Lundell på scen utan publik – besök i mindre kända landskap

När Lundell uppgraderar en rad mindre bekanta sånger ur katalogen är det violinisten Karin Hellqvist som ger musiken det rätta lyftet.

ROCK

Ulf Lundell

Cirkus: Corona (Rockhead/Parlophone)

Ulf Lundell är just nu aktuell i sin mångåriga producent Kjell Anderssons självbiografi, där deras hatkärleksrelation är berättelsens clou. Men det är ändå framför allt i kraft av de egna prestationerna han alltid tycks vara på tapeten.

Kanske är konsertdokumentationer oftast intressanta enbart för den inre kretsen, men Lundells aktuella Cirkus: Corona är på många sätt ett annorlunda livealbum. I stället för nedslag från en lång turné handlar det här om en enda spelning gjord utan publik, och då har det också varit möjligt att avstå från de sedvanliga klassikerna till förmån för mer sällan spelade sånger.

Av de tio album som är representerade hör inte ett enda till hans största framgångsutgåvor, och att i stället få göra återbesök i mindre kända Lundellandskap känns fräscht. Speciellt som de uppgraderas på ett spännande sätt.

Levande och dramatiskt

En stor del av materialet känns så här, som första tagning, mer levande och dramatiskt än originalversionerna på studioalbumen. Och det beror inte direkt på att arrangemangen skulle vara vildare – förutom vad gäller Marcus Olssons frifräsiga saxsolon – men musikmattan är tyngre, med varje bit på rätt plats i pusslet. Tiden som gått sedan originalinspelningarna har gett nya perspektiv.

Violinisten Karin Hellqvist gör en briljant insats, då hon spelar som om hon gjorde motstånd mot arrangemangen. När de andra rör sig framåt tycks hon röra sig bakåt, motströms, och i den konflikten blixtrar musiken till på ett nytt sätt.

Och Lundell avslutar på bästa sätt, med den känsliga Solen och vinden där han konstaterar att själen kanske inte alls får någon ro i de öppna landskapen – och så allra sist en brutal version av Neil Youngs Cinnamon Girl (Min vandrande vän).

HENRIK JANSSON