När stilarna krockar och känslorna går heta

På Black Country, New Roads extraordinära debut möts klezmer, postrock, frijazz och en punkig attityd, och mötena är sällan helt harmoniska men nog öppnande och kreativa.

ROCK

Black Country, New Road

For The First Time (Ninja Tune/ Playground)

Allra först kan Black Country, New Roads musik låta som ett kaotiskt känsloutbrott. Men egentligen handlar det om ett gäng drygt 20-åriga killar och tjejer som med stor öppenhet för det vilda och experimenterande låter olika stilar nötas mot och kollidera med varandra. Och som då skapar ett högst extraordinärt brittiskt debutalbum.

Gruppen tilldelades en minimal mängd studiotid, men har vänt den begränsningen till en fördel. Man hör att det är bråttom. Man hör att så mycket som möjligt måste hända så fort som möjligt, och den smått hysteriska frenesin driver också musiken framåt på ett ohejdbart sätt.

Inga mellanlägen

Här möts klezmer, postrock, frijazz och en punkig attityd, och mötena är inte speciellt harmoniska men nog så öppnande och kreativa.

Och i den rörliga ljudbildens framkant ligger ledaren Isaac Wood, med sin dissonanta gitarr och en sång som bjuder på både spoken word-tilltal och hisnande växlingar mellan frustration, desperation, mani och ibland också en känsligare intensitet.

Så föds en totalmusik som aldrig kan bli någon ren underhållning. En komplex och ständigt föränderlig ljudmatta som man antingen måste låta sig svepas med i, utan att bry sig om kantigheter och irritationsmoment, eller avvisa och slå ifrån sig.

Den böljande kakofonin av gitarrer, saxofoner, violiner, vrålande röster och en bultande bas erbjuder inga mellanlägen. ”Oh I know where I’m going / it’s Black Country out there!”, vrålar Wood utan att alls försöka kontrollera rösten. Ingen musik att lyssna på medan du diskar.