Ödesfrågorna offras på konsensuspolitikens altare
Man får bilden av att författaren skrivit två böcker som sedan fogats ihop till en. I begriplighetens namn borde Erkki Tuomioja ha gjort en djupdykning i något av de stora skeendena.
Tulevaisuuden varjossa. Selviääkö ihmiskunta? Tammi, 2021
Kommer mänskligheten att överleva? I vår stormiga och ofta med apokalyptisk retorik kryddade tid är frågan väsentlig. Följaktligen är det just detta som Erkki Tuomioja vill ge sig i kast med i sitt nyutkomna verk Tulevaisuuden varjossa. Selviääkö ihmiskunta?
Enligt Tuomioja har covid-pandemin försatt världen i ett tillstånd där ingen tillbakagång till normaltillstånd är möjlig. Här finns enligt författaren ett samband med klimatförändringen och jordens överbefolkning som tillsammans med kärnvapenhotet bildar ett existentiellt problem för mänskligheten. Och tiden är knapp. Dessutom hotas vi av populister, global marknadsfundamentalism, historiemissbruk, hatretorik och välfärdstorka.
Över 14 kapitel diskuterar Tuomioja därmed tidsenliga teman som historieskrivning, sanning, klimat, välfärdsstat, teknologi, EU, Nato och nationalism. Och redan efter någon sida får läsaren intrycket av att boken är en slags lättblandning av vissa aktuella författare som senare också nämns vid namn. Bland dessa förs tankarna främst till Yuval Noah Harari, Thomas Piketty och Francis Fukuyama.
Men halvvägs sadlar Tuomioja om och ger sig in på en slags inrikespolitisk trivia. Apokalypsens brådskande karaktär får igenom hela boken brottas med just vardagspolitiska utsvävningar och socialdemokratisk konservatism. Den fängslande frågeställningen till trots urartar boken därmed snabbt i tidstypisk regimvänlighet, spretande ändor och memoarliknande redogörelser som i relation till titeln är triviala.
Spretigt, motstridigt
Spretigheten anmäler sig som allvarliga oförenligheter som aldrig förklaras. Redan i början går författaren till attack mot postsanning, klimatförnekare och konspirationsteorier. Men allt detta utan hänvisningar, fotnoter, eller litteraturförteckning vilket ger ett ogenomtänkt intryck.
Mer än fotnoter saknar läsaren dock analyser och förklaringar.
Tuomioja inleder en myriad av trådar utan att följa upp dem. Han ger en känga åt postmodernismen som den postfaktiska tidens inspirationskälla utan att vidareutveckla detta potentiellt sett intressanta tema. Han pekar på alternativlösheten i dagens politik utan ge sig in på orsakerna. Tuomioja lyfter även konstant fram ”populisternas lögner” utan att tackla dem över huvud taget.
Den största motstridigheten uppstår i bokens intressantaste kapitel i vilket Tuomioja analyserar globaliseringen och nationalstaten. Här blir analysen stundvis fabulöst populistisk: den ”extremliberalistiska” marknadsdoktrinen utgör en ”Arbeit macht frei-modell”, USA beskrivs som en oligarki och ackumulering av förmögenhet på toppen vanställer demokratin och raserar välfärden. ”Globaldemokratin” är en illusion.
Samtidigt avsäger Tuomioja sig all politik som kunde lösa problemen, med reservation för en ”sund nationalism” vars överlevnadsmöjligheter och avvikelse från övrig nationalism inte belyses. Kontradiktoriskt nog utgör globaliseringen för författaren i stället ett ”ömsesidigt beroende” och en humanism som inte mera kan eller bör uppluckras. De multinationella bolagen åter har blivit ”fredskrafter”. Därmed blir även Tuomiojas konstanta pikar mot ”nyliberalismen” oseriösa eftersom han själv befinner sig mitt i den.
Historiesynen
Tuomioja går i egenskap av historiker även in på historieskrivningens roll. Hans påstående om att den ”nationalistiska historieskrivningen” i dag utgör ”grundmodus” skvallrar dock främst om en större ovilja att korrekt lokalisera dagens maktkonstellationer. De facto belyser boken ganska väl hur dagens historiker ofta får samma relation till globaliseringen som 1800-talets historiker hade till nationen, det vill säga utgör dess ideologer och metafysiker.
Faran med att som historiker identifiera sig med sin Zeitgeist blir uppenbar. Tuomioja skriver nämligen hur ”att hålla sig i gamla verksamhetsformer är det största hotet för hela mänsklighetens framtid”. Ironiskt nog kan denna varning appliceras på boken i sig då den i slutändan blir endast ett fukuyamskt försök att arrangera om däckstolarna och presentera det gamla som något nytt.
Inte minst ses detta i en naiv historiesyn gällande den globala ordningen som beskrivs som något slags demokratiskt samarbete baserat på mänskliga rättigheter då den i verkligheten står och faller med den amerikanska militärmakten. Tuomioja hävdar till och med att maktpolitik omöjliggjorts och att marknader inte mera kan erövras med våld. Detta, då hela den internationella ordningen bygger på brutal maktutövning av planetariska mått möjliggjord av USA:s totala seger 1945. Enligt Tuomioja har dock maktpolitiken ersatts av ”kunnande, tankens kraft, företagsamhet och samarbete".
Hybridprodukt
Om de bredare penseldragen förblir frågetecken glider författaren som sagt i bokens senare skede in på en kontrasterande detaljrikedom i lokala frågor, vilket givetvis avspeglar Tuomiojas egna område och erfarenheter. Inblickarna i Finlands relation till Nato samt i riksdags- och EU-politiken är informativa och något Tuomioja klart har goda förutsättningar att skriva om.
Han återgår dock aldrig till de stora frågorna. I det sista kapitlet spännande titulerat ”Kan världen räddas?” får man paradoxalt nog följa Tuomiojas åsikter om hushållsavdrag och hälsovårdsreformen beblandade med politisk självreflektion. Konklusionen utgörs av ett konstaterande om att vi i Finland har det bra, samt av en önskan om att världen genom inkrementell förändring måtte bli humanare, grönare och kärnvapenfri. Djärvheten dör därmed den socialdemokratiska döden.
Man får således bilden av att författaren skrivit två böcker som sedan fogats ihop till en. I begriplighetens namn borde dock Tuomioja ha gjort en djupdykning i något av de stora skeendena. Alternativt kunde han ha gått in för en tillbakablick på sin egna politiska karriär i relation till tidens brännande frågor. Boken blir nu i stället en hybrid som av nöden är både filosofiskt ytlig och konventionellt pratig. En produkt av sin tid, och ett utmärkt exempel på ett i dag så typiskt institutionaliserat uttryck.
Sammanfattningsvis kunde man säga att Tuomioja utgår från ett slags smörgåsbord där han plockar åt sig av det han gillar utan att reda ut historiska, kulturella eller begreppsliga samband eller logiken i detta plock. ”Nära ögat”-stunderna finns, men i det kritiska momentet vänder författaren bort blicken. Och den fukuyamska fördomen ligger just i att ge sig i kast med de stora ödesfrågorna och landa på en slutpunkt där vår tids sentiment, sanningsanspråk och politiska teknik ses som den enda (ut)vägen.
Överlever mänskligheten? Vem vet. Men i alla fall bör konsensusen göra det.