Helsingfors kammarkör imponerar, men Birmans gripande opera saknar hopp

Tonsättaren Eugene Birmans körsatser känner inga gränser och Helsingfors kammarkör målar fram nya världar och banar vägen för andra körer. Det är angelägna ämnen som tas upp, men vår tid och värld behöver kanske snarare hopp än skuld och anklagelser.

SAMTIDA MUSIK Nostra Culpa: Vocal Music by Eugene Birman

Helsingfors kammarkör. Nils Schweckendiek, dirigent, ContempoArtEnsemble, Iris Oja, sång. (Alba Records)

Den unga tonsättaren Eugene Birman har tagit upp kontroversiella teman i flera verk och även blivit känd för det. Senaste skivan Nostra Culpa med Helsingfors kammarkör och Nils Schweckendiek i spetsen är inget undantag.

Birman är född i Lettland, har bott bland annat i New York, Storbritannien och Hongkong och studerat ekonomi vid Columbia University. Hans "finansopera" Nostra culpa handlar om ekonomisk ojämlikhet. Texten är skriven av Scott Diel, och består av korta påståenden tagna från Twitter, med "nostra culpa" som en upprepad, nästan skrämmande refräng.

Estniska Iris Oja vill helst kallas sångerska i stället för att placeras i ett röstligt fack och i Nostra culpa blir det uppenbart att hon behärskar allt från de lägsta bastonerna till det högsta registret upp i stratosfären. Dessutom kräver Birmans partitur vokalakrobatik, melismer, och morranden, men Oja levererar allt med en nästan övernaturligt teatralisk och frimodig känsla. Hon får starkt stöd av ContempoArtEnsembles snyftande stråkar, som också engagerar solisten i fanatiska dialoger.

Ingen traditionell körkompositör

Skivans första verk Lamentations baserar sig på den traditionella bibliska texten ur Klagovisorna 5, men det finns inte mycket som är traditionellt i Birmans tre satser. Klappar och stampar växer stadigt till en klimax bara för att börja om på nytt, stunder av flämtningar, en latinsk text i lager på lager och en uråldrig bön ingår bland tonsättarens innovativa ingredienser.

Birmans körsatser känner inga gränser och fantasin sträcker sig till nya höjder vad gäller röstens kapacitet. Ingen ifrågasätter heller kammarkörens tekniska förmåga att framföra verken på högsta konstnärliga nivå. Det är imponerande hur dessa sångare och Schweckendiek målar upp otaliga nya världar och banar vägen för andra körer.

Skivans huvudrätt, den 40 minuter långa operan State of the Union för 12 (kör)sångare, fick sitt europeiska uruppförande i februari på Musica

Nova-festivalen i Helsingfors, men tyvärr utan publik, verket strömmades och radierades. Diels och Birmans fjärde samarbete är till största delen skrivet tillsammans under två veckor i enslighet på en liten ö i Michigan.

Lettlandspremiären på State of the Union blev avbokad på grund av operans kontroversiella teman, nämligen miljöns hållbarhet, ekonomisk ojämlikhet samt samhällets allmänna apati och glömska i dessa frågor.

Verkets tolv satser ger i tur och ordning miljön, de rikaste, medelklassen och de fattiga en röst. Mot slutet får alla möjlighet att diskutera, men det blir ingen diskussion – ingen lyssnar egentligen. I stället blir sång, tal och trumma bara en virvelvind av icke-harmoniska klanger.

Den mest berörande satsen blir Tikkun olam (hebreiska för att reparera världen) sjungen solo, a cappella, av Sirkku Rintamäki. Det är sjunde satsen, ungefär i mitten av verket och symboliserar både vila och seger. Rintamäkis röst är ren och klar, vädjande och genomborrande rakt in i hjärtat. Rösten påstår att hon har svaret, om vi följer henne, börjar tänka på oss själva och inte bara litar på våra regeringar kommer vi att nå en bättre värld.

Både satirisk och opera seria

Operan avslutas med Miljöns fråga om mänskligheten har kapacitet "att börja världen om igen". Varken Diel eller Birmans musik ger något svar, och cynismen är tydlig här.

Det är viktiga frågor som aktivisterna Birman och Diel tar upp, och musiken har under årens lopp varit en spegel där vi ser oss själva. Trots detta är jag som musikhistorielärare inte övertygad om att musikens huvudroll i den närmaste framtiden borde se ut så här, eftersom vi lever i en tid och en värld som just nu som behöver hopp mer än skuld och anklagelser.

På teater eller i en konsertsal skulle jag nog orka sitta och fundera på dessa viktiga ämnen, men på skiva orkar jag knappast lyssna på dem på nytt.

❞ Eugene Birmans ”finansopera” Nostra culpa handlar om ekonomisk ojämlikhet. Texten är skriven av Scott Diel, och består av korta påståenden tagna från Twitter, med ”nostra culpa” som en upprepad, nästan skrämmande refräng.