Essä: Varför vi så ofta missförstår
ESSÄ Vi är alla kognitivt partiska och benägna att tro det vi vill tro på. Först när vi insett hur lite vi förstår och hur mycket vi missförstår kan vi börja begripa vad förståelse och kunskap är, skriver Bo Pettersson.
Egentligen är mönstret för kommunikation ganska enkelt. En talare eller skribent försöker göra sin intention så klar att lyssnaren eller läsaren förstår hen. Men också när båda parter är välvilligt inställda går det ofta fel, till och med bland proffs på kommunikation. Orsaken har att göra med olika faktorer gällande själva ämnet som behandlas, hur meddelandet framförs och olikheter mellan sändaren och mottagaren.
Att förstå varför vi missförstår är alltså viktigt för oss alla. Redan för drygt trettio år sedan publicerade den amerikanska språkforskaren Deborah Tannen You Just Don’t Understand. Women and Men in Conversation, en studie i hur kvinnor och män talar på olika sätt. Boken blev en bästsäljare och räddade tydligen ett stort antal äktenskap. Tannen har sedermera forskat i hur mödrar och döttrar missförstår varandra och hur kvinnor respektive män talar på arbetsplatser och i olika delar av USA, inte minst på östkusten i jämförelse med västkusten.
Vad menar du?
Arto Mustajoki, professor emeritus i ryska vid Helsingfors universitet, har i flera år grunnat på skälen till missförstånd, framför allt i tal. Och man förstår varför: som han skriver i fjolårsboken Väärinymmärryksiä. Miten voisimme puhua ja kuunnella paremmin? (Missförstånd. Hur kunde vi tala och lyssna bättre?) är missförstånd ett av de största problemen i världen. Politik, affärer, nära relationer och inte minst lösningar på mänsklighetens nuvarande utmaningar är alla beroende av att olika parter förstår varandra.
I tre avdelningar går Mustajoki igenom de mest centrala skälen till missförstånd då det gäller muntlig kommunikation.
Hjärnan har begränsade resurser, fungerar utifrån förutfattade meningar, känslor och en världsbild som man inte så lätt ruckar på. Språket är ofta oklart och används på olika sätt av olika människor. Slutligen inrymmer själva dialogsituationen flera aspekter som kan försvåra kommunikationen – också då båda parter talar sitt modersmål kan talare och lyssnare göra olika val.
Studien avslutas med drygt fyrtio goda råd för hur man kan försöka undvika missförstånd och ger en så bred översikt av problematiken att man hoppas att den blir översatt till flera språk.
Kontexter
Men trots det gedigna arbete Tannen och Mustajoki har gjort finns det så mycket mera att förstå – och missförstå – än muntlig dialog. Den bransch av filosofin som kallas hermeneutik, studiet av tolkning, har framför allt forskat i skriven text, först närmast Bibeln.
På 1800-talet gällde det att förstå författarens intention utifrån både psykologi och språk i det som författaren av den första allmänna hermeneutiken, tysken Friedrich Schleiermacher, klokt nog kallade Kunst des Verstehens, förståelsens konst. Han hävdade att läsaren skulle försöka förstå sändarens text till och med bättre än skribenten själv, som kanske inte är medveten om allt som ingår i den.
Poängen är besläktad med Mustajokis: vi måste alla kontinuerligt jobba på att bli bättre på att tolka, vilket alltså ses som en konst i vilken man aldrig blir fullärd.
Mot slutet av 1900-talet gjorde hermeneutiken en helomvändning genom Schleiermachers landsman Hans-Georg Gadamer och fransmannen Paul Ricoeur. De inriktade sig inte på sändaren utan mottagaren, som enligt Gadamer så gott det går bör försöka få sin ”förväntningshorisont” att smälta ihop med den som finns i den lästa texten. Den tidigare synen ansågs föråldrad, inte minst för att medvetenheten om olika tolkningar vuxit.
