gås igenom och kittet slipas och kanske ersättas. Och sedan ska det tätas, säger Waldemar Kvarnström.
– På sydsidan har fönstren tyvärr bytts ut till nya. Jag drömmer om att byta ut dem också till gamla fönster men det är ett stort projekt som kanske inte går att förverkliga, säger Henna Kvarnström.
Lut, lin och tapetklister
I de flesta rummen ska både tak, golv och väggar förnyas med traditionella material. Eller också ska det gamla materialet tas fram på nytt, som trägolvet på övre våningen. Här har paret kommit längst med sin renovering i ett rum som de använt som arbetsrum.
– Vi använder övre våningen för första gången på 100 år. 1916 har där funnits en spis men efter det har det inte varit varmt, säger Waldemar om de 40 kvadratmeter som de börjat renovera mellan de stora kallvindarna.
– Tidigare kunde vi ha både fåglar och fladdermöss inne i huset. De kom in via vinden, och eftersom dörrarna inte gick att stänga kunde de flyga in i huset, säger Henna.
Nu har paret byggt om trappan till övre våningen så att den går i vinkel som den ursprungligen har gjort. Trägolvet är slipat och i ett av rummen behandlat med lut. Väggarna har tätats med lindrev och isolerats med material som andas. Sedan har de klätts med pärlspont eller spännpapp.
– Det var intressant att hantera spännpappen för det var helt nytt för oss. Ingen gör sådant mera och vi hade hört att det är svårt. Men när vi såg hur dyra anbud vi fick av hantverkare bestämde vi oss för att pröva själva.
Spännpappen spikas fast på väggen medan den är fuktig. När den torkar blir pappen spänd, vilket har gett den sitt namn.
– Risken är att man spänner den för mycket när den är våt, och då kan den rivas när den torkar. Eller så blir det skrynkligt. Men det blev riktigt bra, kanske hade vi nybörjartur, säger Henna.
Nu ska väggarna med spännpapp tapetseras. Med gammaldags papperstapet utan plast i.
– Och jag ska göra klistret själv av vetemjöl och vatten, säger Henna.
"Svårt hitta någon som kan hjälpa"
Nedanför trappan slår en doft av linolja emot en på den kyliga glasverandan. Även här har paret bevarat det gamla trägolvet.
– Men det blev en miss med linoljefärgen – det blev för tjockt och torkade aldrig. Så vi blev tvungna att slipa golvet. Annars hade vi varit klara med det nu, säger Waldemar.
I många fall är det just genom försök och misstag som paret tar sig framåt i sitt projekt. För de gamla metoderna är varken välkända eller använda längre, och det kan vara svårt att ens hitta någon som kan hjälpa dem.
– Det är inte som att vi kan be vem som helst komma och hjälpa oss. Vi måste ta reda på allt själva, säger Waldemar.
– Internet och Instagram har varit en enorm inspirationskälla och informationsbank. Jag kan se något där och sen säga ”Walle, kan vi göra så här?”. Han svarar oftast nej, men sen gör vi det ändå. Han är otroligt händig, annars skulle det absolut inte gå att göra allt det här, säger Henna.
Hur har du lärt dig att göra sådant här, Waldemar? – Det är nog bara intresse. Och övning ger färdighet.
Svårt att hitta dem som kan
De rätta experterna får de leta fram bland annat med hjälp av tips från Byggnadsapoteket. Eller udda vinkar som de snappar upp.
– Jag hörde att det finns en 80-årig man i Ingå som fortfarande reparerar fönster enligt gammal metod. Honom borde vi få tag på, säger Henna Kvarnström.
Däremot vet de inte om det finns hantverkare som kan hjälpa dem att återställa stentrappan till verandan till gammal stil i stället för den betongtrappa som nu finns där.
– Det är svårt att hitta dem som gör saker på rätt sätt, som vi vill. Och allt tar så lång tid eftersom vi gör det vid sidan om jobb, säger Waldemar.
Men det är heller ingen direkt brådska med projektet, det får ta den tid det tar. Huvudsaken är att huset står kvar länge än, och att slutresultatet faller paret i smaken.
– Det skulle vara roligt med någon form av mellanetapp år 2023 då huset fyller 150 år. Men annars har vi absolut ingen tidtabell, säger Waldemar Kvarnström.
– Det känns som min plikt att bevara gården och föra den vidare. Men det är inte en börda, utan en förmån.
❞ Jag minns när jag var liten och stockväggen var dålig så vinden blåste in under fönstren. Sådant har ju varit nödvändigt att åtgärda, men metoderna har inte alltid varit så hållbara. Nu vill vi göra samma sak men respektera det gamla.
Waldemar Kvarnström ❞ Det var intressant att hantera spännpappen för det var helt nytt för oss. Ingen gör sådant mera och vi hade hört att det är svårt.
Henna Kvarnström