Synen på vad som är vetenskap är aningen blind, i bägge riktningar

"Då de väljarmässiga kostnaderna är mycket osäkra av att närma sig SD, som man tidigare sagt att man aldrig skulle samarbeta med, krävs onekligen diplomati och fingertoppskänsla."

VETENSKAP På detta blads sidor har diskuterats huruvida juridik är vetenskap och om det över huvud taget är fråga om ett ämne som har något att göra på ett universitets smörgåsbord.

Samma undran kan väl gälla många andra studie-, undervisningsoch forskningsområden och forskningsfack. Teologi är ett dylikt. Men också inom matematisk-naturvetenskapliga discipliner kan vi se en skillnad mellan vetenskap i sig och tillämpningar, på samma sätt som teologi kan vara studier i religioner och religiösa kulturer etcetera samt utbildning av präster. I det senare fallet kunde vi jämföra med yrkesskolor för blivande bilmekaniker.

Synen på vad som är vetenskap är aningen blind, i bägge riktningar. Dels vill vi gärna upphöja det ena och det andra (till och med ditt och datt) till vetenskap, dels betraktar vi vetenskap som det allena saliggörande och begriper inte riktigt att det som inte är vetenskap kan vara minst lika viktigt.

Trots att vi, samhället, dyrkar vetenskap, förstår vi oss inte helt på oss själva. Vi saknar självvetande. Och egentligen – just det! – dyrkar vi främst av allt vetenskapens tillämpningar, inte vetenskap och kunskap i sig.

Kanske det är här skon klämmer, om inte ständigt så alltför ofta. Samtliga universitetsämnen genererar inte praktiska manicker och trevliga, tidsfördrivande appar i smarttelefonen, och om de inte gör det är de inte vetenskap, något som leder till värdefullt vetande.

Vi har en benägenhet att se på världen ur instrumentell synvinkel. Är det så konstigt att vi med en sådan ensidig världsbild i ryggen kan se på varandra som medel och inte som medmänniskor med egenvärde.

I år är det ett temaår för forskningsbaserad kunskap. I samklang därmed är det på sin plats att inse att forskningsresultat kan peka i olika riktningar och att forskning kan vara mer en process och kommunikation – i tid och rum – än något som ger upphov till resultat och teorier huggna i ”Mose stentavlor”.

Eftersom vi lever, som det sägs var och varannan minut (kanske just för att vi nått skapligt högt på ”utvecklingstrappan”), i en era av falska nyheter och osann information, trollningsindustri rentav, är vår längtan efter ”sanning”, någonting absolut att trösta sig med och ta stöd mot, begriplig och samtidig aningen desperat.

Jag har jobbat på bibliotek i snart tjugo år. Emellanåt (ganska ofta) irriteras jag av den smått naiva reklam det omgivande samhället begåvar de allmänna biblioteken med. Alltså typ: ”gå till bibban, där får du säker, pålitlig information”.

Visserligen stämmer det, också, men det är en sanning med modifikation. Var och en som rotat bland hyllor i

Min nanoönskning är, i vilket fall som helst, att vi kunde se på studie-, undervisnings- och forskningsområden i vidare bemärkelse än bara som ren vetenskap.

ett bibliotek vet vad jag avser. Vi speglar samhället, historien, människors läsvanor och önskemål, det finns ”allt mellan himmel och jord” som man brukar säga; innehåll att himla med ögon åt och jordnära dito.

Ansvaret ligger ändå till syvende och sist hos användaren. Bibbapersonal kan söka fram, vägleda, ge synpunkter (och här är vi redan ute i det subjektivas landskap), men samlingarnas innehåll är det som allt från vetenskapsmän till privata tyckare har producerat.

Coronatidens debatter om till exempel munskyddens ”vara eller inte vara” eller Sveriges och Finlands väsensskilda coronastrategier belyser valens och slutsatsernas andel i kunskapsbaserade världar. (Här ids jag helt enkelt inte ens nämna ”coronaförnekarnas lägesanalyser".)

Min nanoönskning är, i vilket fall som helst, att vi kunde se på studie-, undervisningsoch forskningsområden i vidare bemärkelse än bara som ren vetenskap. De flesta av oss vill väl ha relationer till medvarelser utan att se dem, tänka på dem, lära känna dem och så vidare enbart och strikt som exempel ur läroböcker i kemi, fysik och biologi.

Vi behöver en kompletterande matematik där ett plus ett kan vara mer – betydligt mer – än två.

Efter riksdagsvalet 2018 fick Sverige ett blocköverskridande regeringssamarbete. Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade en minoritetskoalition stödd av Centern och Liberalerna. Aldrig tidigare har det dröjt så länge att bilda en regering. Efter 134 dagar av förhandlingar kunde en ny regering presentera sig.

Allianssamarbetet var ett minne blott då Sverigedemokraterna i likhet med andra europeiska högerradikala partier ritat om den parlamentariska kartan. Endera har de invandringskritiska högerradikala partierna omfamnats av konservativa och liberala partier för att ta över regeringsmakten, eller så har nya blocköverskridande, regeringssamarbeten initierats i syfte att hålla de invandrings- och EU-kritiska partierna utanför regeringen.

Sverige har varit ett unikt fall där de etablerade partierna hållit armlängds avstånd till sitt högerradikala parti. Man har hänvisat till de bruna rötterna. Till extremisterna som trots partiledningens nolltolerans mot rasism och partiskadliga beteenden med jämna mellanrum avslöjas med nazistiska och islamofobiska aktiviteter på sociala medier. Och, inte minst till Sverigedemokraternas extrema invandringsoch integrationspolitik.

