Läckberg lockar med skämskudden
Om kärlek på ett karantänshotell i en tid då en pandemi tagit kål på hälften av jordens befolkning, handlar Glaciär med manus av deckardrottningen Camilla Läckberg. Resultatet är ett illa kamouflerat kammarspel utan cinematiska kvaliteter.
DRAMA
Glaciär
Elisa Viihde Viaplay, 88 min, F12. Regi: Baker Karim. Manus: Camilla Läckberg. I rollerna: Lena Endre, Alexander Karim.
Camilla Läckberg, deckardrottningen, är förstås bäst känd som författare. Men i Glaciär, gjord i samarbete med regissören Baker Karim, träder hon in i rollen som manusförfattare,
Precis som i Josephine Bornebuschs Orca är inramningen den välbekant pandemiska – gånger femtioelva. Året är 2026 och en pandemi har tagit kål på halva jordens befolkning. Utegångsförbud och total isolering råder, så även i den kungliga huvudstaden. Handlingen i filmen kretsar kring ett par ensamma själar som tagit sin tillflykt till ett lyxigt karantänshotell intill Hötorget i Stockholm. Här bor sedan ett par månader tillbaka Anna (Lena Endre), uttråkad, frustrerad och trött på menyn.
Till det kommer de rigorösa säkerhetsarrangemangen med allt vad det innebär av schemalagda mål- och gymtider. Alla former av umgänge är strängt förbjudna plus att överträdelser resulterar i direkt rött kort.
Okej då, men sedan vill det sig inte bättre än att Erik (Alexander Karim), nyincheckad, har den dåliga smaken att smyga ut ur sitt rum en tidpunkt som krockar med Annas personliga schema. Alltså är det inte så märkligt att hon förlorar besinningen, för helvete!
Spretigt värre
Det oaktat är dialogen snart ett faktum, till en början via walkie talkie. Och se, en viss islossning kan skönjas. Det snackas god mat (en bristvara om något), favoritresemål, isolering och bakgrund; Anna visar sig vara läkare till yrket medan Erik är frikyrkopredikant.
Det sistnämnda utmynnar i något mera existentiella replikskiften,
med Erik som famlar mellan tro och tvivel och Anna, cynikern, som inte har mycket till övers för gubben i övre våningen. ”Vi kommer ändå alla att dö ensamma."
Fast nu är ju Glaciär inte direkt någon Nattvardsgästerna, för att tala med Ingmar Bergmans obönhörliga sextiotalsopus. Inte bara är dialogen ställvis mer än lovligt banal, när Läckberg et consortes får nog av det "djupsinniga" byter man snabbt spår, till såväl fylla och villa som karantänskaraoke.
I ett skede drar det rentav ihop sig till några musikaliskt inspirerade nummer. Men vad hjälper det när helheten känns tunn och töntig på en och samma gång och de logiska luckorna är större än hålen i den italienska statsbudgeten.
Spirande kärlek
Lena Endre och Alexander Karim gör vad de kan, speciellt i tredje akten där det omgivande mörkret får sällskap av ett visst ljus i form av spirande kärlek och det blir åtminstone lite dramatiskt.
Men filmen i sig låter sig inte räddas, i synnerhet som Glaciär över huvud taget inte framstår som en film utan som ett illa kamouflerat kammarspel utan några cinematiska kvaliteter.
Och det är någonting som vi sett alldeles för mycket av under pandemiåret, i ett tidevarv när var och varannan tv-serie känns mera filmatisk än alla dessa billigt producerade fuskverk.
Nej, vad vi behöver är filmer som inte sticker huvudet i busken, som tar ut svängarna.
I den meningen låter Thomas Vinterbergs En runda till, filmen om danska gymnasielärare som i experimentsyfte krökar på arbetstid, som ett betydligt bättre alternativ. Premiär inom kort.