George Floyd, vi ser dig
”Two distant strangers”, som fick en Oscar som bästa kortfilm häromveckan, är en ”Måndag hela veckan” med Black lives matter-tematik.
DRAMA/KORTFILM
Two distant strangers
HHHHI
Netflix, 32 min, F16. Regi: Travon Free och Martin Desmond Roe. Manus: Travon Free. I rollerna: Joey Bada$$, Andrew Howard, Zaria.
Måndag hela veckan hette den, filmen där stackars saten Bill Murray fastnar i en tidsloop, och vaknar upp till samma dag om och om igen. Det gäller även för filmer som Source code och Palm Springs, föredömligt skruvade också de.
Scenariot återkommer i Travon Frees och Martin Desmond Roes Two distant strangers, god nog för en Oscar. Men trots att anslaget är lika komiskt som det är surrealistiskt fastnar i halsen – vilket skulle bevisas.
Har vi problem?
Det handlar om polisvåld, George Floyd-style. Fast här är det en ung svart man (rapparen Joey Bada$$) som efter en kväll på stan vaknar upp tillsammans med Perri (Zaria), en ny och bra förtjusande bekantskap.
Livet leker och det talas om brunch på ett hak runt hörnet. Det är bara det att Parker (Bada$$) har bråttom hem till hunden, alltså kommer de överens om att ringas (på riktigt alltså).
Ute på gatan tänder den gode Parker en cigarett och kolliderar med en slipsnisse som får det medhavda kaffet över sig. Lätt irriterat där, varpå patrullpolisen som råkar komma till platsen undrar ifall ”vi” har ett problem här.
Icke, men den suspekta ciggen i kombination med en sedelbunt som Parker, grafisk designer, råkar tappa på trottoaren är nog för att polismannen (Andrew Howard) ska beordra honom att lägga ner sin väska och ställa sig mot väggen.
Det sker inte utan protester med den påföljden att Parker brottas ner i gatan och tappar medvetandet. ”Jag kan inte andas”, är det sista han säger.
Kort men gott
Mardröm eller inte, fortsättning följer. Men den här gången väljer Parker att kuta undan – och bli skjuten i ryggen. Och när killen sedan föredrar att stanna kvar i lägenheten knackar New York-polisen på dörren – drograzzia.
Allt det här bäddar för en febrig, närmast klaustrofobisk upplevelse som suger in även den som på sin höjd gjort sig skyldig till att palla äpplen.
Djävulskt är bara förnamnet och när inget annat hjälper försöker Parker resonera och prata förstånd med polismannen, kanske har de trots allt någonting gemensamt.
Det ska inte sägas hur den strategin fungerar men det är lurigt berättat. Lägg till den avslutande namnkavalkaden – över offer för polisvåldet – och man får lust att tala om en veritabel själamässa.
Det handlar om människor som skjutits till döds när de äter glass i sitt vardagsrum, alternativt när de precis stoppat ett bråk eller försökt byta lås på sin framdörr. Och George Floyd, han var ju på väg till butiken.
Sa jag att det är fråga om kortfilm i den naggande goda halv timmesklassen, modell cinematisk flugvikt.
❞ Djävulskt är bara förnamnet och när inget annat hjälper försöker Parker resonera och prata förstånd med polismannen, kanske har de trots allt någonting gemensamt.