Adelsfröken, socialist och stor kompositör

”Parallellt med krig och revolutioner blomstrade Dora Pejačevićs karriär som kompositör. Musiken kom inifrån hennes kropp och påverkades inte av yttre händelser. ”

MAGDALENA FRONCZAK

Kolumnist

Ett underbarn, en glittrande tillvaro. En kollaps, allt ställs på ända och hamnar i nytt ljus. En för tidig död. Bortglömd, återupptäckt och i dag hyllad som en av Kroatiens stora kompositörer. Dora Pejačevićs liv har alla ingredienser man önskar av en bra story, och har därtill en dimension som bara kan berättas i toner.

Det var en gång en flicka som föddes 1885 i Budapest och växte upp i Zagreb. Båda orterna var vid tiden en del av det stolta kungadömet Österrike-Ungern. Familjen Pejačević tillhörde adeln och Dora titulerades hertiginna. Tänk er miljön i början av hennes liv: det är baler, prinsessor i vackra vita klänningar, det är sommarresidens, teatrar och rosa lemonad på terrassen. Pejačević påkostades en förstklassig musikutbildning i Zagreb och sökte sig senare mot Dresden och München för vidare förkovran.

Så plötsligt, pang! Ett skott i Sarajevo och världen blir sig inte lik igen. Det gamla Österrike-Ungern upphör att existera. Att vara hertiginna är inte längre något värt.

För Pejačević, som länge försökt lösgöra sig från den trånga korsett som var en adelsfrökens tillvaro, kom kanske den nya världsordningen som en välsignelse. Hon hastar sig ut i kriget som frivillig sjuksköterska. Den vita balklänningen byts mot en vit uniform. Snart kallar hon sig socialist och hånar den gamla adeln för deras lathet och egoism.

Kriget blir till revolutioner och ett instabilt land vid namn Jugoslavien bildas. Pejačević känner sig hemlös i både lands- och klasstillhörighet.

Parallellt med dessa turbulenta tider blomstrar hennes karriär som kompositör. Musiken kommer inifrån hennes kropp och påverkas inte av yttre händelser. Sent i livet hittar hon kärleken och 37 år gammal blir hon gravid med sitt första barn.

På något sätt måste hon ha anat att hon inte skulle överleva förlossningen, för hon skriver i ett brev till sin man det som blivit hennes mest citerade rader: ”behandla barnet på samma sätt oavsett om det blir en pojke eller flicka, varje talang, varje geni ska ges samma omtanke och kön kan inte tillåtas ha någon vikt i saken”.

På egen begäran begravs hon inte i familjegraven.

Nu tänker ni säkert att denna historia skulle göra sig jättebra som film? Det tänkte inte riktigt manusförfattaren och regissören Zvonimir Berković som råkade göra Dora Pejačević till en biroll i filmen om henne själv.

Kontesa Dora från 1993 handlar i stället om en manlig entertainer som vid ett antal tillfällen i sitt liv träffar Pejačević. Filmen innehåller i alla fall ett gediget soundtrack med hennes kompositioner. Pejačević har skrivit riktigt finutmejslade verk som cellosonaten op. 35, som jag tycker mäter sig gott mot Brahms dito, och symfonin i fiss-moll op. 41, som jag tror att både Richard Strauss-aficionados och även en och annan Sibelius-älskare skulle gilla.

Jag skulle också vilja slå ett slag för hennes pianostycken som känns så där härligt i stunden utfunderade. Lyssna till exempel på Blumenleben op. 19, där åtta olika blommor gestaltas med var sin sats. Liljan är min favorit.

En rolig detalj är att Kroatien fram till 2011 korade sitt bidrag till Eurovision Song Contest i en tävling vid namn Dora pop festival, uppkallad efter vår Dora. Med tanke på att hon också skrev mängder med sånger så är kopplingen inte tagen helt ur luften.