Inte längre hona på den manliga frihetens villkor
Poeten och kritikern Aase Berg skriver autofiktion och kastar av sig ”den pompösa memoarkostymen av en Stor Man” för att i stället blubba på som undervattengnu eller mollusk. Under tiden lyckas hon ställa några riktigt viktiga frågor.
I En uppblåst liten fittas memoarer klyver Aase Berg memoarjaget itu: det finns Aase, och det finns en ”oerhörd” kungsörn som ”har följt den lilla flickan, min veka hälft, genom uppväxten i ett halvsekel”. Greppet är bekant från Bergs föregående bok, uppgörelsen med den borgerliga tvåsamhetsnormens hyckleri Haggan, från 2019, där haggan uppstod ur den kuvade Thelma. I memoarerna förkroppsligar kungsörnen den tudelning som varje form av självbiografiskt skrivande vilar på: att betrakta det liv man har levt kräver ofrånkomligen ett perspektivbyte. Men örnen är också en (manligt kodad) föreställning om ett visst slags självbiografiskt skrivande: tron på att kunna överblicka, svepa över, betrakta uppifrån en höjd.
"...hon outsmartar allt"
Bergs memoarer börjar där, inom ramen för utvecklingsromanens tradition. Högt uppifrån blickar örnen ner över barnet, hennes rötter i Norge, uppväxten i Tensta, bohemromantik i halvkriminella surrealistkretsar, och minnena avbryts ständigt av reflektioner och världsbildsförklaringar. Vi har inledningsvis att göra med ett tryggt för att inte säga självtillräckligt subjekt: ”Inget kan rå på henne, hon outsmartar allt.”
Stilistiskt är det bekant från Bergs tidigare prosa, både Haggan och litteraturkritiken i Dagens Nyheter: stilkrascher där högt beskrivs med lågt, anglicismen som metod, specialiserad terminologi som överförs till radikalt annorlunda sfärer, briljanta oneliners. Också tilltalet är bekant: Haggan var diktatorisk med sina kommandon till läsaren och sina försök att blockera varje olydigt tolkningsförsök hos läsaren. Inledningsvis lider också memoarerna av något liknande: ingen kan outsmarta Berg, hon är medveten om allt, också att hon kränger sina memoarer för pengar (för autofiktion säljer). Jargongen – verkligheten är skit, borgerligheten är skit, kvinnor som understöder patriarkatet är skit – är både välbekant och tröttsam när den stjälper över i det poserande: se så radikal och icke-borgerlig jag är! Men, och det är ett stort men: det där inser också berättarjaget, och det är det sammanbrott som följer som gör boken på riktigt intressant.
Titelns uppblåsta lilla fitta är ett citat, en viss akademiledamots ord så som de återges i Ebba WittBrattströms Århundradets kärlekskrig (2016), en punktroman som i sin anknyter till Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978). Lika mycket som Bergs memoarer påstår sig utgå från en maskulint kodad memoartradition skriver den alltså in sig i en feministisk och autofiktiv sådan. Men där Tikkanens och Witt-Brattströms böcker zoomar in på äktenskapet och den heterosexuella tvåsamheten, är det andra relationer som är den grundval Bergs bok vilar på: relationerna till de egna barnen.
Moderskapet är mörkerstråket
Memoarjagets barn har blivit ”bergtagna”: det ena har utsatts för en överfallsvåldtäkt, det andra vill inte längre leva. Tonårsbarnen, och moderskapet, är det riktiga mörkerstråket i boken. När kris drabbar de allra närmaste hjälper inte längre ”försvarsmekanismen Styrka”. Föreställningen om autonomi rubbas, strategierna och självbilden måste omprövas. Den kamp med genren som pågått boken igenom blir ohållbar, subversionsförsök ersätts med sammanbrott, örnen störtar: ”Jag vill inte längre imitera dem som äger andras kroppar och tid, de megalomana hanarna”.
Det är svårt att inte höra ekon av Bergs lyrik vid läsningen av memoarerna. Bergs ”mammatrilogi” (2002– 2007) utforskade graviditet, rädsla, glad språktillvaro och förlust och har nyligen fått en fin läsning i Jenny Jarlsdotter Wikströms doktorsavhandling Materiella vändningar (2020). Mammatrilogins avslutande del Loss drivs av friktionen mellan frigörelse och förlust, och befolkas barnspöken. I memoarerna är det det skrivande jagets eget barn som riskerar att förgås. Här blir Bergs frågor om ansvaret för barnens lidande, om hur hennes uppfostran bäddat för vad som skett, rörande – just genom att de är så begripliga och samtidigt så felställda.
Sammanbrottet gestaltas med ett språk och figurer som bär på ekon från Bergs lyrik: valar, djuphavsgravar, de vetenskapliga och tekniska vokabulärer som sammanfogas med det animaliska. Det gör boken högintressant att läsa i dialog med resten av författarskapet, prosa och lyrik. En uppblåst liten fittas memoarer är ojämn och tvingar läsaren med på slingerfärder genom lager på lager av försvarstal och misantropiska oneliners. Men de omvägar boken tar är också metod, och i sin trasighet ställer den till slut alldeles avgörande frågor om överlevnad och anknytning. De frågorna är inte retoriska, de finns inte till för att Berg ska få demonstrera någon tes för oss utan är ställda på största allvar: ”Hur håller man balansen mellan närhet och distans i kärlek? Hur håller man den balansen med sina barn?” eller: ”Vilken värld gör det möjligt för mig och mina barn att leva?”