Fyrk finns – men var dröjer samarbetet?
Vilken betydelse har stiftelsefinansieringen – för mottagarna och för svensk kultur? Finansierar fonderna sådant som "egentligen ska bekostas med offentliga medel", undrar Klockriketeaterns Dan Henriksson.
Ett momentum vibrerar, det är kritiska stunder för statens kulturbudget för de närmaste åren. Två viktiga ärenden på kulturminister Annika Saarikkos bord är att avveckla finansieringen av konst via Veikkaus och höja kulturbudgeten till en civiliserad nivå.
Under hela coronatiden har scenkonsten varit ett muterat virus för förvaltningen. Det är problematiskt när konstinstitutionernas basfinansiering bygger på bland annat offentliga medel. Fonderna har sträckt ut en hand – och det har uppskattats – men det är plåster på såren. Varför är kulturen paria för rikets politiker?
Inom kulturbranschen arbetar cirka 135 000 personer, av dem är kanske tiotusen finlandssvenskar, en del i branscher där språket är centralt. Torven sysselsätter färre.
Kulturdebatter handlar ofta om fyrk och nu uttryckligen om pengar.
Varför ska kultur och konst finansieras med allmänna medel i Finland? Hur styr vi privata donerade medel till rätt verksamhet? Hur stöder vi en bred och brokig kultur med koppling till det svenska? Och vem är vi?
Den offentliga, privata och tredje sektorn samverkar i kulturfinansieringen. Det finns tiotals stiftelser som stöder svensk kultur och bildning. Här finns inte rum att gå in på den offentliga finansieringen (staten, kommuner, EU). Ur ett strategiskt perspektiv borde dialogen mellan alla parter vara tydligare.
Fast borde vi inte egentligen, med en minoritets förståelse, aktivt försvara dem som helt saknar arenor – och finansiering?
Fem finlandssvenska fonder beställde en utredning av Cupore, det kulturpolitiska forskningscentret (https:// www.kulturfonden.fi/wp-content/ uploads/2021/04/Samspelets_regler_ Cupores_webbpublikation.pdf). Den är intressant, men väcker frågor. Debatten sprider klichéer som "ni har ju era fonder" (behöver ingen offentlig eller "finsk" finansiering), att kulturfältet av lättja nöjer sig med finlandssvensk fondfinansiering i stället för att kräva offentliga understöd.
Det är inte sant och det ska jag återkomma till.
Men samtidigt visar kritiken på en svag punkt – om vi granskar "mindre aktörer". Konst- och kulturfältet är en rik och brokig biotop. Många svenska kulturinitiativ har ingen chans att få offentlig finansiering – eller den kompetens som krävs för att hävda sig i kampen om stöden. Därför behövs fonderna. I debatten dras hela kulturfältet över en kam. Men vi är väldigt olika och så skall det vara: en levande minoritet behöver en mångfald.
Målen är delvis desamma – men hur ska vi hitta varandra, finansiärer och aktörer?
Jag begränsar mig här till scenkonst. Min erfarenhet bygger på trettio år som mottagare av understöd (för kollektiv) och som sakkunnig i privata stiftelser och offentliga samfund (kommunala, statliga och nordiska organ). Jag har formulerat eller läst tusentals ansökningar. Enklast har bedömningen varit för Nordisk kulturfond, som har väldigt tydliga kriterier för understöd (följer en nordisk kulturstrategi).
Som partner till en mottagare blev jag kopplad till amerikanska The Pew Center for Arts & Heritage. Pews engagemang startade i förarbetet, följdes upp under projektet och avslutades med en omfattande utvärdering. Stiftelsen stöder sina projekt och försäkrar sig om att målet stämmer överens med dess strategiska fokus – och att konstnärerna får ut det mesta av finansieringen. Jag antar att till exempel Suomen kulttuurirahastos "Stora kulturprojekt" söker ett liknande samarbete mellan fonden och mottagaren.
Fonderna ville reda ut långsiktig finansiering och vilket ansvar det offentliga och de privata stiftelserna har. Bli bättre på att hantera processer, mäta effekter av utdelning. Vilken betydelse har stiftelsefinansieringen – för mottagarna och för svensk kultur? Finansierar fonderna sådant som "egentligen ska bekostas med offentliga medel"? Hur stämmer det med stiftelsernas egna strategier och profileringar, "att stöda och främja det svenska i Finland genom utbildning och kultur", eller "det kultur- och språkbärande uppdraget"?
På frågan "vilken är relationen till aktörerna" ser jag stora vita fläckar.
Cupore använder sig av sju exempelorganisationer, två med en koppling till scenkonst, men inte till det finlandssvenska. De ger ingen bild av hur svenska scenkonstorganisationer finansierar sin verksamhet.
Därför blir det ytligt att påstå att svenska teatrar inte bryr sig om att skaffa offentlig finansiering. Vad grundar påståendet sig på?
Svenska folkskolans vänner beställde, för att utveckla sin egen verksamhet, en utvärdering av Klockriketeaterns projekt Aniara. I rapporten – som är mycket positiv till projektet – citeras en "central person i det finlandssvenska kulturlivet". Hen tycker att projektet "inte enbart borde ha varit de finlandssvenska fondernas projekt". Och att det inte är "självklart att i framtiden satsa på ett liknande projekt, om det inte är mer språköverskridande".
Det första felet hade hen kunnat reda ut med ett telefonsamtal: just detta projekt hade den bredaste finansieringen någonsin (amerikansk, europeisk, samarbeten, finska fonder ... och de svenska var mycket förstående).
Hens andra kommentar är värre för dagens debatt (vad ska vi göra med pengarna). I resonemanget finns ett bunkertänkande: Vi överlever så länge gettot finns!
Mitt recept är mångfald, korsbefruktning, samverkan och en breddning av konstnärlig estetik och mänsklig etik. Nyfikenhet och en mångkulturell frihet som berikar i stället för att begränsa.
Aniara var ett stort projekt, men vår verksamhet har fler ben. Språket är alltid närvarande, men ibland finns det mer av andra element än svenska – scenens medel, musik och andra språk. Härnäst är vi nyfikna på teckenspråk. Jag har svårt att förstå varför det står i ett motsatsförhållande till att arbeta för den svenska kulturen i Finland – ett flerspråkigt land?
Några fonder har gått in för fleråriga understöd för etablerad verksamhet, det är klokt på många sätt. Kompetens och kvalitet kräver långsiktighet och utveckling, som inte får plats i ett projekttänk från kvartalsekonomin. Ansökningsprocesser har utvecklats fint, men dialogen haltar.
Ett konkret förslag är: djupare sparring från finansiärernas sida – studera Pew! Vi presenterar gärna vårt förslag på ett seminarium där stiftelser och aktörer utvecklar dialogen.
Vi på fältet bör utveckla projektplanering och produktutveckling. Klockriketeatern utvecklar en ny metod – produktionsprologen – som tar fram de nyttiga frågorna i ett tidigt skede. Mer om det senare i år.
”Inom kulturbranschen arbetar cirka 135 000 personer, av dem är kanske tiotusen finlandssvenskar, en del i branscher där språket är centralt. Torven sysselsätter färre.”
DAN HENRIKSSON
är chef för Klockriketeatern.