Samtidsmusik för oinsatta
Varför tycker många att musiken i Stanley Kubricks filmer är cool men intresserar sig inte för den då den står på egna ben? Även en musikteoretiskt obevandrad läsare är välkommen med på en resa i en bok, där författaren frågar sig varför samtida musik upplevs som svår.
FACKBOK/ESSÄ
Osmo Tapio Räihälä:
Miksi nykymusiikki on niin vaikeaa Atena, 269 sidor.
Samtida musik, västerländsk konstmusik, modern musik, nutida musik ... Kärt barn har många namn. Om barnet i fråga är kärt vill säga, vilket jag inte är så säker på i det här fallet. Varför upplever många samtida konstmusik som svår, obegriplig, till och med obehaglig? Se där en fråga tonsättaren Osmo Tapio Räihälä beger sig ut för att ge svar på.
Boken är underhållande och stimulerande – vem som helst som är intresserad av konst hittar säkert något att fundera på, förutsatt att man orkar med Räihäläs lättsamma och emellanåt närmast kåserande stil (teoretiker med djupa rynkor i pannan göre sig inte besvär). Undertecknad trivs i Räihäläs sällskap – han skriver med utmärkt flyt och ett färggrant språk, inte för inte har han erfarenhet som radiopratare.
Inklusivt grepp
Texten tuffar på i rätt rask takt (allegretto con brio) och ett ämne som ofta behandlas rätt knastertorrt tas ner på jorden med medvetet slängiga och vardagliga uttryck. Författaren räds inte musikterminologi, och förklarar ofta i fotnoter, där han också tilltalar en musikteoretiskt obevandrad läsare direkt – ta det lugnt, du är också välkommen.
Att Osmo Tapio Räihälä själv är tonsättare ger extra kött på benen i form av självupplevda insikter. Många kan må bra av att bli av med stereotypier om vad en tonsättare av samtida musik är för en kuf – Räihälä kommer från Suomussalmi i Kajanaland och har spelat i punkband men inte studerat vid Sibelius-Akademin. Precis som kollegan Sibelius är han synestetiker och upplever alltså ett starkt samband mellan toner och färger. Överlag framgår det att han verkligen upplever musiken starkt, både via känslorna och rent fysiskt.
Storinkvisitorns skugga
Referenserna till andra konstarter och till populärmusiken haglar friskt. Parallellerna till bildkonsten är belysande och filmmusiken är en utmärkt krok: varför tycker många att György Ligetis musik är cool i Stanley Kubricks filmer men intresserar sig inte för den då den står på egna ben?
Räihälä betonar starkt andra världskriget som vattendelare och riktar flera kängor mot det som skedde efteråt: serialismen, Darmstadtgänget och storinkvisitorn Pierre Boulez (1925–2016). Relationen till publiken gick förlorad, det tekniska blev viktigare än själva musiken. Ändå upplever jag inte att Räihälä är elak eller ute på något korståg om vem som har rätt eller fel, tvärtom är det just de som upphöjer sig till dylika positioner som får sig en släng av sleven. Och det hela görs med en rejäl dos humor. Jag småfnissar mellan varven men då författaren plötsligt signerar en fotnot med "Boulez våln. anm." kan jag inte annat än brista ut i ett gapskratt.
Om konstens kärna
Ändå är det stora och allvarliga frågor som berörs i boken. Vad är konst? Hur skiljer den sig från vetenskapen? Vad är ett verk och hur har skivindustrin påverkat synen på musikverket? Varför behöver vi intressera oss för den konst som görs i vår samtid? Här får konstmusiken kämpa mot den historiska musikens övertag mer än många andra konstarter i dag. Ta till exempel litteraturen: vore det inte en befängd tanke att ingen var intresserad av det folk skriver i dag, att vi skulle nöja oss med att läsa enbart gamla klassiker?
Kan Räihäläs bok väcka någons nyfikenhet och bjuda in i den samtida musikens värld är det en bragd, och just nyfikenhet är väsentligt att ta med sig till evenemang där samtida konstmusik serveras – du vet aldrig riktigt var du hamnar, men antagligen på en plats du aldrig varit förut.
En djungel av begrepp
Vad gäller det kära barnets många namn navigerar Räihälä tappert genom begreppsdjungeln, emellanåt nästan pamflettartat. Samtida konstmusik är inte en musikstil utan en viss kontext. Modernism och avantgarde handlar framför allt om attityd, hög- och lågkultur mest om komplexa alternativt enkla struktu
rer. Samtida konstmusik är ett oerhört brett begrepp: amerikansk minimalism har mer gemensamt med techno än med Darmstadtskolan. Man behöver inte hålla med om precis allt, men det är utmärkt att spränga en del av det strikta genretänkandet i luften, i en tid av då allt ska förses med etiketter och sorteras snyggt som spikavdelningen i en järnhandel.
Jag uppskattar också att författaren skriver utförligt om den samtida musikens position i samhället i dag, frågor som känns minst lika väsentliga som att rabbla ismer och tonsättarnamn. Han duckar inte heller för aktuella frågor utan resonerar kort men nyanserat kring till exempel kvinnans ställning på musikfältet.
Öppna den egna kroppen för det samtida
På 260 sidor får Osmo Tapio Räihälä in en mängd tankegångar. Jag vill ändå komplettera med några egna funderingar. Vid sidan av instrumentalister och symfoniorkestrar vore det värt att lyfta fram körfältet. De professionella sammanhangen är sorgligt få i Finland men intressant är att även många amatörkörer aktivt beställer ny musik. Då du har en chans att själv samarbeta med levande tonsättare och framföra deras musik, göra den till en del av din kropp, påverkas relationen till hela det samtida musikfältet. Jag tänker till exempel på hur min upplevelse av Samuli Tiikkajas biografi om Einojuhani Rautavaara starkt färgades av antalet verk i boken jag själv var bekant med som utövare, inte endast som lyssnare.
En annan aktuell fråga är det faktum att komposition numera är ett ämne man kan och uppmuntras till att studera ända från barnaben. Initiativ som "Lyssna, jag komponerar" och satsningar på kompositionspedagogik för barn och ungdomar håller på att skapa en helt ny attityd till komponerandet. Återstår att se hur det kommer att påverka synen på samtida konstmusik.
Hur den samtida musiken syns i samhället är också helt avgörande för bokens kärnfråga, varför den upplevs som svår. Under coronapandemin har orkestrarna varit tvungna att omskapa det traditionella orkesterkonsertformatet. Varför inte fortsätta några steg på den vägen, slänga in lite överraskningar mellan orkesterverken, så inte den samtida musiken förekommer endast i det Räihälä kallar avantgardegettot? De vi i dag kallar klassiska mästare skrev ju inte klassiska mästerverk under sin livstid – de skrev samtida musik.