Rapport från fabrikens lågstatussfär
Joseph Ponthus roman belyser ett klassamhälle där en anonym flock arbetare utför de smutsiga slitsysslorna. Bemanningsföretaget har makten över vem som arbetar och på vilken arbetsplats, jobbet är uppspjälkt i små meningslösa moment.
ROMAN
Joseph Ponthus
Vid bandet Översättning av Jenny Högström Weyler 2021
Den franska författaren Joseph Ponthus debutroman Vid bandet avslutas med att hans litterära alter ego får ett dystert besked av läkaren. De smärtor i ryggen han länge lidit av beror inte bara på hårt kroppsarbete, utan framför allt på en långt gången benmärgscancer.
Innan han får diagnosen har han i det stora hela färdigställt berättelsen om sin nedstigning genom bemanningsföretagets kretsar, till olika lågstatusjobb. Då boken 2019 publicerades blev den snabbt uppmärksammad och småningom översatt till en rad olika språk. Men några veckor före utgivningen av Jenny Högströms aktuella svenska översättning avled Ponthus, bara 42 år gammal.
Den debutbok han lämnat efter sig ger vid handen att han skulle ha haft mycket att ge på det litterära området.
Den genrebestäms av förlaget som roman, också om texten åtminstone visuellt lika väl kunde ses som en lång dikt. Ojämn högermarginal, rytmisering i korta stycken och snabba tankesprång. Men eftersom språket i så hög grad rör sig inom prosans sfärer är det ändå relevant att se boken som en roman – eller en berättelse, rätt och slätt.
Annorlunda arbetsplatsskildring
Arbetsplatsskildringen har under de senaste decennierna fått ett uppsving, inte minst i Sverige. Författare som Micke Evhammar, Måns Wadensjö, Jack Hildén, Sara Beischer, Wanda Bendjelloul och många till har realistiskt och levande, med stor detaljrikedom, skildrat olika arbetsmiljöer och -moment.
Också Ponthus berättelse inordnar sig i den kategorin, men han strävar inte som de nämnda svenska kollegerna efter att totalbelysa någon specifik plats utan rusar från löpande band till fabriksgolv till slakterier. När han beskriver arbetsgången och stämningarna satsar han snarare på att göra snabba punktnedslag än på att rama in någon helhet. Själva stilen blir då också mer fragmentarisk.
Ponthus alter ego har tidigare haft en anställning som socialarbetare i Paris, men efter att ha flyttat till Bretagne – för kärlekens skull – hittar han inte längre något jobb som skulle motsvara hans utbildning. Det är då han tar kontakt med bemanningsföretaget, varefter han förväntas vara redo för vilka arbetsuppgifter som helst.
Han börjar på en fisk- och räkfabrik, och slussas sedan vidare och vidare. Gemensamt för alla hans arbeten är att produktionskedjan är uppspjälkt i mängder av små moment, och att den enskilda arbetaren aldrig får någon allmän överblick utan enbart känner till den egna, smala uppgiften.
Det här leder i längden till en diffus frustration och känsla av meningslöshet.
Jag silar tofu / Stå ut tre timmar till / Stå ut mer än tre timmar till / Man måste fortsätta / Jag silar tofu / Jag ska fortsätta / Natten tar inte slut / Jag silar tofu / Natten tar aldrig slut / Jag silar tofu.
Blixtbelysning av klassamhället
Det finns en stark intensitet i Ponthus textflöde, ett uppskruvat tempo som blir en spegling av stressen vid bandet eller försöken att hinna med så mycket som möjligt under rasten.
Blossen blir häftigare / Man tittar oftare på mobilen / Frenetiskt / Allt eftersom tiden går / Och aldrig kommer åter / Nu är det dags / Att gå tillbaks.
Men framförallt ger texten en blixtbelysning av det klassamhälle där en anonym flock arbetare utför de smutsiga slitsysslor som håller hjulen i rullning. Att bemanningsföretaget får en så stor makt, och kan avgöra vem som arbetar och på vilken arbetsplats, innebär att ojämlikheten framträder än mer naken och oförskönad.
Berättaren har jobb för några dagar eller en vecka i taget, sedan kastas han kanske vidare till någon annan plats eller ingen alls. Mina tankar går till Kristian Lundbergs roman Yarden, men skillnaden är att Ponthus i sin skildring är betydligt mer varsam med den explicita samhällskritiken.
Här finns nästan inget uttalat ifrågasättande av tingens ordning, men däremot nog ett ständigt fortgående iscensättande av en rad illa betalda, tunga och smutsiga arbeten som utförs enbart av en speciell grupp människor. Med de bilderna framför ögonen får sedan läsaren själv dra sina slutsatser.
I texterna flödar helt konkret mängder av blod, svett och ibland också tårar, men när smärtan och slitet blir för kompakt kan plötsligt också små ögonblick av ömsinthet bryta genom den tunga vardagslunken. Det är fina stunder, som blir än mer effektiva i och med den smutsiga inramningen.
Då behövs inga vackra metaforer eller bilder. Det räcker med de allra enklaste och rakaste orden och fraserna för att en fläkt av poesi och försoning ska gå genom rummet.
Jag silar tofu / Stå ut tre timmar till / Stå ut mer än tre timmar till / Man måste fortsätta / Jag silar tofu / Jag ska fortsätta / Natten tar inte slut / Jag silar tofu / Natten tar aldrig slut / Jag silar tofu.