Efter flyktingströmmarna från de krigsdrabbade områdena i Syrien och dess närområden har både partier till höger och vänster girat i migrations- och integrationspolitiken och till delar anammat SD:s problembeskrivningar av samhällsutmaningarna. Invandringen ska minskas, invandrares offentliga förmåner ska begränsas och hårdare krav på motprestationer ska ställas för att ta del av det sociala skyddsnätet. De gamla partierna har sakpolitiskt närmat sig SD.

Nya samarbeten har också etablerats i oppositionen. Medan statsminister Stefan Löfven gladdes åt att ha spräckt Alliansen med regeringsbildningen 2018 fick Jimmie Åkessons dröm om ett konservativt block luft under vingarna. Enligt SD-partiledaren rörde sig Moderaterna och Kristdemokraterna i en konservativ riktning: ”Det är helt naturligt, Det är så det bör vara. Det är så jag vill ha det.”

I april 2019 lunchade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch med Jimmie Åkesson, och i december tackade moderatledaren Ulf Kristersson ja till SD:s lunchinbjudan.

Under pandemin har samarbetet mellan partierna stärkts, inte minst sedan den initiala politiska borgfreden luckrades upp i takt med att antalet döda i covid-19 steg under sommaren 2020.

Henrik Vinge, SD:s gruppledare i riksdagen, beklagade sig inte över att Sverigedemokraternas uppgång i opinionsmätningarna brutits då sjukvård och äldreomsorg dominerade den politiska debatten, utan noterade att pandemin bidragit till partiets normalisering. SD var nu ett parti som andra, som bjöds in till regeringens informationsträffar om de åtgärder som vidtogs under pandemin. Dessutom talade ”Jimmie” och ”Ulf” med varandra i telefon varje vecka.

Den utbredda föreställningen att Sverige var landet annorlunda där det högerradikala partiet aldrig skulle släppas in i värmen har kommit på skam.

Politiker, medier och även statsvetare uttalade sig ofta om att SD aldrig skulle bli en attraktiv samarbetspartner trots att den politiska maktlogiken i det övriga Europa talat sig tydliga språk. Om ett högerradikalt parti är relevant för att ta regeringsmakten är sannolikheten stor att framför allt högerpartier öppnar dörren. Även i Sverige.

Kort inför den tv-sända partiledardebatten dagen efter den första maj kom det första gemensamma utspelet från oppositionspartierna som utmanar Stefan Löfven om regeringsmakten 2022. Den sakpolitiska frågan var regeringens förslag till en ny migrationspolitik.

Till Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna sällade sig Liberalerna. Man menar att invandringen kommer öka med regeringens förslag.

Sakpolitiskt innebar utspelet inga nyheter, men symbolvärdet är betydligt större. Inte minst då för Liberalerna som med partiledaren Nyamko Sabuni gjort en total omsvängning om att efter nästa val tillhöra en M-ledd regering, och nu också gjorde gemensam sak med partiet man aldrig skulle samarbeta med. Sabuni spelar med höga insatser: Liberalerna blöder opinionsmässigt då partiets medlemmar och väljare är djupt splittrade.

Det är inget tvivel om att närmandena och det senaste politiska utspelet handlar om att vinna valet 2022 och ta över regeringsmakten.

Vi kommer sannolikt att se flera gemensamma utspel framöver, trots att sprickor blottlades mellan partierna under partiledardebatten. Under den senaste valrörelsen kunde ingen av partiledarna för de två traditionella regeringsbildarpartierna erbjuda väljarna ett handlingskraftigt regeringsunderlag. Partierna på högerkanten engagerar sig nu i politisk teambuilding för att visa att de är en handlingskraftig majoritet.

Då de väljarmässiga kostnaderna är mycket osäkra av att närma sig SD, som tidigare sagt att man aldrig skulle samarbeta med, krävs onekligen diplomati och fingertoppskänsla. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer har förnekat att det finns något konservativt block, medan partiledaren gång på gång säger att det än så länge handlar om samarbeten i frågor där partierna ligger nära varandra.

Regeringssamarbete kräver mera än sakpolitisk samsyn. Man måste lita på och ha förtroende för varandra då olika partikulturer konfronteras.

I korridorerna vädras oron över att SD, som ett oprövat parti inte ska kunna ta det ansvar som krävs. Vissa av SD:s riksdagsledamöter uppfattas som orutinerade och dåligt pålästa. Och går de att lita på: När dyker nästa rasistiska Twitterinlägg upp?

SD inledde ett omfattande förändringsarbete vid riksdagsinträdet 2010. Partiet professionaliserades och partiledningen tog ett starkare grepp om organisationer. SD har faktiskt varit det mest disciplinerade riksdagspartiet.

Nu förbereder SD en normalisering version 2.0 inför ett möjligt framtida regeringssamarbete. Riksdagsarbetet och partiets tjänstemannaorganisation ska uppgraderas. Partiledarnas förtroende för varandra ska etableras.

När Alliansen sjösattes inför regeringsövertagandet 2006 planterade de fyra partiledarna träd och badade i badtunna tillsammans hemma hos Centerns partiledare Maud Olofsson för att manifestera partikemin. Kanske vi får se Jimmie Åkesson ackompanjera på piano när Ulf Kristersson, Ebba Busch och Nyamko Sabuni tar ton i regeringsfrågan? Det är inte osannolikt.