Nya perspektiv på gamla sånger om kvinnor
Få sångare i dag ser äldre tidstypisk sånglyrik som filosofiska visdomsord, men det finns inget skäl att sopa undan den. Trots att temat känns aningen påklistrat är skivan mycket njutbar.
JAZZ
Veronica Swift: This Bitter Earth (Mack Avenue)
Jazzsångaren Veronica Swift som nu är 26 år gammal gjorde sin första skiva redan som nioåring. Att hennes föräldrar var och är jazzmusiker har säkert med saken att göra. Hädangångne Hod O’Brien var pianist och modern Stephanie Nakasian sångare och sånglärare.
This Bitter Earth är Swifts femte skiva. Enligt promotionsmaterialet är temat bland annat kvinnans ställning i samhället och hur den förändras. Intressant nog speglar Swift detta snarast genom gamla stycken, allt från Prisoner of love (1931) till Carole Kings och Gerald Goffins sång He hit me (And it felt like a kiss). Redan som nypressad singel väckte den sistnämnda så till den grad negativ publicitet att producenten Phil Spector avpublicerade den. Man ansåg att sången förespråkade våld i parförhållanden. Enligt allmusic.com skrev King och Goffin om sin barnvakt, sångaren Little Eva, som misshandlades av sin pojkvän men ansåg det berättigat.
Med facit i hand lyssnar man kanske extra noga på texterna. Det är lyckligtvis svårt att hitta ironi i utförandena av de gamla kärlekssångerna (till vilka King-Goffinlåten inte hör). Swift uppdaterar texterna finkänsligt genom betoningar i tolkningarna, men låter orden vara det de är. Musikalmelodierna från 60-talets första år får nya perspektiv. Skivan tar upp även andra teman som falska nyheter, rasism och främlingsfientlighet.
De mest kända versionerna av Prisoner of love är sjungna av män, bland annat Billy Eckstine, Frank Sinatra och James Brown har tolkat balladen, vars text har mycket låg machopotential.
Röstligt bred skala
How lovely to be a woman inleds i marschtakt. Här serveras sångsolo med stark attityd och än mera av den varan kommer i den snabba You’re rhe dangerous type, där även saxofonisten Aaron Johnson och pianisten Emmet Cohen balanserar skickligt på den styva linan. Swift anges på webben som jazz- och bebopsångare och denna nyansering är välbefogad. Hon är en röstanvändare av stora mått med en bred skala från känsliga ballader till vilda solopartier.
Sångaren ackompanjeras av Cohens eminenta trio, men även violiner och köravsnitt ingår i den påkostade och välklingande produktionen. Oberoende av eventuellt påklistrade teman är det fråga om en mycket njutbar skiva. Få sångare i dag ser äldre tidstypisk sånglyrik som filosofiska visdomsord, men det finns ändå inget skäl att sopa undan de gamla sångerna. Det vore ju som att riva gamla hus utan urskiljning.
Det var meningen att Swift i mars skulle ha uppträtt med UMO-orkestern på Savoyteatern. Hoppas man hittar ett nytt datum i höst.
JAN-ERIK HOLMBERG