Den färskare synen är viktig, men som jag ser det borde båda perspektiven på tolkning beaktas då man tolkar texter – vilket dessvärre leder till en komplex, till och med motsägelsefull syn på tolkning. Men kanske kunde man undvika vissa problem genom en processuell syn på kommunikation.
Den hävdvunna kommunikationsmodellen är baserad på Roman Jakobsons schema för muntlig kommunikation: sändare–meddelande–mottagare genom ett medium, till exempel svenska språket, i en enda kontext, till exempel dialogsituationen.
Modellen borde vidgas till att omfatta skrift: man kunde forska i avsändarens olika kontexter, inte minst för att en text kan revideras eller skrivas om. Också medieringen kan variera, då förlagsredaktörer ändrar på texten eller översättare överför den till ett andra språk. Även läsarna är olikartade under olika tider, kanske läser de olika versioner av texten eller upplever den i ett annat medium, som till exempel ljudbok, teater eller film?
Så kunde förståelsens konst utvecklas till att omfatta de olika medier och genrer, processer och kontexter som präglar tolkningen. Alltid kan man knappast forska i alla aspekter, men en medvetenhet om allt som hör till tolkningen kunde minska på missförstånden.
Att tolka litteraturen och världen
Hittills har jag kort granskat hur lyssnare eller läsare förstår avsändaren i tal eller skrift. Men det finns ju så oändligt mycket mer att förstå.
Vad gäller skönlitteratur är det viktigt att inse att missförstånd ofta är centrala för intrigen. Otillförlitligt berättande läser vi gärna för att gissa oss till vad som egentligen har hänt när en naiv eller i övrigt opålitlig berättare återger en handling, som Huckleberry Finn i Mark Twains roman.
Ironi, satir och allegori är sätt att säga något, men (också) mena något annat. I såväl tragedier som komedier är missförstånd ofta ett centralt element. Intrigerna i Shakespeares Kung Lear eller Trettondagsafton skulle inte fungera utan missförstånd respektive förklädnad. Ibland kan missförstånd till och med vara verkets tema, som i Stella Parlands härligt absurda postumt utgivna romanmanuskript Missförstånd. En ofärdig roman (Förlaget M, 2018).
Bortom skönlitteraturen finns
det dock oerhört mycket vi försöker begripa, med Douglas Adams ord: livet, universum och allt annat. Med karakteristisk klarsyn såg Albert Einstein saken i motsatt perspektiv när han skrev att ”världens eviga mysterium är dess begriplighet”. Egentligen är det väl märkligt att en så obetydlig organism som människan kan förstå relativt mycket om hur världen fungerar.
Det här tar den brittiska polyhistorn Raymond Tallis som sin utgångspunkt i studien Logos. The Mystery of How We Make Sense of the World (2018). Han studerar alltså grekiskans begrepp logos, som kan översättas som "ord" eller "logik" (härav ändelsen -logi i flera vetenskaper) och försöker komma underfund med hur människan förstår världen hon lever i.
Det sympatiska med Tallis är att han aldrig tror på en vetenskaplig syn som helt lämnar bort människan. Det är ju hon med sina begränsningar och mätinstrument som bedömer och tolkar allt. Dessutom måste man ha en viss distans till det man vill förstå och då själva förståelsen är processuell är betydelsen oftast dynamisk. Så kunde man något förenklat summera några centrala lärdomar i Tallis undersökning.
Olika synsätt
Det här kunde man tolka som nedslående eller hoppingivande. Det kan låta beklämmande att vi sällan når någon slutgiltig kunskap, men förtröstansfullt att vi alltid kan lära oss mera om världen och oss själva. Men vad vi tror oss veta om människan och hennes omgivning förändras med tiden: jorden är inte längre universums medelpunkt och det finns mer än tre dimensioner (åtminstone tio enligt fysikens strängteori) och fler än fem sinnen (bland annat interoception, känslan av den egna kroppens tillstånd, och balanssinnet med dess olika funktioner).
