Så ser världslitteraturen ut i klickrubriker

HBL:s kulturchef Fredrik Sonck har åtagit sig den tunga uppgiften att handleda världslitteraturens så kallade mästare in i det digitala millenniet.

De var alla klåpare.

Världslitteraturens så kallade mästare, alltså: Sofokles, Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, Astrid Lindgren, Albert Camus. De förstod inte ett smack. Men mer om det senare.

Vi som jobbar på HBL förstår däremot desto mer. Till exempel om rubriksättning. Liksom många andra mediehus är det något vi jobbar med varje dag. I den digitala världen är en texts möjlighet att bli läst helt beroende av rubriken, den del av texten folk ser utan att trycka fram artikeln.

Därför grunnar vi varje dag på effektiva formuleringar och tittar på statistik över vilka typer av rubriker som brukar fungera. Vissa saker är kanske inte så överraskande: sex, våld, kungligheter och groteska händelser går alltid hem. Men också finlandssvenskar, språkfrågor och coronapandemin är teman som brukar intressera HBL:s läsare.

Tänker vi mer på form och dramaturgi så vet vi att tydliga konflikter alltid fungerar. Aktiva verbformer är bättre än passiva. Och på webben är långa rubriker ofta effektivare än korta.

Krydda med ett litet triggerord här och där.

Voilà!

Förstås har journalister haft koll på grundreceptet i långa tider. Långt innan det fanns webbsidor och sociala medier har murvlar funderat på de få ord som ska locka till läsning.

Det är förstås ett grannlaga arbete. Rubriken ska engagera, men också vara sanningsenlig, inte nödvändigtvis heltäckande men inte direkt vilseledande heller.

Nu för tiden är det populärt att beskärma sig över så kallade clickbaits, särskilt drastiska rubriker ägnade att locka till klick.

Det förstår jag inte alls. Tvärtom: som journalist ska du spetsa till saker och ting när du kan. Snarare är det väl så att forna tiders mästarskribenter var ganska bortkomna härvidlag.

Eller för att uttrycka det mer frankt: de hade noll koll på rubriksättning. Om Sofokles, Homeros, Dostojevskij, Shakespeare, Astrid Lindgren eller Gabriel García Márquez hade jobbat vid vår webbdesk hade de fått foten direkt.

Några halvhyggliga alster hade de kanske lyckats tota ihop, men de skulle inte ha haft en chans att klara sig i det digitala flödet på 2000-talet.

Bästa läsare, jag inser att det är min tunga plikt som kulturchef att förbarma mig över dessa arma själar. Härmed åtar jag mig uppgiften att bli deras handledare och redaktör i det digitala millenniet, med målet att ge deras skriverier rubriker som har en chans att lyfta.

Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff börjar vi med att döpa om till Ung student yxmördade ökänd finanskvinna.

Sofokles tragedi Kung Oidipus borde heta: Skandal vid hovet – kungen hade sex med sin egen mamma.

Homeros Iliaden – en helt usel rubbe, ärligt talat! – kan från och med nu kallas Grekiska kungligheter i bitter fejd om kvinnlig sexslav. Odyssén döper vi om till Notoriskt otrogen äkta man massmördade hustruns kavaljerer.

Pippi Långstrump blir Känd influencer och feministprinsessa trakasserade svensk polis och Albert Camus Pesten ska kallas Nordafrikansk stad inför tuffa restriktioner – ändå dör folk som flugor i epidemin.

I fråga om Shakespeares klassiska tragedi kan vi ge rubriken en kladdig human interest-vinkel i den tradition som brittiska tabloider ofta odlar: Föräldrarna motsatte sig barnäktenskapet – då begick Julia Capulet, 13, självmord.

För Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet tror jag däremot att en vetenskapsjournalistisk touch sitter bäst: Mångårig inavel orsakade groteska missbildningar – sydamerikansk bebis född med grissvans.

”Om Sofokles, Homeros, Dostojevskij, Shakespeare, Astrid Lindgren eller Gabriel García Márquez hade jobbat vid vår webbdesk hade de fått foten direkt.”

FREDRIK SONCK

är kulturchef.