Något som jag ofta grunnat på gällande humanvetenskaperna – det vill säga humaniora och samhällsvetenskaper – är att de kunde gå in för att så gott det går tolka forskningsobjektet i tre personer: jag (inifrån), du (i samspråk) och han/hon/hen/den/det (utifrån). Och för att förstå ideologiska vinklingar borde det också göras i pluralis: vi (gruppen man anser sig höra till), ni (den primära gruppen man speglar sig emot) och de (sekundära grupper).
Vad gäller förståelse kunde man förslagsvis börja med att diskutera hur vinklad forskningen är genom att de flesta hermeneutiker och kunskapsteoretiker varit män, närmare bestämt västerländska vuxna vita män. Sedan kunde man jämföra de lärdomar olika perspektiv kan leda till. Många vetenskapsgrenar kombinerar redan nu flera aspekter, men sällan alla persondimensioner. Ett klarläggande av flera synvinklar kunde ge djupare kunskap i vad man än studerar.
Visshet och tillit
För att begripa varför vi missförstår så mycket och så ofta gäller det att inse vad all förståelse baserar sig på. Som Mustajoki poängterar har det att göra med vår läggning som människor. Vi har levt och lärt oss något om hur världen och människorna fungerar. Det leder till att vi underlättar vårt liv genom vissa – inte sällan dåligt underbyggda – stereotypier om till exempel skillnaden mellan människor och andra djur, mellan män och kvinnor, stadsbor och landsbor, finländare och utlänningar.
Men vi kunde inte leva utan olika slags visshet om vår omgivning och världen. Vi går in i byggnader utan att tänka på om golvet eller taket håller och vi litar på att alla försöker följa trafikreglerna och att kylkedjan hållit då vi köper något från kyldisken.
Vid sin död arbetade Ludwig Wittgenstein på anteckningar som behandlar denna tematik och som sedermera blev boken Om visshet. En av hans centrala insikter är det relativa och kontextuella i all visshet. Det betyder att mina antaganden om säkra byggnader, trafik och kylkedjor kanske inte gäller i ett slumområde i tropikerna.
En annan viktig aspekt man kanske inte alltid kommer att tänka på är den tillit man hyser till en talare eller ett synsätt. Det gäller trovärdighet, ett begrepp som i denna postsanningstid visar att sakargument, sanning och moral kan anses vara sekundära, bara man i övrigt har vunnit förtroende. Det mest slående exemplet är Donald Trump, som efter tusentals lögner och minst sagt tvivelaktiga politiska beslut fortfarande har miljoner sympatisörer, kanske på grund av sin fosterländskhet, protektionism och entreprenörsanda.
Tro det den som vill
Lee McIntyres översikt Post-Truth från medlet av Trumps presidentskap ger en bra sammanfattning av postsanningens komplexa historia och många aspekter. Den hjälper en att förstå att kognitiv partiskhet, som gör det lättare att begripa och lita på det som känns närliggande, utgör en lämplig grogrund för fusknyheter och retorisk manipulation.
Det gäller allt från tobaksindustrins påstående på 1950-talet att dess egen ”forskning” måste beaktas i debatten om tobakens skadeverkningar till dagens klimatskeptiker och konspirationsteoretiker som vädjar till rätten att representeras som ”alternativ sanning”. Som tur är har olika medier nu börjat lära sig att inte ge lika mycket utrymme åt förment vetenskapliga åsikter som inte har någon grund.
Ändå är det bäst att se sig i spegeln för vi är alla kognitivt partiska och tror gärna på det vi vill tro på. När vi insett hur lite vi förstår och hur mycket vi missförstår kan vi börja begripa vad förståelse och kunskap är.
I låten ”Missförstå mej inte” sjunger M. A. Numminen ”Jag är bara en man som har hjärnan på sned / Missförstå mej inte, min själ är ganska bred”.
Det gäller väl för envar att bredda sin själ – och sitt hjärta – då hen försöker förstå eller göra sig förstådd.
❞ Vad gäller skönlitteratur är det viktigt att inse att missförstånd ofta är centrala för intrigen. Otillförlitligt berättande läser vi gärna för att gissa oss till vad som egentligen har hänt när en naiv eller i övrigt opålitlig berättare återger en handling..